En förundransvärd skröna
Det specifika med Lindgrens författarskap kan beskrivas på många olika sätt, men man känner ofta igen hans verk på en speciell ton i texten. Det handlar också om hans sätt att skildra människor.
Lindgren har en förmåga att skissa människor som på ett plan är helt osannolika därför att de handlar obegripligt och drabbas av orimliga saker inne i en uppenbar skröna, men som samtidigt är så otroligt sannolika och nära, därför att när vi presenteras för deras tankar och handlingar så är det på ett sätt som vi känner igen oss själva i. Det som händer i skrönan kanske inte händer i verkligheten men i skrönans form speglas tankar, farhågor och förhoppningar som vi också bär på just därför att vi är människor.
Lindgren tycks vara genuint intresserad av människor och hur människor fungerar i mötet med varandra och sin omvärld. Att Lindgren lyckas lyfta fram nånting allmängiltigt mänskligt blir tydligt i hans medeltidsskildring Ljuset som kom 1987.
Boken handlar till det yttre om hur en förödande farsot ödelägger ett litet lokalsamhälle nånstans i Västerbotten. Att Lindgren tänkt på just 1350-talet förstår man av författarens egen baksidestext, men det sägs inte uttryckligen i romanen, vilket förstås är en poäng. Lindgren är inte ute efter att skriva en historisk roman i den bemärkelse som till exempel Jan Guillou försöker göra med Arn-böckerna. Det historiskt korrekta är underordnat i den Lindgrenska skrönan - det är människorna han vill komma åt och det är på det sättet han för läsaren så oändligt mycket närmare medeltiden än vad Guillou nånsin lyckas göra med sina "korrekta historiska detaljer".
Under medeltidsytan handlar Ljuset om vad som händer när alla etablerade föreställningar om hur samhället fungerar, alla etablerade normer, lagar och regler upphör att gälla. När tillvaron rämnar i sina grundvalar. Romanens människor har plötsligt inte bara att göra med den fysiska överlevnaden, återuppbyggnaden av samhällets funktioner och att trygga reproduktionen. Nej, det handlar lika mycket om att försöka hitta tillbaka till det man trott på, det som varit viktigt. Och då handlar det inte bara om tron på en god Gud utan lika mycket om att det är viktigt att hålla ordning på tidens gång, att upprätthålla en balans i relationen till omgivningen, att ha en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Vad hände med alla etablerade lagar och regler? Vad hände med all kunskap? Ett exempel är en sådan enkel sak som när snickaren Könik ska begrava dödgrävaren. Hur hans vånda inför sin otillräcklighet i en annan yrkesmans hantverk resulterar i att han snabbt färdigställer sin egen kista eftersom "ingen skulle i stor hast få fuska samman en skev och undermålig låda åt honom den sakkunnige".
De få som överlever i den lilla byn Kadis hanterar katastrofen på olika sätt vilket leder till slitningar och till att det inträffar en rad märkliga, hemska och nästintill orimliga saker. Till slut anländer en främling som trots att de förstår att han är en bluff får han en viktig roll i att människorna i byn hittar tillbaka till en balans i tillvaron.
Bokens titel syftar på det förnuft och den ordning som människorna i Kadis försöker hitta tillbaka till, och till slut gör de det – även om vägen dit på intet sätt är självklar. Det är väl det som gör att man lämnar den mörka medeltidsskildringen med en känsla av hopp.
Det finns två vändpunkter i romanen som markerar början och slutet på nedstigningen i det svarta hål som sjukdomen skapar och där inte ens tideräkningen fungerar längre – ingen kan säga hur lång tid det pågår. Den första vändpunkten är när snickaren Könik har snickrat så många kistor att han inte får plats med fler markeringar i den trästav han räknar dem med och därför brister ut i skratt:
"Men det var alltså verkligen så att döden inte längre var enbart sorglig utan även något skrattretande, det var själva mängden av död som var dråplig."
Efter detta kan inte den handfull människor som överlevt katastrofen längre förundras över nånting. Vad som helst kan hända nu när det orimliga redan skett. Romanens andra vändpunkt kommer därför då människorna i Kadis återfår förmågan att förundras. Ska man läsa in ett budskap i romanen så tror är att vår kanske viktigaste drivkraft som människor är just förmågan att undra och förundras över våra liv och vår omvärld. Det räcker inte med att äta, sova och fortplanta sig. Att vara människa är att vara förundrad över tillvarons ordning!
Och Lindgrens syfte med att skriva tycks ju vara just att låta folk förundras. Som han låter en av personerna i Ljuset säga: ”En skröna, den berättar man väl bara för att folk ska få förundra sig.”
[i Radio Östergötlands inslag Returkultur förundrades över Torgny Lindgrens roman Ljuset 26 november 2009.]
