Miyazaki!

Ska man kanske kalla honom Japans Disney? Eller är Japans Per Åhlin en bättre beskrivning?

Hayao Miyazaki, född 1941 i Tokyo, japansk animatör och regissör, är definitivt stor som Disney. I Japan är han en av de ledande skaparna av animerad film och det betyder en del i ett land som sätter animationskonsten betydligt högre än vad jag tror att vi gör i väst. Och här är jämförelsen med Per Åhlin relevant: Miyazaki gör hantverksmässigt framställda filmer som vänder sig till och tilltalar alla åldrar. Sett ur det perspektivet kommer hans filmer ganska långt bort ifrån mycket av det som Disneyindustrierna spottar ur sig idag.


Miyazaki har gjort animerad film sedan 1970-talet men blev uppmärksammad i Europa och USA först i början på 2000-talet, vilket nog kan kopplas till den allmänna boomen för japansk populärkultur, i synnerhet manga och anime, som kom under slutet av nittiotalet. Den främsta anledningen till att Miyazaki blev känd även i väst är dock hans film Spirited Away (2001), vilken blev av de största biosuccéerna i Japans filmhistoria och som belönades med en Oscar för bästa animerade långfilm 2002.

 

 

Och Spirited Away, med sin drömska historia om den lilla flickan Chihiro som hamnar i ett badhus befolkat av allehanda andar och spöken, är kanske Miyazakis allra bästa film: handlingen, bilderna, musiken, stämningarna gör den här filmen till något som alla – utom kanske de allra minsta barnen – kan upptäcka och ha behållning av.

 

Men det finns fler filmer värda att se. Min granne Totoro är en film som kanske främst kanske är riktad till de mindre barnen, men det betyder inte att man som vuxen inte har glädje av filmen.

 

Det är nämligen något som skiljer Miyazakis filmer från åtminstone delar av Disneys produktioner – att alla kan ha utbyte av hela filmen. Man har ju sett mer än en Disneyfilm där storyn är hopvävd med tanke på barnen medan en ständig kryddning av vuxenskämt – som gå över huvudet på barnen – är tänkta att göra de vuxna på gott humör. Så är det alltså inte alls i Miyazakis filmer, kanske mest beroende på två saker. Dels att humorn finns på ett helt annat sublimt plan, framför allt förmedlad genom bilderna och inte genom några ”gags”, dels att dramatiken i Miyazakis filmer inet är uppbyggd kring den förenklade bilden av svart och vitt – gott och ont. Istället är det just det problematiska i att inget är bara gott eller bara ont som är den dramatiska twisten i filmerna. Och, ja, det funkar för både barn och vuxna!

 

Ska man på nåt sätt försöka summera ett budskap i Miyazakis filmer så är det väl hoppfullheten, att saker och ting ordnar sig, att det hela handlar om att hitta ett viloläge, en balans, där vi kan fungera tillsammans, såväl människor emellan som i relation till vår omgivning.

 

Den senaste filmen, Ponyo på klippan vid havet (2008), är en variant på HC Andersens lilla sjöjungfru, och här är det just människans relation till naturen, specifikt havet, som står i fokus. Sens moralen är att vi kan leva med havet men vi måste acceptera att vi inte kan tämja det. Havet måste få vara som det är.

 

Den stora behållningen med Miyazakis filmer (ur ett vuxenperspektiv) är framför allt det som händer när välkända berättelser, miljöer och epoker blandas med den japanska traditionella sagotraditionen och med väsen som är främmande för oss västerlänningar. Det innebär att nya världar öppnar sig även för oss vuxna.

 

Som vuxen sitter man också förtrollad inför bilderna. Miyazaki arbetar främst med handgjorda animationer och om man vet det så kan man häpna över vad som är möjligt att göra rent hantverksmässigt. Bilderna är starka förmedlare av stämningar, vilket har att göra med att de i en bemärkelse är de mycket realistiska. Det lilla kustsamhället i Ponyofilmen är till exempel så övertygande i sin gestaltning att man får en känsla av att det existerar i verkligheten. Miyazaki gör också noggrann reaserch genom att studera verkliga miljöer inför sina filmer. Ibland är hans stadsmiljöer hämtade från europeiska städer som han besökt. Så till exempel i Kikis Expressbud (1989) där stora delar av staden bygger på miljöer från Visby och Gamla Stan i Stockholm. Den filmen kan man se en extra gång bara för stadsmiljöerna och för nöjet att hitta svenska skyltar i bilderna; ”Konst & Antik”, ”Klara Norra Kyrkogata” etc…

 

Men samtidigt är det alltså något fantasifullt och fantastiskt över miljöerna. Det sagolika, magiska finns hela tiden närvarande i de noggrant realistiska miljöerna. Magin kan finnas där i form av en trollkarl eller ett sagoväsen, men det är lika ofta genom skildringen av människans teknologi. I Miyazakis filmer tycks teknologin ha tagit en annan vändning. Människan förfogar ofta över fordon och teknik som tycks stå i samklang med naturen, till exempel de luftfarkoster – små, fantasifulla, med propellrar, rörliga vingar eller ballonger och luftskepp – som Miyazaki tycks älska. Men tåg är också viktiga ingredienser i filmerna. En otroligt vacker scen i Spirited Away är tåget som färdas mellan stationer över en spegelblank vattenyta…

 

Kanske är det här storheten ligger i Miyazakis filmkonst: Han serverar oss alternativa världar. Världar i balans och med hoppet som ledstjärna. Det är nog något vi behöver idag.

 

[Hayao Miyazakis filmer var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 29 oktober 2009.]


Kommentarer
Postat av: aurum

Jag älskar hans filmer!! Har alla och ser de gärna många gånger, vissa kan bli tom bättre efter några gånger.



Första gången jag såg spirited away tyckte jag den var så förvirrande att det var jobbigt men andra gången tyckte jag den var jättebra! Man fastnar liksom för hans filmer.



Och jag håller verkligen med om det sista du skrev. Jag tycker Miyazakis filmer inspirerar, ger hopp och på något sätt känner jag att man får en förklaring för allt det oförklariga i livet. Helt plötsligt så förstår man... Vi behöver såna filmer!

2009-11-03 @ 20:23:37
URL: http://aurum.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0