returkultur

Tanken med Returkultur är ju att lyfta fram och damma av grejer som har några år på nacken men som fortfarande är bra på olika sätt och därför värda att upptäcka, eller återupptäcka. Returkultur handlar därför inte i första hand om retro i bemärkelsen hippa, coola, campa (eller nåt) nostalgiprylar, utan framför allt om recycling av såväl materiella som icke-materiella kulturyttringar av alla de slag! Det ska vara såna saker som man kan hitta på nätet, i realådor, på loppisar och på bibliotek och som man kan tillägna sig utan att behöva slänga ut en massa pengar på Nyhetens behag.

 

Dagens tema utgår just från en sådan artefakt från det förgångna: en sliten pocketbok som jag hittade i en låda på Myrorna, men sånär hade missat på grund av dess yttre.

 

När jag såg omslaget gick tankarna till kiosklitteratur, de så kallade Harlekinböckerna eller de där följetongerna som fanns i farmors gamla Allers. Men så föll min blick på författarnamnet: Kerstin Ekman – en av våra främsta romanförfattare!

 

Så därför kunde jag för den häpnadsväckande kostnaden av fem kronor plocka med mig en riktigt spännande deckare hem! Den brinnande ugnen kom 1962 men den pocketutgåva jag hittade gavs ut 1966, mycket riktigt i en riktig kioskdeckarserie: Bonniers Zebra-böcker. Från början hade Zebraböckerna zebrarandig rygg och bestod mest av Western, men så småningom var det deckare som gavs ut i serien som fanns från 1950- till 1970-talet. Totalt ska det ha kommit ut 287 zebra-böcker; Kertin Ekmans Den brinnande ugnen var nummer 211.

 

Kerstin Ekman är nog känd för de flesta. Född 1933 i Risinge, Östergötland, uppväxt i Katrineholm, pluggade i Uppsala och så småningom bosatt i Jämtland. Hon började som litteraturkritiker, folkhögskolelärare och filmmanusförfattare men  1959 kom hennes första bok, en deckare som hette Trettio meter mord. Den följdes av ytterligare två böcker året därpå, men med den fjärde boken, De tre små mästarna (1961), uppmärksammades hon som en av tidens bästa svenska författare i deckargenren.

 

Nu är ju Kerstin Ekmans deckare eller thrillers eller vad man nu ska kalla dem, långtifrån några polisromaner. Istället för att få ta del av en trött poliskommissaries vedermödor både professionellt och privat, så får vi i Kerstin Ekmans böcker följa dem som drabbats av brott, såväl utövare som offer – och det är inte alltid solklart vem som är vem. Brottet är något som drabbar och som både försvårar och tydliggör människors beroende av varandra, av de miljöer vi vistas i och av vår historia…

Man brukar tala om sextiotalet som Kerstin Ekmans deckarperiod. Under 1970-talet övergår hon till att skriva en annan typ av böcker. Mörker och Blåbärsris (1972) är till exempel en skildring av norrländska avfolkningsbygder. Hennes böcker får en mängd författarpriser och 1978 väljs hon in i svenska akademin efter Harry Martinsson (en samling som hon lämnar 1989 i samband med att akademin inte tydligare uttalar sitt stöd för den mordhotade Salman Rushdie).

Trots detta tycker jag inte att det finns något brott (ha ha) mellan hennes tidiga deckare och den etablerad, prisbelönta akademiledamotens romaner. I sina senare böcker återkommer hon till de thriller- och kriminalrelaterade skildringar och stämningar som finns i de tidiga böckerna, till exempel mordhistorian i Händelser vid vatten eller tjuvjakten på varg i Vargskinnstrilogin (den som blivit filmatiserad under namnet Varg med Peter Stormare i huvudrollen). På samma sätt finns hennes finstämda skildringar av människor och miljöer även i hennes tidigare böcker. Personerna är viktiga och tecknade med fin pensel. De framträder tydligt som just människor även om Ekman inte broderar ut kring dem. Hon lyckas ge liv åt personerna genom skildringen av deras tankar och samtal.

 

Den röda tråd som löper genom hela Ekmans författarskap handlar om just detta med människors beroende av varandra, tillsammans med viljan att försöka förstå det där obegripbara: varför människor gör varandra illa… En tolkning av Ekmans budskap – om det finns ett sådant – är att tillfälligheterna styr våra liv, men hur tillfälligheterna påverkar oss är beroende av de vävar vi är invävda i.

Det handlar om hur vi relaterar till och interagerar med andra människor, men också till det som fanns före oss och som därför påverkar oss. Ekman pekar också på hur viktigt att inse att historien inte är något fixt och färdigt som vi måste förhålla oss till, utan något som vi förvaltar och förmedlar, använder och omformar: I sin romansvit Vargskinnet har Kerstin Ekman definierat historia som "en anordning av minne och dikt som fått stelna i en form" (Skraplotter).

 

Samtidigt kan man också se Ekman som folklivsskildrare: I sina 60-talsdeckare berättar hon om ett Sverige som kanske inte finns länge, eller är det kanske ett Sverige som finns men i skymundan? Det handlar om Sverige i den lilla skalan, det vill säga det lilla lokalsamhället där alla känner varandra – och är beroende av varandra, oavsett om man drar jämnt eller inte. Kan tyckas vara en gammal utdöd bild av Sverige, men är vi egentligen inte lika beroende av varandra idag? Det är lätt att tänka landsbygd när man pratar om lokalsamhället, men det finns också i stan. I Pukehornet beskriver hon just detta utifrån ett enda hyreshus…

 

En viktig ingrediens i Ekmans författarskap är också humorn som alltid finns där strax under ytan – i boken jag fann på Myrorna, Den brinnande ugnen, kan man till exempel hitta ett nästan slapstickbetonat släckningsarbetet vid en auktion eller en präst som – alldeles i bokens inledning – rusar in i kyrkan ropande upp mot taket ”Är du där? Är du där?” – och får svar!

 

Nästa gång du är sugen på en deckare – skippa Wallader och WInter och leta reda på en av Kerstin Ekmans tidiga alster!

 

 

[Kerstin Ekman och hennes tidiga verk diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 22 oktober 2009.]

Kanske är Tim Burtons film Ed Wood från 1994 inte hans allra bästa film, men den är ändå ett underhållande och intressant äreminne(?) över en kollega till Burton: Den amerikanske filmmakaren Edward D Wood Jr (1924-1978).

Vad finns det då för anledning att göre en film om denne Ed Wood?
I Burtons film utspinner sig följande dialog mellan Wood – gestaltad av den i Burtons filmer ofta närvarande Johnny Depp – och hans blivande hustru Kathy O’Hara – spelad av Patricia Arquette – vid deras första möte:

”Jag är regissör, manusförfattare, skådespelare och producent”
”Ingen gör väl allt det?”
”Jo, två personer: Orson Welles och jag!”

Wood ville gärna jämföras med sin store idol, Orson Welles, som väl är mest känd för sin film Citizen Kane (1940) – av många ansedd som världens bästa film genom tiderna. Ed Wood blev så småningom känd för något lite annorlunda, nämligen som skapare av världens sämsta film. År 1980 blev han dessutom postumt utsedd till ”tidernas sämsta regissör”…

Och det är antagligen här vi kan spåra Tim Burtons intresse för Ed Wood, vilket alltså resulterade i filmen Ed Wood 1994. Även Burton kan beskrivas som mångsysslare i filmbranschen: Regissör, producent, manusförfattare, animatör… (och till och med skådespelare: bland annat spelade han en död kropp i Danny DeVitos film om Jimmy Hoffa 1992!)
Liksom Wood gör Burton också alltid sin egen grej vilket resultat i en mängd sinsemellan mycket olika filmer – från Batman till Big Fish – men som ofta har gemensamt att de har ett drag av det sagolika och fantastisks, med en fascination inför det skrämmande, bisarra och morbida…
Skillnaden är att Burton aldrig kommer att få några kalkonfilmspriser. Hans framgångar är legio, medan Woods helt uteblev…

Handlingen i filmen Ed Wood är i korthet en skildring av några år på 1950-talet i Woods liv, då han försöker etablera sig i Hollywood. Från att ha satt upp pjäser – som också de fick dålig kritik – söker han intensivt finansiering för att förverkliga det ena filmprojektet efter det andra, men utan att nå framgångar annat än en viss berömmelse som udda filmmakare.
Bland annat når han denna status genom att omge sig med en del udda karaktärer och outsiders i Hollywoods kändisliv: The amazing Criswell – en Hollywoodsk spåman som gjorde förutsägelser om framtiden i diverse medier, Maila Nurmi , född I Finland som Maila Syrjäniemi, spektakulär presentatör av skräckfilmer i amerikansk TV under namnet Vampira.
Tor Johnson, professionell  brottare, född i Göteborg, sedermera mest känd som Halloweenmask och – framför allt Bela Lugosi, på 1930-talet personifierade han framgångsrikt Dracula på vita duken. Då han kom i kontakt med Ed Wood på 1950-talet hade han övergått från att suga blod till att dra i sig andra för honom själv mer destruktiva substanser…

Man kan ha stort utbyte av Ed Wood utan några förkunskaper om Wood och hans filmer men en extra dimension får den förstås om man känner till hans Magnum Opus: Plan 9 from outer space (1959) – filmen som evigt(?) toppar alla kalkonfilmslistor.

Om anledningarna till att denna film brukar kallas ”världens sämsta film” kan man tala hur länge som helst. Här är bara ett fåtal exempel som belyser filmens ”kvaliteter”:

• Scenerna på kyrkogården där gravstenarna  uppenbarligen är av papp och skakar när någon går förbi, träd välter om någon petar på dem och dag och natt växlar på ett märkligt och obegripligt sätt…
• De flygande tefaten som hänger i synliga trådar och liksom svajar fram och tillbaka…
• Skådespelarna som kommer av sig och uppenbarligen läser innantill från skyltar när de desperat försöker ge liv åt det styltiga manuset…
• Klippningen som resulterat i att en skådespelares skugga är kvar i bild medan en ljudeffekt illustrerar att han sprungit ur bild och blivit överkörd av en bil, en bil på en gata plötsligt ploppar fram ur tomma intet, en replik fortfarande uttalas medan det klipps till en bild där den talande personen har munnen stängd… etc…
• Det mest spektakulära med filmen är nog att Bela Lugosi dog innan filmen färdigställts. Wood valde ändå att använda de få inspelade scenerna med Lugosi och ersatte honom i övriga scener med en person som fick gå med armen framför ansiktet så att man inte skulle se att det inte var Lugosi!

Handlingen i Plan 9… är att flygande tefat anländer till jorden och får döda på en kyrkogård i Hollywood att vakna till liv. Efter att militären har misslyckats med att bomba bort inkräktarna landar de till slut och kan framföra sitt budskap: De kommer egentligen för att varna för att människan håller på att utveckla sprängämnen som övergår hennes förstånd. Atombomben var en varningsklocka; nästa steg är solbomben som får själva solljuset att explodera och därför riskerar att utplåna hela universum. Utomjordingarnas plan för att sprida detta budskap till jorden (Plan 9) är att uppväcka döda och få dem att framföra budskapet… eller nåt… det är lite oklart hur de tänkt…
Sedan hjälten givit den överlägsne utomjordingen en gammal hederlig smocka så börjar tefatet brinna och exploderar i luften varvid hotet är avvärjt och ordningen återställd…

Det finns en märklig dubbelhet hos utomjordingarna – de kommer i fred för att varna oss för sol-bomben men sprider skräck omkring sig… Är det utomjordingarna vi ska ta oss i akt för, inte bomberna? Eller vad är budskapet egentligen? Wood var inspirerad av de gamla skräckfilmerna – typ Lugosi’s Dracula – men gjorde sina filmer i en tid som präglades av UFO-spekulationer och atombombsskräck. Kanske inte så konstigt att det blev lite förvirrat…

Man kan fundera över Burtons film om Ed Wood främst ska ses som ett försök att porträttera den verkliga Wood, som ju var en tragisk figur som dog bortglömd och fattig som försupen porrfilmsproducent 1978, eller om det i första hand handlar om myten Ed Wood…

Eftersom Woods verk och liv är som gjort att brodera kring, så är det lite oklart hur mycket som har förankring i verkligheten. Woods intresse för att klä sig i kvinnokläder är omvittnat, men det är tveksamt om han, som i Depps gestaltning – regisserade iklädd angorajumper och kjol. En annan anekdot handlar om hur han lyckas få kyrkliga företrädare att finansiera Plan 9 genom att övertyga dem om strategin att satsning på en kommersiell film skulle generera inkomster som kunde användas för att finansiera de religiösa filmprojekt som kyrkan egentligen ville satsa på. Till den historien hör att det märkliga namnet – Plan 9 from Outer Space – var en del av förhandlingen med finansiärerna. De ville nämligen inte acceptera den ursprungliga titeln Graverobbers from outer space. I dokumentären The Haunted World of Ed Wood Jr förkastar dock en person som deltog i filmprojketet detta som en del av mytbildningen. Ed Wood ska helt enkelt ha ändrat namnet för att komma undan ansvar inför finansiärer och andra inblandade.

Som filmskapare vill Wood att saker ska hända, det ska gå snabbt! Han är inte mycket för omtagningar – vilket syns i hans filmer – men det förklarar Burton med att tror på filmens förmåga att frigöra fantasin! I filmen blir Woods regi ifrågasatt av finansiärerna som undrar om han överhuvudtaget vet nåt om filmens hantverk. Wood skakar det av sig: film handlar inte om detaljer utan om helhet. "ingen märker det säger Wood, och hänvisar till "suspension of disbelief" – publikens fantasi och vilja att gå upp i historien – då bortser man från detaljer!

Nu kanske det inte är så viktigt vad som är saga och vad som är sanning… Framför allt har Burton velat göra en hyllning till Wood. För Tim Burton – och för oss andra – kan Wood trots sina tillkortakommanden ändå fungera som en förebild genom sin entusiasm (jämför Åke Sandin som tidigare behandlats i Returkultur!).
Samtidigt fascineras vi över att han faktiskt kunde bortse från så grundläggande saker i hur man gör film, men det är här Burton skrider in och ger en förklaring till Woods person. En förklaring som handlar just om entusiasmen. Wood skildras som en man med ett äkta hjärta för filmen och dess möjligheter. För Wood handlar det inte främst om den egna stjärnstatusen. Då han stöttar den bortglömde, nerknarkade Bela Lugosi så är det visserligen främst för att hitta ett stjärnnamn till den egna filmen. Lugosis son har följdriktigt också kallat Wood för ”a user and a loser” – han menade att Wood lyckades dra ner fadern till den filmens absoluta bottennivå där Wood själv befann sig. Men i Burtons tappning finns det ändå ett stort hjärta hos Wood, som blir tydligt till exempel då han hjälper Lugosi att få vård för sitt missbruk… Johnny Depps Wood tycks snarare gå in för att dra Lugosi upp ur den skit han sitter i och återge honom lite av sin forna status och stjärnglans. Sedan är det väl en annan fråga om Wood var rätt man för det jobbet.

I grunden handlar Burtons film om att förverkliga drömmar. I en central scen träffar Wood av en slump på sin idol Orson Welles som säger de magiska orden: Tro på dig själv! Lev din egen dröm och inte någon annans! Och det är kanske så vi ska förstå såväl Burton och Wood i deras strävan att skapa med filmen som verktyg.


I år är det 50 år sedan Plan 9 from outer space hade premiär, något som firas med en re-make av filmen, enbart kallad Plan 9. Att döma av hemsidan för filmen och den ”teaser trailer” som finns där är det ett seriöst försök att göra en riktigt skrämmande sci fi/skräckfilm baserad på Woods historia, alltså inte att göra något komiskt/parodiskt utan istället göra något som vi tycker är otäckt idag. Frågan är om det lyckas… Woods historia är så pass dum så det är frågan om man kan krama nåt otäckt ur den. Dessutom påminner trailern starkt om de zombiefilmer som var populära på kanske framförallt 1970-talet… Undrar om inte även den här filmen riskerar att bli en kalkon…

Det finns säkert en publik även för denna film, men själv firar jag hellre 50-årsminnet av världens sämsta film med att se om originalversionen plus Tim Burtons femton år gamla hyllning.

Och när det gäller ny film ser jag fram emot Tim Burtons nya: Alice in Wonderland, med Johnny Depp i rollen som den galne hattmakaren. Men då handlar det nog mycket om att häpna över välgjorda effekter och inte över hur man kan göra en film med så många missar…


[Ed Wood och Tim Burton var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 15 oktober 2009.]

Vi som lyssnade mycket på radio på åttiotalet, framför allt P3 och de program som spelade musik som vände sig en yngre publik, minns förstås Rockdepartementet med bland andra Erik Blix. Ganska många minns Rockdepartementet framför allt för den figur som dök upp med jämna mellan mellanrum och som alltid inledde med orden ”God dag. Mitt namn är Ivan. Boring”.

 

Ivan sände hemifrån köket i Flädje. En gång minns jag att han var jätteförvånad över att han hördes också i kompisen Torkels radio. Eller hur det nu var. Men för det mesta berättade han ingående om sitt liv och sina olika projekt tillsammans med kompisarna Torkel och Extra-Olle och inte minst lillebror Ettan. ”Jävla Ettan!” var Ivans ständigt återkommande kommentar till broderns insatser, en replik som alla vi Ivans fans gärna återgav när vi gick omkring och pratade tråkigt och styligt på Ivan-vis… ju!

Bakom Ivan Boring fanns skådespelaren och komikern Jojje Jönsson, idag mest känd från Stefan&Kristers revyer, där han med framgång kreerar bland annat brevbäraren Dag-Otto Flink.

”Va??” sa en bekant till mig då han fick höra att det var Jojje Jönsson som låg bakom Ivan Boring. ”Tänk, på åttiotalet gick vi och pratade som Ivan Boring och idag går min nioåring omkring och härmar Dag-Otto Flink!”

Tydligen är det något i Jönssons lätt defekta karaktärer som slår an, och jag tror inte bara det har att göra med tjusning i att ”prata tokroligt”. Ivan hade en alldeles speciell timing i sina repliker och ett uttryck som karaktäriserades av kontrasten mellan att han alldeles uppenbart läste sina repliker innantill på ett mycket torrt sätt, kryddat med syftningsfel och feluttalade ord, samtidigt som hans känsloyttringar tog sig uttryck i små stamningar och utrop. Med små medel, till exempel ett litet ”oh” insprängt i en mening gav Jönsson liv åt sin antihjälte Ivan.

 

Enligt Jojje Jönsson föddes Ivan då han tillsammans med Kent R Andersson fick i uppdrag att skriva oneliners till Rockdepartementet. Så småningom utvecklades de till Ivan-monologerna som skrevs ihop på några timmar, talades in på band och skickades till SR. Enligt Jojje Jönsson var den första monologen en slags framtidsvision där Ivan berättade om ett mycket tråkigt kontrollsamhälle, därav namnet Boring.

Under ett par års tid sändes ett drygt femtiotal Ivan-monologer och fansen satt förstås hemma med kassettbandspelarna och klippte ihop Ivan-band som sedan spelades sönder i pojkrum och på bilsemestrar.

Jag gjorde en liten snabbenkät bland mina medelålders bekantingar och av drygt fyrtio personer var det runt 60% som kom ihåg Ivan Boring. Hela 25% kunde dessutom relatera till hans värld och citera hans repliker! En person svarade till exempel: "Jag kommer ihåg flera sketcher: När de ska spela med ett band och laddar med en 'hel back loranga, ettan blev som tokig'." En annan säger att "i det programmet lärde jag mig mycket om människan och faktiskt om relativitetgenom ett krångligt resonemang om när det blir varmare eller kallare... Jag hade ett sönderspelat kasettband"

 

Faktum är att det som idag finns kvar av Ivan Borings 80talsproduktion är just de kassettband som folk har liggande hemma i lådorna. (Har du ett sådant och vill dela med dig så hör gärna av dig! Även upphovsmannen själv är intresserad eftersom han inte heller har några ursprungliga inspelningar!) På 90talet gjordes dock två CD-skivor, Best Of Ivan Boring vol 1 och 2, där Jojje Jönsson läste in en del av monologerna på nytt. Dessvärre är dessa också mycket svåra att få tag på idag eftersom de inte längre finns kvar i handeln. Inte ens på skivbolaget, 2entertain, där receptionisten Martina på min förfrågan till och med var uppe och letade på vinden utan att finna några kvarglömda skivor...

 

 

Vill man höra Ivan Boring är man hänvisad till de ljudklipp som finns utlagda på Youtube eller vänta på de sällsynta tillfällen då Ivans skivor spelas på radio. Tydligen gör de det ibland.
Dagen efter att vi sänt inslaget om Ivan Boring i Radio Östergötland, med Jojje Jönssons (och Ivans!) medverkan på telefon, spelades en Ivan-monolog i Enhörning&Livh i P4 Riks! Eftersom det är föga troligt att de fått sina idéer från Radio Östergötland så är det kanske så som jag förutspådde i lokalradioinslaget: Ivan Borings rennässans är här och vi kommer snart att ha en ny generation som går omkring och pratar styltigt och torrt på Ivan-manér!

 

[Ivan Boring hyllades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 8 oktober 2009.]

"Hvem i all verlden är den vackra herren i de gröna byxorna, som sitter så fint derborta? - Så sant jag lefver, tror jag minsann, att det är vår ende verklige vän! Det måste vara fakiren Falstaff! Låtom oss nalkas vördsamt!"

 

Så låter slutorden i Lyckans Lexikon av Falstaff, fakir. Men vem var egentligen Fakiren Falstaff?

 

Enligt honom själv - vilket är den bästa, för att inte säga enda - källan till Fakirenkunskap är han autodidaktie doktor, godsägare till mönsterfarmen Glädjefrid, omåttligt rik, otroligt atletisk och människans bäste vän! Dessutom författare till den enda bok man egentligen behöver – En var sin egen professor, med den blygsamma undertiteln Allt mänskligt vetande i sammandrag.

På 1890-talet förekom texter av fakiren i olika tidskrifter och 1894-1895 gav han ut tre böcker, Envar sin egen professor, Envar sin egen genteman och Lyckans lexikon.

 

 

Bakom fakiren Falstaff fanns författaren och journalisten Axel Wallengren, född i Lund 1865, utbildad (fil kand) vid Lunds universitet där han var mycket aktiv i diskussionsklubbar och en drivande kraft bakom Lundakarnevalerna. När han dog i Berlin 1896, bara 31 år gammal, arbetade han som korrespondent åt Aftonbladet.

 

Vid sidan av den journalistiska gärningen försökte sig Axel Wallengren på att ge ut noveller och lyrik. Ett antal skrifter gavs ut under hans eget namn, men så uppfann han 1994 karaktären Falstaff och fick i dennes namn utlopp för en humor som överlevt ända in i 2000-talet och som inspirerat åtskilliga humorister. Det är svårt att sätta etikett på fakirens humor. Dels har den mycket satiriska inslag, ofta kommenterande 1890-talets dagsaktuella samtalsämnen, dels förebådar fakirens texter såväl crazyhumorn som den mer absurda humor som dyker upp efter andra världskriget. Då man läser den uppriktige portugalarens monologer kan man riktigt se John Cleese framför i sig i någon Monty Python-sketch…

 

Humorister som Povel Ramel, Pekka Langer och Hasse Alfredsson har alla bekänt att de inspirerats av fakiren. Även om jag inte hört det samma om Lasse O’Månsson så är jag övertygad om att det samma gäller honom.

 

Namnet Falstaff fick Wallengren från en tradition med rötter hos Shakespeare, där Falstaff är en slags komisk figur, en trickster, som förekommit i många olika verk och skepnader. Inte minst har Falstaff förekommit i många operor, och 1893, året före Fakirens uppdykande hade Verdis opera Falstaff haft premiär…

 

Det som är fascinerande med Falstaff, fakir och det inflytande han haft på svensk humor, är att hela Falstaff-produktionen kom till under en mycket begränsad tidsperiod. Samtidigt som de ur humorisktiskt litterär synvinkel är tidlösa, så speglar de samtidigt i högsta grad sin tid. 1890-talets samtalsämnen och kulturella klimat är ständigt närvarande i fakirens texter genom referenser till varietéer, bicykeln eller skandalen med Panamaaktierna. I inledningen till Lyckans Lexikon för fakiren ett fiktivt samtal med S A André om dennes planerade nordpolsexpedition (som fakiren avslöjat som ett förtäckt skäl att söka Lyckan, eftersom, som fakiren konstaterar, Nordpolen ju egentligen inte existerar…) André förberedde nordpolsexpeditionen just 1894-95, kom iväg 1897 och avled hösten samma år under expeditionen, men då var även fakirens andlige fader Axel Wallengren avliden sedan ett år tillbaka...

 

Axel Wallengren var bara 31 år när han gick bort och han hade just slagit in på den humoristiska banan med hjälp av sitt fiktiva alter ego. Hans seriösare verk, lyrik och noveller, anses ofta vara skrivna i en tidstypisk tradition och som sådana relativt mediokra. I eget namn gav han ut två samlingar lyrik och noveller 1892 och 1893. En tredje bok, Mannen med två huvuden, kom 1895, efter Falstaffs första bok, och här skilde sig en novell från de övriga, nämligen den humoristiska Ett svårskött pastorat, som kan ses lite som en brygga mellan Axel W och Falstaff. Novellen, som för övrigt blev film 1958, har en lite annan ton än Falstaffs texter och har en handling som man kan utläsa ganska mycket budskap ur. Utifrån den texten kan man fundera över vad som hade hänt om han hade fått leva lite längre och utveckla sitt humoristiska skrivande. Hade vi fått se fler allvarligt humoristiska berättelser av Axel eller hade Falstaff fått fortsätta utveckla sitt vansinne..?

 

Eller är det just för att Axel W dog när han var på topp som vi minns… inte Axel… utan Falstaff?

 

Idag förvaltar Fakirensällskapet fakiren Falstaffs minne.

 

[Falstaff, Fakir diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 1 oktober 2009.]