returkultur

Tanken med Returkultur är ju att lyfta fram och damma av grejer som har några år på nacken men som fortfarande är bra på olika sätt och därför värda att upptäcka, eller återupptäcka. Returkultur handlar därför inte i första hand om retro i bemärkelsen hippa, coola, campa (eller nåt) nostalgiprylar, utan framför allt om recycling av såväl materiella som icke-materiella kulturyttringar av alla de slag! Det ska vara såna saker som man kan hitta på nätet, i realådor, på loppisar och på bibliotek och som man kan tillägna sig utan att behöva slänga ut en massa pengar på Nyhetens behag.

Dagens tema utgår just från en sådan artefakt från det förgångna: en sliten pocketbok som jag hittade i en låda på Myrorna, men sånär hade missat på grund av dess yttre.

När jag såg omslaget gick tankarna till kiosklitteratur, de så kallade Harlekinböckerna eller de där följetongerna som fanns i farmors gamla Allers. Men så föll min blick på författarnamnet: Kerstin Ekman – en av våra främsta romanförfattare!

Så därför kunde jag för den häpnadsväckande kostnaden av fem kronor plocka med mig en riktigt spännande deckare hem! Den brinnande ugnen kom 1962 men den pocketutgåva jag hittade gavs ut 1966, mycket riktigt i en riktig kioskdeckarserie: Bonniers Zebra-böcker. Från början hade Zebraböckerna zebrarandig rygg och bestod mest av Western, men så småningom var det deckare som gavs ut i serien som fanns från 1950- till 1970-talet. Totalt ska det ha kommit ut 287 zebra-böcker; Kertin Ekmans Den brinnande ugnen var nummer 211.

Kerstin Ekman är nog känd för de flesta. Född 1933 i Risinge, Östergötland, uppväxt i Katrineholm, pluggade i Uppsala och så småningom bosatt i Jämtland. Hon började som litteraturkritiker, folkhögskolelärare och filmmanusförfattare men  1959 kom hennes första bok, en deckare som hette Trettio meter mord. Den följdes av ytterligare två böcker året därpå, men med den fjärde boken, De tre små mästarna (1961), uppmärksammades hon som en av tidens bästa svenska författare i deckargenren.

Nu är ju Kerstin Ekmans deckare eller thrillers eller vad man nu ska kalla dem, långtifrån några polisromaner. Istället för att få ta del av en trött poliskommissaries vedermödor både professionellt och privat, så får vi i Kerstin Ekmans böcker följa dem som drabbats av brott, såväl utövare som offer – och det är inte alltid solklart vem som är vem. Brottet är något som drabbar och som både försvårar och tydliggör människors beroende av varandra, av de miljöer vi vistas i och av vår historia…

Man brukar tala om sextiotalet som Kerstin Ekmans deckarperiod. Under 1970-talet övergår hon till att skriva en annan typ av böcker. Mörker och Blåbärsris (1972) är till exempel en skildring av norrländska avfolkningsbygder. Hennes böcker får en mängd författarpriser och 1978 väljs hon in i svenska akademin efter Harry Martinsson (en samling som hon lämnar 1989 i samband med att akademin inte tydligare uttalar sitt stöd för den mordhotade Salman Rushdie).

Trots detta tycker jag inte att det finns något brott (ha ha) mellan hennes tidiga deckare och den etablerad, prisbelönta akademiledamotens romaner. I sina senare böcker återkommer hon till de thriller- och kriminalrelaterade skildringar och stämningar som finns i de tidiga böckerna, till exempel mordhistorian i Händelser vid vatten eller tjuvjakten på varg i Vargskinnstrilogin (den som blivit filmatiserad under namnet Varg med Peter Stormare i huvudrollen). På samma sätt finns hennes finstämda skildringar av människor och miljöer även i hennes tidigare böcker. Personerna är viktiga och tecknade med fin pensel. De framträder tydligt som just människor även om Ekman inte broderar ut kring dem. Hon lyckas ge liv åt personerna genom skildringen av deras tankar och samtal.

Den röda tråd som löper genom hela Ekmans författarskap handlar om just detta med människors beroende av varandra, tillsammans med viljan att försöka förstå det där obegripbara: varför människor gör varandra illa… En tolkning av Ekmans budskap – om det finns ett sådant – är att tillfälligheterna styr våra liv, men hur tillfälligheterna påverkar oss är beroende av de vävar vi är invävda i.

Det handlar om hur vi relaterar till och interagerar med andra människor, men också till det som fanns före oss och som därför påverkar oss. Ekman pekar också på hur viktigt att inse att historien inte är något fixt och färdigt som vi måste förhålla oss till, utan något som vi förvaltar och förmedlar, använder och omformar: I sin romansvit Vargskinnet har Kerstin Ekman definierat historia som "en anordning av minne och dikt som fått stelna i en form" (Skraplotter).

Samtidigt kan man också se Ekman som folklivsskildrare: I sina 60-talsdeckare berättar hon om ett Sverige som kanske inte finns länge, eller är det kanske ett Sverige som finns men i skymundan? Det handlar om Sverige i den lilla skalan, det vill säga det lilla lokalsamhället där alla känner varandra – och är beroende av varandra, oavsett om man drar jämnt eller inte. Kan tyckas vara en gammal utdöd bild av Sverige, men är vi egentligen inte lika beroende av varandra idag? Det är lätt att tänka landsbygd när man pratar om lokalsamhället, men det finns också i stan. I Pukehornet beskriver hon just detta utifrån ett enda hyreshus…

En viktig ingrediens i Ekmans författarskap är också humorn som alltid finns där strax under ytan – i boken jag fann på Myrorna, Den brinnande ugnen, kan man till exempel hitta ett nästan slapstickbetonat släckningsarbetet vid en auktion eller en präst som – alldeles i bokens inledning – rusar in i kyrkan ropande upp mot taket ”Är du där? Är du där?” – och får svar!

Nästa gång du är sugen på en deckare – skippa Wallader och WInter och leta reda på en av Kerstin Ekmans tidiga alster!

[Kerstin Ekman och hennes tidiga verk diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 22 oktober 2009.]