En jävla vinter


- Om jag förstår saken rätt inledde du din bana i Finpång?
- I Finspång inleder man inga banor!

Det här replikskiftet mellan "journalisten" och "konstnären" - här återgivet ur minnet och därför kanske inte ordagrant korrekt - inleder Hans Gunnarssons roman En jävla vinter. Kanske är det inte så konstigt att en del negativa reaktioner var att vänta just från Finspångshållet, men överlag möttes Gunnarssons roman med goda recensioner när den kom 2003. Gunnarsson var då redan ett litterärt namn i det kortare formatet; som novellist var han dubbelt prisbelönt - dels för debutnovellsamlingen Bakom glas och dels för ett filmmanus, byggt på hans novell Februari.




När så hans första roman, En jävla vinter, kom 2003 var den förlagd till den ort där Gunnarsson växte upp - Finspång - och eftersom romanens huvudperson heter Gunnar Hansson är det lätt att läsa in självbiografin i boken. Nu är det inte riktigt så enkelt vilket författaren påpekat såväl i själva romanen som i andra sammanhang. I små insprängda dialoger mellan författaren och hans älskade(?) framgår att historien om Gunnar Hansson är en skröna om än utspelad på en scen hämtad ur författarens eget åttiotal.
Kanske är det just därför den här svartsynta och uppgivet småhumoristiska romanen blir så intressant. Blandningen mellan det realistiska och det Tunströmskt skrönemässiga förser Finspångsmiljön med en spänning som lyfter historien. Det kunde vara på riktigt, men...

Det är klart att om man var tjugo år 1986, lyssnade på samma Lundell-skivor och hade samma grubblerier kring till exempel kontakterna med det motsatta könet eller Palmemordet, vilket tjänar som en tidsmarkör i historien, då är det klart att det är lätt att känna sig hemma i En jävla vinter, även om man inte bodde i Finspång eller motsvarande. I den bemärkelsen kan boken ses som en generationsroman i stil med Ulf Lundells Jack, men samtidigt finns det något allmängiltigt kring Gunnar Hanssons öde som lyfter boken ovanför den tydliga åttiotalsanda den utspelar sig i.

Egentligen berättar Gunnarsson om våra yttre och inre gränser. Som författaren påpekar i en av de små insprängda dialogerna i boken så handlar det inte om att göra ner just Finspång, utan om känslan av att sitta fast - att bli kvar - den lilla trånga småstaden, medan livet pågår nån annanstans. Alltså handlar den om precis samma känslor som Moodysson laborerar med i Fucking Åmål. Romanens Hansson rör sig i invanda mönster, lever som en bricka i ett pussel där alla bitar passar ihop på ett sätt som de alltid gjort. Alla känner alla och alla vet vad som förväntas av en. Men så uppstår små sprickor. Det annorlunda, det avvikande, det skrämmande uppenbaras på en mängd olika sätt och blottar insikten att det kanske inte är de yttre gränserna som är avgörande utan de inre. De där små händelserna i vardagen som till synes inte förändrar något, de ruckar ändå - en liten, liten bit i taget - huvudpersonens uppfattning om sig själv och om världen...

En jävla vinter är en bok som man med behållning kan läsa flera gånger. Den avslutande (avgörande?) scenen där Hansson är ute och går med hunden innehåller många fler bottnar än man först tror...

Och så är det ju det där med Finspång... Jag förstår de som vill se en annan bild av Finpång än den traditonella bilden av en "riktig håla" där människorna är inskränkta och blasé och där fördomarna odlas. Men nej, jag tycker inte att det är den bild Gunnarsson förmedlar av Finspång! Visst är det den känsla som Gunnarssons huvudperson bär på, men nånstans blir det ändå tydligt att det inte är Finspång det är fel på. Tvärtom finns möjligheterna runt hörnet, men hur hittar man till dem? Gunnar Hansson letar och letar och kanske är det så att han - precis som så många andra unga människor - måste lämna hemorten och de invanda mönstren - för att se platsen i ett nytt ljus och inse att det inte bara är den geografiska platsen som bestämmer vilka vi är och vad vi gör av våra liv.

Egentligen är Hans Gunnarsson mest känd som doldis i filmvärlden. Han har nämligen skrivit manus till flera stora filmproduktioner, till exempel Arnfilmerna. Kanske kan man se det så att det är Gunnarssons förmåga att skriva bra och levande dialoger som ligger honom i fatet. Det vill säga i den bemärkelsen att som filmmanusförfattare hamnar man lätt strax utanför strålkastarljuset... Men när det gäller svenskt romanförfattande finns det anledning att sätta spotten rakt på Gunnarsson.

Därför: leta reda på En jävla vinter - nu på ett bibliotek eller antikvariat nära dig!

[Hans Gunnarssons En jävla vinter diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 3 september 2009.]

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0