returkultur

Fullmånen, jag undrar vad lyser den för
Nån mening ska det väl vara
Den hänger i luften bara
Och inte för att det stör
Men inte gör den mej glad
Sa Ann-Katrin Rosenblad

(C Vreeswijk)

 

Lukianos från Samosata, Rudolf Erich Raspe, Edgar Allan Poe, Jules Verne, HG Wells, Hergé…

Se där, några av alla de författare som tjusats av månen, en annan värld, möjlig att beskåda, svår att nå…

 

Månen har länge varit föremål för drömmar, fantasier – och satirer – om att resa dit. Men hur är det idag? Har månen mist sin tjusning efter verklighetens månresor? Tolv personer besökte månen mellan 1969 och 1972 (och tog med sig 400 kg mångrus hem), därefter har ingen varit där och de litterära skildringarna av månresor verkar också ha blivit ointressanta. Var förlägger vi våra drömmar när månen är utforskad och tråkig? Inte ens till romantik duger den längre:

”Nej, karlar är ena svin
Som svamlar om kärleksglöd
När månen är kall och död”

som Ann-Katrin Rosenblad uttrycker saken i Coornelis Vreeswijks ”Telegram för fullmånen”...

 

Kanske duger månen ännu att yla under för en och annan varulv..? Eller är det intressantaste med månen idag hur den påverkar oss med sitt ljus och möjligen också med sin dragningskraft?

I försöken att förstå människan i gränslandet mellan psykologi och biologi får månen ofta en roll… Tja, månens och solens gravitation påverkar ju vattnet i världshaven så helt uteslutet är det väl inte att även vi människor påverkas av månen?? Det finns de som menar att det finns belägg för att försöksdjur blir mer aktiva, att våldsbrott och förlossningar ökar vid fullmåne mm…

Det som man mest pratar om är väl sömnlöshet. Visst påverkas vi, men av olika saker – kanske är den biologiska ”måneffekten” en del, men vi påverkas också av ljuset, och av medvetenhet om att det är fullmåne. Om man inte kan sova och ser att det är fullmåne så kopplar man givetvis samman detta mentalt, men om man ligger sömnlös vid nymåne gör man ingen koppling till månen…

"Nån mening ska det väl vara - Den hänger i luften bara" konstaterar Ann-Katrin Rosenblad.

Men visst skulle vi sakna den! Oavsett om vi är romantiker, gillar kräftor eller har varulvsblod i ådrorna…

 

 

Månen var föremål för lite funderingar i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio 29 april:

Del 1

Del 2

Del 3

Nu är Tintin på tapeten igen! Eller snarare på duken. Den mycket kände filmregissören Steven Spielberg och den snart nästan like kände Peter Jackson (mest känd som mannen bakom Sagan om Ringen-filmerna) gör nya filmatiseringar av gamla Tintin-äventyr. Tre filmer ska det tydligen bli.

Den första filmen lär vara färdiginspelad men ska göras om till en 3D-film vilket tar väldigt lång tid – filmen har premiär först hösten 2011. Karaktärerna mejslas fram med hjälp av datorer på samma sätt som Gollum i Ringen gjordes. Det betyder att vi inte kommer att känna igen skådespelarna till utseendet utan bara till röster och rörelsekaraktäristik – figurerna kommer att se ut som Tintin, Haddock och Kalkyl – men ”realistiskt” tredimensionella. Och jodå, Andy Serkis som gör Gollum i ”Ringen” och även i den kommande ”The Hobbit” (sv. ”Bilbo”) spelar Kapten Haddock i filmen…

Vi har ju en 3D-trend just nu och det är väl inte så konstigt att en sådan världskändis som Tintin väljs ut att bli en ny tredimensionell mastodontfilm. Och väljer man en historia som alla redan hört så kan man ju koncentrera sig på effekterna…  Dessutom kan man, genom att välja äventyret Enhörningens hemlighet, få med lite sjörövarscener och har dessutom uppföljaren klar eftersom historien fortsätter i Rackham den rödes skatt.

Personligen är jag – som gammal Hergéian – skeptisk. Inte så att jag inte tycker att man inte får göra så här, men jag har lite svårt att se poängen. Tintin är ju bäst som han är – tvådimensionell med pratbubblor och Hergés rena linjer…

Tintin har ju förekommit som film tidigare. En dålig animerad dockfilm lär ha gjorts redan 1947 och därefter har det gjorts ett otal tecknade filmer mellan 1959 och 1992, baserade på de tecknade serierna, en del gjorda för TV.
I biofilmsformat har det gjorts tre filmer. Dels en tecknad långfilm med originalmanus av Hergés egen studio  (Själv ska han inte ha varit delaktig i själva produktionen): Tintin och hajsjön (1972). Dels gjordes under 1960-talet två filmer med riktiga, utklädda, skådespelare. Och det är ju just utklädda de ser ut, eftersom Tintinkaraktärerna i sig är så pass orealistiskt förenkade.

Kanske just på grund av detta är Tintin och mysteriet med det gyllene skinnet (eller Tintin i Piraternas våld) från 1961 och Tintin och de blå apelsinerna från 1964 riktigt underhållande, men kanske mest för den som kan Tintinvärlden utan och innan…

Bäst är Tintin i original – som tecknad serie med Hergés klara, tvådimensionella linjer.

Tintins historia börjar med att den orädde journalisten gör några reportageresor för den belgiska barntidningen Le Petit Vingtiemes räkning, med början i Sovjetunionen 1929, och avslutas med den ofullbordade Tintin och Alfabetskonsten vid Hergés död 1983. Tintin och Alfabetskonsten slutar abrupt i ett dramatiskt ögonblick där skurkarna just håller på att ta Tintin av daga genom att gjuta in honom i plast och sälja honom som konstföremål: ”Ingen kommer nånsin att misstänka att det där konstverket utgör kvarlevorna av den där lille Tintin…” Tintin lyckas få iväg ett meddelande till kapten Haddock med hjälp av Milou men sedan slutar manuset med orden: ”Upp med dig! Framåt marsch nu! Din timme har slagit! Nu ska du förvandlas till en ’César’…” Ja, det var det sista vi såg av Tintin…

Före detta dramatiska slut hann Tintin med tjugotre avslutade äventyr i serieform.

I de tidiga äventyren ger sig journalisten Tintin ut i världen för att registrera och dokumentera men får oftast rycka in och ställa allt till rätta. Det är mycket tjoff, pang och boom i de tidiga serierna…
I senare album förändras Tintin – eller snarare förändras hans omgivning som blir mer realistisk, både vad gäller teckningsstil och de händelser Tintin dras in i. Han får vänner och slutar prata med sin hund… (I de tidiga albumen för han dialoger med Milou, i de senare förstår Tintin inte längre vad Milou säger.) Hans omgivning utvecklas dessutom. Till exempel ärver kapten Haddock ett slott och blir slottsherre. Tintin själv tycks dock leva samma slags liv som han gjort genom åren.

Visst kan man kritisera Hergé och Tintin, vilket också ofta gjorts. I synnerhet de tidiga albumen där man kan se Tintin som den civiliserade europén som möter den barbariska omvärlden: onda ryssar i det kommunistiska Sovjetunionen, våldsamma Chicagogangsters och lömska indianer i Amerika och förstås korkade och lata afrikaner i Kongo.

De rasistiska dragen i de tidiga historierna får vem som helst att höja på ögonbrynen idag, men vi ska komma ihåg att Hergés 1930-talsserier speglar kolonialmakten Belgien och den gängse synen på tredje världen under första halvan av 1900-talet. Tintin i Kongo är en provkarta på hur Europa såg på den afrikanska befolkningen som stora barn vilka behövde undervisning och upplysning. Tintin får under sitt Kongobesök rycka in som fredsmäklare i tvister om struntsaker, som lärare och bistå med hjälp för att få de undermåliga tekniska hjälpmedlen att fungera. Relationen till kongoleserna är att de antingen ser Tintin som Gud eller så vill de döda honom… Det är också signifikant att invånarna i Kongo blir en del en ”farlig” miljö som består av vilda djur, otillgänglig natur och konstiga människor – dvs människorna blir en del av den afrikanska miljö som den europeiske Tintin har att hantera – likställda med djur och natur.
När Hergé skulle låta Tintin besöka Kina i det fjärde äventyret blev han kontaktad av en kinesisk student som befarande en likartad behandling av Kina – resultatet blev istället en mycket nedlåtande syn på japaner som ju ockuperade Kina vid den tiden…

En annan ska att fundera över är hur kvinnan skidras i Tintins värld. Där finns nästan inga kvinnor! Hergé  väjer såväl för kvinnornas roller i samhället som för det sexuella vilket nog kan härledas tillbaka till att Tintin ursprungligen var pojkscout – Tintins förlaga Totor gjordes just för tidningen ”Den belgiske scouten”. Det är nog därifrån han fått sina förpubertala drag; det är som han inte är intresserad av att närma sig någon – varken män eller kvinnor – sexuellt…
Kvinnan kom istället i de senare albumen att representeras av Madame Castafiore – operadivan som tränger sig på och ställer till ett litet helvete för den stackars kaptenen i hans manliga värld. Tintin är som vanligt obehagligt oberörd…
Vad är detta egentligen tecken på? Är det helt enkelt ett kulturellt betingat – oreflekterat – manligt sätt att betrakta världen? Jämför gärna med bröderna Coens filmer!
Första gången en kvinna överhuvudtaget har en roll i handlingen är i det tredje Tintinäventyret – Tintin i Amerika – där en äldre dam uppenbarar sig i en enda ruta och slår ett paraply i huvudet på en detektiv som utreder hunden Milous försvinnande…

Ska man då bojkotta Tintin, och i synnerhet de tidiga albumen? Nej, men man ska läsa dem reflexivt – läs dem gärna för barnen och prata om de här sakerna. Även barnkultur – om Tintin nu ska räknas dit – måste läsas kritiskt och med förståelse för den kontext det tillkommit i! Tintin kan på det viset fungera som världens historielektion. Dessutom behöver man nog inte känna att det är något konfliktfyllt i Tintins beteende – eftersom han på det stora hela är en man som saknar egenskaper – han speglar ju bara sin omgivning på något sätt – så tror jag ingen har arbetat upp sådana sympatier för just figuren Tintin att hans förehållningssätt är svåra att hantera…

Tintin är en slags betraktare, en yta som reflekterar sin samtid. Därför behandlar han kongoleser nedlåtande på trettiotalet och ägnar sig åt rymdfärder på femtiotalet. Han är navet som allt cirklar kring – en ”icke-person” – medan Kapten Haddock är den mänsklige. Det är han som har problem  med humöret och har svag karaktär, framför allt när det gäller whiskyn ”Loch Lomond”, men är egentligen ganska principfast och framför allt otroligt vänfast, trogen och med ett mycket stort hjärta. Haddock är vår främsta identifikator sedan han dök upp i handlingen i Krabban med guldklorna – och egentligen i Den mystiska stjärnan där han får en mer ”fast roll”. När Haddock har känslor är Tintin beräknande och effektiv. Ofta tillrättavisar han kaptenen, säger till honom att lugna sig… Det är nånting nästan obehagligt med Tintin – är han i själva verket Haddocks låtsaskompis??

[Tintin och hans värld avhandlades i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 22 april.]