Mot nya mål...



Returkultur
är ju ständigt inaktuellt, men nu lägger vi ner programserien på SR Östergötland, åtminstone tills vidare.

Jag kommer att fortsätta samarbetet med SR, men idag börjar en helt annan serie som ligger närmare det som jag sysslar med i mitt vanliga arbete: människan och den byggda miljön. Visst är det också returkultur på sitt sätt: hus, gator, torg och parker är kulturella artefakter skapade i specifika ögonblick under specifika förutsättningar, och som vi använder och återanvänder om och om igen. Men riktigt samma sak är det förstås inte...

Programserien Returkultur pågick mellan september 2009 och juni 2010 och vi gjorde totalt 39 inslag. Jag har haft ambitionen att skriva ett inlägg utifrån vart och ett av de teman som togs upp i serien. Det lyckades nästan. De tre sista inslagen i juni som handlade om Janis Joplin, Lars Hollmer och Snapsvisan, hamnade aldrig på bloggen.

Åtminstone har de inte hamnat här ännu, för även om programserien upphör så tänkte jag inte upphöra returkulturblogga. Det kommer dock att bli vissa förändringar: det kommer definitivt inte bli samma regelbundenhet i bloggandet, eftersom inget binder mig till ett inlägg i veckan. Antagligen blir det också mer fragmentariska inlägg och om betydligt smalare företeelser eftersom jag inte behöver ta hänsyn till att det ska vara "P4-mässigt".

Så ett och annat inlägg tänker jag mig att det blir framöver. Eller också blir det ingenting. Det som hittar hit får se!

Dagsversen

Dagsversen var ofta ett stående inslag på en dagstidnings så kallade ”lätta sida” med kåserier, bilder, lättsammare notiser fanns, i landsortspressen gärna med lokal anknytning. Men hur är det idag? Är dagsversen en utdöd företeelse?

Enligt Nationalencyklopedin är en dagsvers en "dikt i dagstidning som kommenterar en aktuell händelse. Till versen fogas ofta en teckning.” NE hävdar också att i Sverige lanserades dagsversen av Dagens Nyheter 1920, men man kan också dra linjer tillbaka till den lyrik som publicerades i tidningarna redan på 1700-talet.

 

Förr skulle en dagstidning ha en dagsvers. Punkt slut. Det innebar att på en del tidningsredaktioner kunde medarbetarna beordras att klämma fram en vers till morgondagens blad. Samtidigt har det växt fram ett antal stora namn bland dagsversskribenterna: Alf Henriksson i DN, Caj Lundgren (Kajenn) i SvD och andra…

Syndikalistiska Arbetaren har en intressant dagsvershistoria med framför allt två riktigt stora namn: Stig Dagerman som skrev sina ”Dagsedlar” på 1950-talet och Tage Danielsson med ”Tankar från roten” på 1970-talet.

 

Även lokalt har det funnits storheter: Norrköpings Tidningar försågs med dagsverser under fem decennier av skribenten och revymakaren Lennart Anderzon, signaturen Zäta. Den lokala nöjeshistorikern Sladden Hultgren har skapat en webbsida om Zäta, med en översikt över hans produktion, exempel på hans verskonst, bilder mm – (sladdens.se)

 

Idag är det tunt med dagsverser i såväl riks- som lokaltidningarna. Man kan hitta en och annan på insändarsidorna där det emellanåt förekommer att skribenter säger sitt hjärtas mening på vers.
Men det finns ett ställe där dagsversen fortfarande – eller numera – lever och frodas: bloggosfären! Här man kan hitta åtskilliga exempel på blogginlägg i dagsversform! Ett exempel är ståuppkomikern Fredrik T Olsson som skriver dagsverser på sin blogg. Ett annat exempel är journalisten och författaren Victor Estby.

Dagsversen är alltså inte död, den har bara bytt forum! Det är ju också helt naturligt eftersom dagsverser är snabba, aktuella kommentarer utan högre litterära ambitioner. Den lilla människans kommentarer till de stora världshändelserna, i satirisk och samtidigt lättsmält form. Och var passar de bäst då om inte på webben! De stora tidningskoncernerna tycks inte vara så intresserade längre…

 


[Lyssna på inslaget om Dagsversen, med en del exempel på  bland annat Dagermans och Zätas verskonst, här!]


Daddy O' - Blå Tummar och Magiska Berättelser

När jag var elva år och var på Gröna Lund fanns det ett lottstånd där man kunde vinna serietidningar. Jag tror att det var av typen ”vinst varje gång” och tidningarna som var ett eller två år gamla kom väl från nåt restlager.

Den tidning jag vann hade jag aldrig tidigare läst. Den hette Svenska MAD och visade sig matcha en elvaårings humor perfekt. Åtminstone min. Efter den vinsten var jag en trogen läsare av Svenska MAD under flera år. Jag och en kompis köpte inte bara tidningarna varefter de kom ut, vi sprang också och letade i butiker som tillhandahöll gamla nummer. Faktum är att vi ganska snart upptäckte att de äldre numren, de mellan 1960 och 1975 var de bästa. Anledningen stavades LASSE O’MÅNSSON!

Lasse O’Månsson var redaktör för Svenska MAD under tidningens första femton år, och bidrog till att göra den populär inte minst genom sina ”ledartexter” och ett ambitiöst arbete med tidningens insändarspalt.
Redaktörskapet för Svenska MAD var bara en av många sysslor han ägnade sig åt. Efter att ha börjat sin bana som skribent på Sala Allehanda hamnade han på Sveriges Radio där han gjorde ett stort antal program under fyra decennier. Han skrev också kåserier och böcker, var med i HasseåTages revyer och var ett av de så kallade ”Skäggen” i TV som folk retade sig på 1963.

Han gav också ut humortidningen Hjälp som samlade många av 60-talets humoristiska skribenter, Anderz Harning, Cello, Sandro Key-Åberg, den nyligen bortgångne Gunnar Ohrlander – sign. Dr Gormander för att nämna några.

 



I revysammanhang brukar det heta att han var ganska blyg och bortkommen på scenen. Samtidigt hade han en framtoning som, när man ser honom idag, påminner om en tidig ståupp-komiker. Hans nummer ”Badvakten” i Gröna Hund ”för att de andra ska hinna byta om” är ingen klassisk revymonolog utan snarare något som starkt påminner om många senare ståuppkomikers sätt att förhålla sig till scenen och publiken.

Lasse O’ gjorde sig nog allra bäst i radioformatet. Radion blev hans medium framför andra. En del kommer kanske ihåg en programserie han gjorde tillsammans med Bengan Wittström på 70-talet som hette Bättre Sänt Än Aldrig, där det spelades mycket udda musik. Hans allra främsta bidrag – enligt min och många andras mening – var dock programserien Blå Tummen som Lasse O’ gjorde 1957-1968 tillsammans med lyrikern och författaren Bertil Pettersson. När den kom i slutet av 50-talet var den något helt nytt. Det var humor som låg en bit ifrån det vanliga. Den hade beröringspunkter med tidens crazyhumor men var mer skruvad. Oftast fanns det inga punchlines och komiska poänger utan det var inslagen som helhet som utgjorde humorn. Konstnären och filmaren Carl Johan de Geer har myntat uttrycket ”Den skämtfria humorn” för att beskriva det han och kollegan Håkan Alexandersson gjorde på 70-talet, men till viss del passar det bra även för att beskriva Blå Tummen. (Jag vet inte om de Geer är ett fan av Blå Tummen men jag utesluter det inte…)

Lasse O’Månsson kom att förknippas med vad som vid den här tiden kallades ”sjuk humor” med jag tycker att humorn i Blå Tummen bättre beskrivs som ”absurd humor”. Absurdismen med företrädare som Beckett och Ionesco var inspirationskällor och liksom dessa laborerade Blå Tummen med gränserna för humor i relation till ett djupt allvar och existentiella frågor… Mycket handlade om en lek med språket: Bertil Pettersson har sagt att de var helt främmande för satir. Det var det språkliga och lekfulla som lockade.

Det tycks ha varit något av ett dilemma för Lasse O’ att han ständigt blev inmotad i humorfacket, även när han försökte sig på mer seriösa saker i lyrik- och novellväg. Novellsamlingen Magiska berättelser kom ut postumt efter hans död 1988, och har influenser från såväl Beckett som Bradbury – i gränslandet mellan svart humor och drömska mardrömssekvenser visar Lasse O’Månsson att det är djupt felaktigt att bara associera honom med lättköpt och ”sjuk” humor.

Utforskadet av språket är ett utforskande av våra inre liv… På gränsen mellan det banala och det tungsinta blottas det som finns bortom det rationella och logiska och man anar ett ändlöst djupt… Författaren och folkloristen Bengt af Klintberg som är ett stort fan av Blå Tummen har kallat det för en känsla av svindel och det är jag beredd att hålla med om. Blå Tummen rörde sig utanför ramarna och gav aha-upplevelser: oj, kan man säga så, kan man prata så där? – och samtidigt en känsla av befrielse; man måste inte hitta meningen med allting!

 

[Lasse O’Månsson var ämnet Returkultur i Radio Östergötlands Förmiddagsradio  27 maj]


Den eviga vinylen

LP-skivan har inte kommit tillbaka, den har bara aldrig försvunnit. I många hem förpassad till kartonger i vindsutrymmen och garderober har den bidat sin tid. Om inte förr så är det nu dags att plocka fram rariteterna, försiktigt lägga dem på skivtallriken och sänka nålen...

 



"På vinyl helst..." - Visst minns vi Jonas Indes karaktär Hardy Nilsson, musiknörden med Norrköpingsdialekten i Killinggängets TV-serie Percy Tårar: vinyl är för de initierade och kunniga!

Men nu släpper artister som Winnerbäck, Thåström med flera begränsade numrerade upplagor av album i LP-format som blir samlarobjekt. Lars Winnerbäcks dubbel-LP ”Stackars hela Sverige” kunde till exempel nyligen ropas in på en auktionssajt på nätet. Begärt pris var 1995 spänn…

Vinylskivan ger enligt somliga en bättre ljudupplevelse än en CD, men till vinylens fördel kan man också lägga det visuella! Dels skivomslaget förstås som gör sig betydligt bättre i LP-format, men också skivan i sig som har ett helt annat estetiskt värde än den lilla CD-skivan, inte minst då vinylen var i annan färg. När jag 1990 köpte Midnight Oils Blue Sky Mining så fanns det förstås en viss känsla att själva vinylen inte var svart utan klarblå!
Och har ni tänkt på att till och med musiken är synlig på ett helt annat sätt på en LP. När man betraktar en vinylskiva kan man till exempel så hur de röjigare låtarna har en ljusare färg än de lugnare – helt enkelt därför att de fysiska spåren i skivan har olika struktur!

I reklam för en ”hårddisk-CDspelare” i en musiktidning såg jag nyligen argumentet att det tar så lång tid att plocka fram en CD och stoppa den i spelaren, lyssna, ta ur den, stoppa tillbaka den i fodralet etc. Med hårddiskspelaren kan man ladda in hela CD-samlingen på en hårddisk och ha hela skivsamlingen tillgänglig med bara några knapptryck. Men då missar man ju poängen att det är en slags ritual att ta hantera skivan! Och jämför man sedan CD:n med LP-hanteringen så är det ju ytterligare ett kliv. Jag sällar mig till dem som menar att det är nyttigt att få gå och vända eller byta skivan var tjugonde minut. Man får helt enkelt ett mer aktivt förhållningssätt till musiken samtidigt som det blir ett mer avslappnat lyssnande: om det är för lätt att byta spår fram och tillbaka så kan det bli ett stressmoment – man jagar de bästa låtarna och missar allt som man kanske skulle lärt sig uppskatta om man verkligen lyssnade på det.


LP-skivan sjunger långsamhetens lov – den representerar en flykt tillbaka till ett långsammare tempo som vi kanske håller på att förlora. Det är anledningen till att LP-skivan kommer tillbaka. Och att vi ägnade den en halvtimme i Returkultur.

 

[LP-svinan snöade vi in på i Returkultur i Sveriges Radio Östergötlands Förmiddagsradio den 20 maj]


En man i tiden

Den 6 maj ägnades Returkultur åt fenomenet Tiny Tim. Även om det verkligen inte behöver någon aktualitet som ursäkt för de företeelser som tas upp i Returkultur så kunde vi inte undgå att nämna kopplingen till att det det jubileum som infött två dagar senare. Den 8 maj var det nämligen 44 år sedan Tiny Tim fick sin första kyss. Åtminstone hävdade han själv att han fick sitt livs första kyss den 8 maj 1966 klockan 13.20. Tiny Tim, som lär ha varit född 1932 i New York och alltså 34 år då kyssen utdelades, hette egentligen Herbert Khaury men hämtade sitt artistnamn från Charles Dickens persongalleri.

 

Förmodligen är han en av de mest udda artisterna som gjort sig ett namn i västerländsk populärkultur. På sextiotalet var han en riktig storhet, åtminstone i USA, där han bland annat medverkade i TV-showen Laugh-In (förlagan till det svenska Partaj om någon minns det). Han gifte sig i direktsändning i en annan TV-show, Johnny Carsons Tonight Show, i december 1969 inför 40 miljoner tittare!

 

Antagligen ska Tiny Tim bara upplevas, utan allt för mycket analyserande, men det krävs ändå någon slags beskrivning av vad som gjorde honom så speciell.

 

Han uppträdde ofta med vitsminkat ansikte som kontrasterade mot hans långa lite lockiga men samtidigt tunna och ganska stripiga mörka hår, och framförde 20-talshits med falsettsång och eget ukuleleackompanjemang.  Han var mycket älskvärd och artig på scen och pratade lite som man föreställer sig att scenartister gjorde på 20-30-talet. Vitsminkningen kan väl ses också som en hyllning till 1920-talets mode (som lär ha uppkommit genom att filmstjärnorna i de gamla stumfilmerna var vitsminkade för att synas bra), men samtidigt passade hans utseende och manér in i 60-talets tidsanda. Inte minst i anslutning till hippierörelsens hyllande av det annorlunda. Följdriktigt har han också kallats ”Världens första hippie” – hans var tidigt ute med sitt långa hår…

 

Tiny Tim blev tidigt intresserad av amerikansk populärmusik från tidigt 1900-tal och lärde sig spela gitarr och ukulele. På 1950-talet började han uppträda på små klubbar, på fester och i talangjakter. På ett plan var han förstås främst en  komisk figur och hans musik har förekommit på många samlingsskivor med titlar som ”Silly Songs” och ”Funny Wacky Favourits”, men bakom hans märkliga yttre och falsettsången dolde sig en stor musikalitet och ett äkta intresse för äldre underhållningsmusik.

Det är antagligen det som gjort att han ännu idag, nästan femton år efter sin död, har en liten och hängiven skara fans. Han var en unik artist som uppenbarligen gjorde ”sin grej” utan några eftergifter åt ena eller andra hållet.

 

Mest känd var Tiny Tim för sitt paradnummer, tjugotalsschlagern Tiptoe Through The Tulips. (Originalet sjöngs av Nick Lucas i filmen Gold Diggers of Broadway 1929.)

 

1982 gjorde Tiny Tim en egen tolkning av Rod Stewarts hit Do Ya Think I'm Sexy. Givetvis överglänser han originalet!

 

www.tinytim.org – Tiny Tim Memorial Site

En artikel om Tiny Tim av Martin Kristensson

 

[Fenomenet Tiny Tim i Returkultur i Sveriges Radio östergötlands Förmiddagsradio den 6 maj]



Skräck, romantik och vådliga flygfärder

Fullmånen, jag undrar vad lyser den för
Nån mening ska det väl vara
Den hänger i luften bara
Och inte för att det stör
Men inte gör den mej glad
Sa Ann-Katrin Rosenblad

(C Vreeswijk)

 

Lukianos från Samosata, Rudolf Erich Raspe, Edgar Allan Poe, Jules Verne, HG Wells, Hergé…

Se där, några av alla de författare som tjusats av månen, en annan värld, möjlig att beskåda, svår att nå…

 

Månen har länge varit föremål för drömmar, fantasier – och satirer – om att resa dit. Men hur är det idag? Har månen mist sin tjusning efter verklighetens månresor? Tolv personer besökte månen mellan 1969 och 1972 (och tog med sig 400 kg mångrus hem), därefter har ingen varit där och de litterära skildringarna av månresor verkar också ha blivit ointressanta. Var förlägger vi våra drömmar när månen är utforskad och tråkig? Inte ens till romantik duger den längre:

”Nej, karlar är ena svin
Som svamlar om kärleksglöd
När månen är kall och död”

som Ann-Katrin Rosenblad uttrycker saken i Coornelis Vreeswijks ”Telegram för fullmånen”...

 

Kanske duger månen ännu att yla under för en och annan varulv..? Eller är det intressantaste med månen idag hur den påverkar oss med sitt ljus och möjligen också med sin dragningskraft?

I försöken att förstå människan i gränslandet mellan psykologi och biologi får månen ofta en roll… Tja, månens och solens gravitation påverkar ju vattnet i världshaven så helt uteslutet är det väl inte att även vi människor påverkas av månen?? Det finns de som menar att det finns belägg för att försöksdjur blir mer aktiva, att våldsbrott och förlossningar ökar vid fullmåne mm…

Det som man mest pratar om är väl sömnlöshet. Visst påverkas vi, men av olika saker – kanske är den biologiska ”måneffekten” en del, men vi påverkas också av ljuset, och av medvetenhet om att det är fullmåne. Om man inte kan sova och ser att det är fullmåne så kopplar man givetvis samman detta mentalt, men om man ligger sömnlös vid nymåne gör man ingen koppling till månen…

"Nån mening ska det väl vara - Den hänger i luften bara" konstaterar Ann-Katrin Rosenblad.

Men visst skulle vi sakna den! Oavsett om vi är romantiker, gillar kräftor eller har varulvsblod i ådrorna…

 

 

Månen var föremål för lite funderingar i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio 29 april:

Del 1

Del 2

Del 3

Den klara linjens oklara hjälte

Nu är Tintin på tapeten igen! Eller snarare på duken. Den mycket kände filmregissören Steven Spielberg och den snart nästan like kände Peter Jackson (mest känd som mannen bakom Sagan om Ringen-filmerna) gör nya filmatiseringar av gamla Tintin-äventyr. Tre filmer ska det tydligen bli.

Den första filmen lär vara färdiginspelad men ska göras om till en 3D-film vilket tar väldigt lång tid – filmen har premiär först hösten 2011. Karaktärerna mejslas fram med hjälp av datorer på samma sätt som Gollum i Ringen gjordes. Det betyder att vi inte kommer att känna igen skådespelarna till utseendet utan bara till röster och rörelsekaraktäristik – figurerna kommer att se ut som Tintin, Haddock och Kalkyl – men ”realistiskt” tredimensionella. Och jodå, Andy Serkis som gör Gollum i ”Ringen” och även i den kommande ”The Hobbit” (sv. ”Bilbo”) spelar Kapten Haddock i filmen…

Vi har ju en 3D-trend just nu och det är väl inte så konstigt att en sådan världskändis som Tintin väljs ut att bli en ny tredimensionell mastodontfilm. Och väljer man en historia som alla redan hört så kan man ju koncentrera sig på effekterna…  Dessutom kan man, genom att välja äventyret Enhörningens hemlighet, få med lite sjörövarscener och har dessutom uppföljaren klar eftersom historien fortsätter i Rackham den rödes skatt.

Personligen är jag – som gammal Hergéian – skeptisk. Inte så att jag inte tycker att man inte får göra så här, men jag har lite svårt att se poängen. Tintin är ju bäst som han är – tvådimensionell med pratbubblor och Hergés rena linjer…

Tintin har ju förekommit som film tidigare. En dålig animerad dockfilm lär ha gjorts redan 1947 och därefter har det gjorts ett otal tecknade filmer mellan 1959 och 1992, baserade på de tecknade serierna, en del gjorda för TV.
I biofilmsformat har det gjorts tre filmer. Dels en tecknad långfilm med originalmanus av Hergés egen studio  (Själv ska han inte ha varit delaktig i själva produktionen): Tintin och hajsjön (1972). Dels gjordes under 1960-talet två filmer med riktiga, utklädda, skådespelare. Och det är ju just utklädda de ser ut, eftersom Tintinkaraktärerna i sig är så pass orealistiskt förenkade.

Kanske just på grund av detta är Tintin och mysteriet med det gyllene skinnet (eller Tintin i Piraternas våld) från 1961 och Tintin och de blå apelsinerna från 1964 riktigt underhållande, men kanske mest för den som kan Tintinvärlden utan och innan…

Bäst är Tintin i original – som tecknad serie med Hergés klara, tvådimensionella linjer.

Tintins historia börjar med att den orädde journalisten gör några reportageresor för den belgiska barntidningen Le Petit Vingtiemes räkning, med början i Sovjetunionen 1929, och avslutas med den ofullbordade Tintin och Alfabetskonsten vid Hergés död 1983. Tintin och Alfabetskonsten slutar abrupt i ett dramatiskt ögonblick där skurkarna just håller på att ta Tintin av daga genom att gjuta in honom i plast och sälja honom som konstföremål: ”Ingen kommer nånsin att misstänka att det där konstverket utgör kvarlevorna av den där lille Tintin…” Tintin lyckas få iväg ett meddelande till kapten Haddock med hjälp av Milou men sedan slutar manuset med orden: ”Upp med dig! Framåt marsch nu! Din timme har slagit! Nu ska du förvandlas till en ’César’…” Ja, det var det sista vi såg av Tintin…

Före detta dramatiska slut hann Tintin med tjugotre avslutade äventyr i serieform.

I de tidiga äventyren ger sig journalisten Tintin ut i världen för att registrera och dokumentera men får oftast rycka in och ställa allt till rätta. Det är mycket tjoff, pang och boom i de tidiga serierna…
I senare album förändras Tintin – eller snarare förändras hans omgivning som blir mer realistisk, både vad gäller teckningsstil och de händelser Tintin dras in i. Han får vänner och slutar prata med sin hund… (I de tidiga albumen för han dialoger med Milou, i de senare förstår Tintin inte längre vad Milou säger.) Hans omgivning utvecklas dessutom. Till exempel ärver kapten Haddock ett slott och blir slottsherre. Tintin själv tycks dock leva samma slags liv som han gjort genom åren.

Visst kan man kritisera Hergé och Tintin, vilket också ofta gjorts. I synnerhet de tidiga albumen där man kan se Tintin som den civiliserade europén som möter den barbariska omvärlden: onda ryssar i det kommunistiska Sovjetunionen, våldsamma Chicagogangsters och lömska indianer i Amerika och förstås korkade och lata afrikaner i Kongo.

De rasistiska dragen i de tidiga historierna får vem som helst att höja på ögonbrynen idag, men vi ska komma ihåg att Hergés 1930-talsserier speglar kolonialmakten Belgien och den gängse synen på tredje världen under första halvan av 1900-talet. Tintin i Kongo är en provkarta på hur Europa såg på den afrikanska befolkningen som stora barn vilka behövde undervisning och upplysning. Tintin får under sitt Kongobesök rycka in som fredsmäklare i tvister om struntsaker, som lärare och bistå med hjälp för att få de undermåliga tekniska hjälpmedlen att fungera. Relationen till kongoleserna är att de antingen ser Tintin som Gud eller så vill de döda honom… Det är också signifikant att invånarna i Kongo blir en del en ”farlig” miljö som består av vilda djur, otillgänglig natur och konstiga människor – dvs människorna blir en del av den afrikanska miljö som den europeiske Tintin har att hantera – likställda med djur och natur.
När Hergé skulle låta Tintin besöka Kina i det fjärde äventyret blev han kontaktad av en kinesisk student som befarande en likartad behandling av Kina – resultatet blev istället en mycket nedlåtande syn på japaner som ju ockuperade Kina vid den tiden…

En annan ska att fundera över är hur kvinnan skidras i Tintins värld. Där finns nästan inga kvinnor! Hergé  väjer såväl för kvinnornas roller i samhället som för det sexuella vilket nog kan härledas tillbaka till att Tintin ursprungligen var pojkscout – Tintins förlaga Totor gjordes just för tidningen ”Den belgiske scouten”. Det är nog därifrån han fått sina förpubertala drag; det är som han inte är intresserad av att närma sig någon – varken män eller kvinnor – sexuellt…
Kvinnan kom istället i de senare albumen att representeras av Madame Castafiore – operadivan som tränger sig på och ställer till ett litet helvete för den stackars kaptenen i hans manliga värld. Tintin är som vanligt obehagligt oberörd…
Vad är detta egentligen tecken på? Är det helt enkelt ett kulturellt betingat – oreflekterat – manligt sätt att betrakta världen? Jämför gärna med bröderna Coens filmer!
Första gången en kvinna överhuvudtaget har en roll i handlingen är i det tredje Tintinäventyret – Tintin i Amerika – där en äldre dam uppenbarar sig i en enda ruta och slår ett paraply i huvudet på en detektiv som utreder hunden Milous försvinnande…

Ska man då bojkotta Tintin, och i synnerhet de tidiga albumen? Nej, men man ska läsa dem reflexivt – läs dem gärna för barnen och prata om de här sakerna. Även barnkultur – om Tintin nu ska räknas dit – måste läsas kritiskt och med förståelse för den kontext det tillkommit i! Tintin kan på det viset fungera som världens historielektion. Dessutom behöver man nog inte känna att det är något konfliktfyllt i Tintins beteende – eftersom han på det stora hela är en man som saknar egenskaper – han speglar ju bara sin omgivning på något sätt – så tror jag ingen har arbetat upp sådana sympatier för just figuren Tintin att hans förehållningssätt är svåra att hantera…

Tintin är en slags betraktare, en yta som reflekterar sin samtid. Därför behandlar han kongoleser nedlåtande på trettiotalet och ägnar sig åt rymdfärder på femtiotalet. Han är navet som allt cirklar kring – en ”icke-person” – medan Kapten Haddock är den mänsklige. Det är han som har problem  med humöret och har svag karaktär, framför allt när det gäller whiskyn ”Loch Lomond”, men är egentligen ganska principfast och framför allt otroligt vänfast, trogen och med ett mycket stort hjärta. Haddock är vår främsta identifikator sedan han dök upp i handlingen i Krabban med guldklorna – och egentligen i Den mystiska stjärnan där han får en mer ”fast roll”. När Haddock har känslor är Tintin beräknande och effektiv. Ofta tillrättavisar han kaptenen, säger till honom att lugna sig… Det är nånting nästan obehagligt med Tintin – är han i själva verket Haddocks låtsaskompis??

[Tintin och hans värld avhandlades i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 22 april.]

Vad kostar ett fantastiskt ögonblick?

Barbro Hörberg spelades mycket på radio när jag var liten. Gamla älskade barn, Med ögon känsliga för grönt och Förr i världen var himlen blå var sånger som hördes ganska ofta. Jag tog upp Barbro Hörberg i Returkultur därför att jag tycker att det finns anledning att inte glömma bort henne. Framför allt är hennes texter tidlösa. Även om skivornas musikaliska uttryck åtminstone bitvis kan kännas ”70-tal” så har texterna absolut inga ”daterande” drag. De handlar om människors relationer och vardagliga situationer som lika gärna kan utspela sig på 2010-talet som på 1970-talet. Lyssna till exempel på Ett hål i lakanet – en text om hur vardagens bekymmer och stress tränger sig på och lägger sig i vägen för närheten och kärleken…

Barbro Hörbergs texter
har jämförts med Sonja Åkesson, och jag håller med att det finns ett slags likhet. Det handlar om vardagsspråket, vardagsperspektivet, och de små betraktelserna. Ofta ur ett kvinnoperspektiv men ändå med en allmängiltighet som gör att man känner igen sig, oavsett kön och om man är för på 30-talet eller 70-talet. Där finns en av styrkorna i Barbro Hörbergs visor, som gör dem aktuella även idag.

 


Och insprängda bland alla de vardagliga orden finns de där små, små frågorna som pockar på och kräver uppmärksamhet:


"Vad drömde din mamma om när du blev till?"
(Gamla älskade barn)

"Vad kostar ett fantastiskt ögonblick?" (Man får betala för sig här i livet)


"Att älska mig när allt går bra det är nästan slöseri,
men vilken påse lägger jag mina bedrövligheter i?"
(Vill du bli min soptipp?)


År 2007
kom en hyllningsskiva där många kända artister tolkar Barbro Hörberg, men om jag ska välja min favorittolkning så blir det inget från den skivan. Istället väljer jag Med ögon känsliga för grönt i Stefan Sundströms och Nina Ramsbys version. Så tycker jag att en perfekt tolkning av Barbro Hörberg ska låta! De lyckas verkligen plocka fram mötet mellan jazz och visa som känns väldigt Hörbergskt. Stefan Sundström har gjort en stor kulturgärning som värnare av den svenska visan (Allan Edvall-tolkningarna och ”upptäckten” av Charlie Engstrand Sommars visor för att nämna något) men har också en röst som liksom Hörbergs mer betonar känslan än det perfekt musikaliska. Konstrasterad mot Nina Ramsbys fantastiska jazzröst blir det en oslagbar kombination!

[Inslaget om Barbro Hörberg sändes i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 15 april. Lyssna också på Barbro Hörberg på Spotify!]


Två obestämbara bröder

Brödraparet Joel och Ethan Coen är ett par klart lysande stjärnor på filmhimlen. Till skillnad från andra kända syskonpar, till exempel de i stort sett jämngamla filmbröderna Aki och Mika Kaurismäki, så gör bröderna Cohen nästan allt tillsammans.

Många filmer har de gjort och många utmärkelser har de fått. Miller’s Crossing (1990), Barton Fink (1991), Fargo (1996), The Big Lebowski (1998) och O Brother, Where Art Thou? (2000) är några av deras mest kända filmer. Jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om deras senare filmer. Jag har helt enkelt inte hunnit se dem, mer än brottstycken ur den våldsamma No Country For Old Men som fick hela tre Oscars för ett par år sedan.

Bröderna Coens filmer är svåra att kategorisera. De spänner från thriller och drama till romantisk komedi, men ofta kategoriseras filmerna som ”svarta komedier”. Svärtan finns där nästan alltid och vad som ryms i begreppet komedi kan man ju diskutera i det oändliga…

 

Min favoritfilm av bröderna Coen är The Big Lebowski, deras kanske galnaste film. Den handlar om Dude, en övervintrad hippie som mest tar det lugnt och spelar bowling med kompisarna Walter och Donny. Genom en namnförväxling blir han indragen i en kidnappningshistoria och träffar på en mängd udda figurer i sina försök att ordna upp saker och ting. Möjligen skulle man kunna beskylla filmen för ett visst mått av drogromantik, eftersom den pårökte Dude, där han går omkring i solglasögon och morgonrock, är den som har kontrollen och liksom avslöjar en värld av intolerans, dumhet och fientlighet mot det avvikande. Eller kontroll förresten, det är väl att ta i…

The Big Lebowski är nog en film som mår bäst av en inte allt för ingående analys. Den bara ”är” precis som huvudkaraktären, briljant spelad av Jeff Bridges. Bäst är dock John Goodman som den aggressive Vietnamveteranen Walter, och så Peter Stormare som tysk nihilistisk kidnappare…

 

På ett sätt är The Big Lebowski typisk för brödernas filmer: Budskapet kommer i andra hand. Intrigerna är inte sällan skruvade och röriga. Det viktiga är istället leken med karaktärerna (ofta bisarra, ibland rent obehagliga personer) och experimenterandet med uttryck och genrer. Det är genomgående i Coen-filmerna.

Filmerna rör sig ofta kring brott; mord, utpressning... Ofta med en ”twist”, det vill säga att saker och ting inte alltid är som man tror. Det som tros vara en kidnappning är en bluff, den som tror sig sitta med trumf på hand blir själv utpressad… Bakom detta finns också ofta ett drag av att försöka blotta mekanismerna bakom intoleransen och våldet. De tyska ”nihilisterna” i The Big Lebowski, Ku Klux Klan-ledaren i O Brother, Where Art Thou? och de nazistiska poliserna i Barton Fink är alla karaktärer som pekar på dumheten och fegheten bakom våldet, rasismen och intoleransen.


Brödernas främsta styrka är nog helheten: de har kontroll på hela processen – manus, regi och produktion. Bröderna tycks också ha en känsla för att plocka fram det obehagliga, bisarra eller rent komiska hos specifika skådespelare. Det sägs att de ofta skriver manus med särskilda skådespelare i åtanke och de har också ett antal personer som återkommande i filmerna: John Turturro, John Goodman, George Cloney, Peter Stormare, till exempel. Kanske handlar bröderna Coens framgång om att de gör precis de filmer de vill göra utan att tänka på publik och ”stil”… Kanske är det då lätt att hamna i den ”svarta komedin”, dvs något som är såväl roligt som obehagligt och mörkt, som livet i sin helhet…

 

Men nu har jag hyllat bröderna tillräckligt. Det finns också något negativt att säga om deras filmer, nämligen att det nästan alltid handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.

I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...

Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?

[Om bröderna Coen i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 8 april]

April Jestertons underbara resa

Hervor Haraldsen föddes i Trondheim 1901. Hon uppträdde som ung på olika varietéer i Oslo och senare i Stockholm. År 1924 fick hon erbjudandet att följa med filmregissören Otto Eriksson till USA där han tecknat kontrakt med ett större filmbolag. Hervor gjorde en del mindre filmroller under 1920-talet men det var först i och med ljudfilmen hon slog igenom stort och det var också då hon tog det artistnamn som vi idag känner igen henne under: April Jesterton!


Resten är, som man säger, historia...

 

April skådespelade, regisserade, skrev manus och filmmusik. Och så blev hon ju berömd för sina kokböcker! Jestertonpaj är väl något som många fortfarande äter runt påsk.

 

Hennes mest kända film, Medan katterna jamar 1954 nominerades till inte mindre än nio Oscars! Bland annat fick den en Oscar i kategorin ”bästa fisk”, en kategori som instiftades särskilt detta år. Det var en lite skämtsam nominering för att uppmärksamma den berömda filmscenen med fisken (ni vet den där hon sjunger duett med en sill) som ju var något helt nytt och som ju redan då ansågs banbrytande. Det var med andra ord ett pris för specialeffekter och det är ju därför vi än idag har uttrycket ”vilken fisk!” för en riktigt lyckad specialeffekt! Även uttryck som ”fina fisken!” och ”aprilfisk” kommer härifrån…

 

Så Hervor Haraldsen, den norska flickan som blev en av Hollywoods allra klarast lysande stjärnor har verkligen satt spår i vår uppfattning av film i allmänhet och Hollywoodglans i synnerhet och är väl värd att uppmärksamma nu när filmen om hennes liv går på biograferna…

 

Eller också var det inte så... Hervor/April kanske egentligen aldrig existerat... Kanske utgör hon bara en ganska krystad inledning till ett radioinslag om aprilskämt i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 1 april...


William Gibson

"Cyberspace. A consensual hallucination experienced daily by billions of legitimate operators, in every nation … A graphic representation of data abstracted from banks of every computer in the human system. Unthinkable complexity. Lines of light ranged in the nonspace of the mind, clusters and constellations of data. Like ...city lights, receding."

William Gibson, Neuromancer 1984.

 

[Cyberpunkens fader var ämnet i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 25 mars]


Se då tittar lilla solen in igen!

[Vår största idol, solen, var huvudperson i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 18 mars]

Vem heter Tiburtius?

[Våra förnamn var ämnet i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 11 mars]

Kungen och Kurt

[Torsdagen 4 mars handlade Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio om romanen Ers majestäts olycklige Kurt]

Varför är bröderna Marx så bra?

Bröderna Marx byggde upp en helt egen absurdistisk och anarkistisk humorvärld baserade på de påhittade karaktärerna Groucho, Chico och Harpo och deras attribut. Karaktärerna kompletterade varandra och förstärkte den absurda framtoningen samtidigt som de möjliggjorde en kombination av olika komiska effekter – från verbala gags, via kroppslig slapstick till musikaliska humorinslag…

Det speciella med karaktärerna Groucho, Harpo och Chico är att publiken känner igen dem samtidigt som de hela tiden förnyas. (Man kan jämföra de tjugo Åsa-Nissefilmerna där karaktärerna är statiska... )

På riktigt hette bröderna egentligen Julius (Groucho), Leonard (Chico) och Arthur (Harpo) men i bröderna Marx filmvärld fungerar det så att det är inte Julius Marx som spelar till exempel Rufus T Firefly och Captain Spaulding utan det är den fiktiva karaktären Groucho som gör rollerna! Hänger ni med?

Ett slags kvitto på att det är så det funkar – och att det verkligen funkar! – är att BBC på 1980-talet gjorde en nyinspelning av Grouchos och Chicos radioserie med andra skådespelare… Ändå var det på nåt sätt väldigt mycket Marx.

 

Den som ändå tvivlar på bröderna Marx genialitet tittar lämpligen på en av filmhistoriens roligaste scener: spegelscenen ur Duck Soup (1933)… Den sammanfattar brödernas storhet!

 

[I Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 18 februari diskuterades bröderna Marx storhet.]


RSS 2.0