En förundransvärd skröna
Det specifika med Lindgrens författarskap kan beskrivas på många olika sätt, men man känner ofta igen hans verk på en speciell ton i texten. Det handlar också om hans sätt att skildra människor.
Lindgren har en förmåga att skissa människor som på ett plan är helt osannolika därför att de handlar obegripligt och drabbas av orimliga saker inne i en uppenbar skröna, men som samtidigt är så otroligt sannolika och nära, därför att när vi presenteras för deras tankar och handlingar så är det på ett sätt som vi känner igen oss själva i. Det som händer i skrönan kanske inte händer i verkligheten men i skrönans form speglas tankar, farhågor och förhoppningar som vi också bär på just därför att vi är människor.
Lindgren tycks vara genuint intresserad av människor och hur människor fungerar i mötet med varandra och sin omvärld. Att Lindgren lyckas lyfta fram nånting allmängiltigt mänskligt blir tydligt i hans medeltidsskildring Ljuset som kom 1987.
Boken handlar till det yttre om hur en förödande farsot ödelägger ett litet lokalsamhälle nånstans i Västerbotten. Att Lindgren tänkt på just 1350-talet förstår man av författarens egen baksidestext, men det sägs inte uttryckligen i romanen, vilket förstås är en poäng. Lindgren är inte ute efter att skriva en historisk roman i den bemärkelse som till exempel Jan Guillou försöker göra med Arn-böckerna. Det historiskt korrekta är underordnat i den Lindgrenska skrönan - det är människorna han vill komma åt och det är på det sättet han för läsaren så oändligt mycket närmare medeltiden än vad Guillou nånsin lyckas göra med sina "korrekta historiska detaljer".
Under medeltidsytan handlar Ljuset om vad som händer när alla etablerade föreställningar om hur samhället fungerar, alla etablerade normer, lagar och regler upphör att gälla. När tillvaron rämnar i sina grundvalar. Romanens människor har plötsligt inte bara att göra med den fysiska överlevnaden, återuppbyggnaden av samhällets funktioner och att trygga reproduktionen. Nej, det handlar lika mycket om att försöka hitta tillbaka till det man trott på, det som varit viktigt. Och då handlar det inte bara om tron på en god Gud utan lika mycket om att det är viktigt att hålla ordning på tidens gång, att upprätthålla en balans i relationen till omgivningen, att ha en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Vad hände med alla etablerade lagar och regler? Vad hände med all kunskap? Ett exempel är en sådan enkel sak som när snickaren Könik ska begrava dödgrävaren. Hur hans vånda inför sin otillräcklighet i en annan yrkesmans hantverk resulterar i att han snabbt färdigställer sin egen kista eftersom "ingen skulle i stor hast få fuska samman en skev och undermålig låda åt honom den sakkunnige".
De få som överlever i den lilla byn Kadis hanterar katastrofen på olika sätt vilket leder till slitningar och till att det inträffar en rad märkliga, hemska och nästintill orimliga saker. Till slut anländer en främling som trots att de förstår att han är en bluff får han en viktig roll i att människorna i byn hittar tillbaka till en balans i tillvaron.
Bokens titel syftar på det förnuft och den ordning som människorna i Kadis försöker hitta tillbaka till, och till slut gör de det – även om vägen dit på intet sätt är självklar. Det är väl det som gör att man lämnar den mörka medeltidsskildringen med en känsla av hopp.
Det finns två vändpunkter i romanen som markerar början och slutet på nedstigningen i det svarta hål som sjukdomen skapar och där inte ens tideräkningen fungerar längre – ingen kan säga hur lång tid det pågår. Den första vändpunkten är när snickaren Könik har snickrat så många kistor att han inte får plats med fler markeringar i den trästav han räknar dem med och därför brister ut i skratt:
"Men det var alltså verkligen så att döden inte längre var enbart sorglig utan även något skrattretande, det var själva mängden av död som var dråplig."
Efter detta kan inte den handfull människor som överlevt katastrofen längre förundras över nånting. Vad som helst kan hända nu när det orimliga redan skett. Romanens andra vändpunkt kommer därför då människorna i Kadis återfår förmågan att förundras. Ska man läsa in ett budskap i romanen så tror är att vår kanske viktigaste drivkraft som människor är just förmågan att undra och förundras över våra liv och vår omvärld. Det räcker inte med att äta, sova och fortplanta sig. Att vara människa är att vara förundrad över tillvarons ordning!
Och Lindgrens syfte med att skriva tycks ju vara just att låta folk förundras. Som han låter en av personerna i Ljuset säga: ”En skröna, den berättar man väl bara för att folk ska få förundra sig.”
[i Radio Östergötlands inslag Returkultur förundrades över Torgny Lindgrens roman Ljuset 26 november 2009.]
1972 års Grammisvinnare - en evig gåta
Om man ska hitta motsatsen till Åke Sandin så kan man kanske tänka på Philemon Arthur & the Dung. Utan till synes vare sig ekonomiska eller musikaliska resurser lyckades de sno åt sig 1972 års grammis för bästa grupproduktion. I samma andetag som detta sägs brukar det också nämnas att grammisutdelningen sedan lades på is i femton år. Oavsett om det berodde på Philemon Arthur & the Dung eller ej så säger det något om tidens musikklimat där PhA&D hade en alldeles speciell roll.
Trots att PhA&D har ett alldeles unikt musikaliskt (eller omusikaliskt?) uttryck så är de en central komponent i den svenska progressiva musikrörelsen under 1970-talet. Ett mått på det är att Magnus Uggla tolkade PhA&D:s stora ”hit” In kommer Gösta på sin ”hyllning” (eller drift med) musikrörelsen, LP:n Allting som ni gör kan jag göra bättre 1987. (En skiva som mest uppmärksammades för bråket med Mikael Wiehe då Uggla ändrade ett par ord i originaltexten till Vem kan man lita på.)
Det man vet om PhA&D är att de består av Philemon Arthur Gitarr, dragspel och sång samt The Dung Slagverk, sång och att de skickade in demos till radioprogrammet ”Bandet går” och därigenom tydligen lyckades provocera så pass att de fick ge ut en LP på nystartade (1970) skivbolaget Silence 1971.
Ska man prata om PhA&D:s musikaliska bidrag så kan man hävda att de förebådade inte bara ”lo-fi”-ljudet utan även den svenska punken och utvecklade popen i riktning mot band som bob hund, ett band som för övrigt inte bara säger sig vara inspirerade av PhA&D utan även upptäcktes av Philemon Arthur som sägs ska ha tipsat skivbolaget Silence.
PhA&D:s Musiken är enkel och repetetiv, men det finns någon slags musikalitet bakom det amatörmässiga som man kan uppfatta till exempel genom Hedningarnas cover på låten Vals i fel dur… (Hippjokk 1997)
PhA&D:s egna inspelningar präglas av att de gjordes hemma på en rullbandspelare. De spelade gitarr, dragspel och diverse burkar och annat som de slog på. Gitarren stämde de ofta ned, men var inte så noga med stämningen. Ibland satte de papperstussar under strängarna för att få till ett skramligare ljud.
Texterna var i allmänhet nonsenstexter med absurda inslag, men i några få fall finns det ett slags budskap som passade in i musikrörelsen. Henning i sin presenning till exempel, som kanske är mer aktuell idag än den var då:
Det ligger en man i hamnen
Han har sitt bagage i famnen
Det är Henning i sin presenning
…
Det sägs att denne man är analfabet
men varför skulle jag bry mig om det?
etc
1987 gavs en kassett i en konservburk ut med outgivet material, fem år senare gavs original-LP:n ut med ytterligare material och 2002 kom samlings-CD:n Får jag spy i ditt paraply. Det enda som PhA&D tycks ha spelat in på senare år är en cover på en bob hund-låt (outgiven, men förekommer i en dokumentärfilm om bob hund.)
Åtminstone sägs det att allt som finns utgivet med PhA&D är originalen från tidigt 70-tal – i en av sina sällsynta intervjuer (t ex 1987 i Svenska Dagbladet iförda tomtemasker och 2005 i Sydsvenskan via e-post) har de sagt att de försöket göra nyinspelningar men det lät inte tillräckligt PhA&D-mässigt…
PhA&D existerar alltså i viss mån fortfarande och nu som då är det ytterst hemligt vilka som döljer sig bakom namnet. Enligt PhA&D själva är det på grund av att de bor i en liten nordskånsk ort som de vill vara anonyma. Rykten har länge gått att det är antingen Mikael och Thomas Wiehe eller också Gunnar Danielsson och Lars Fernebring från Risken Finns som ligger bakom. Ämnet diskuteras fortfarande flitigt på olika forum på nätet och myten om personerna bakom PhA&D har nästan fått drag av ”Paul is dead”-teorin kring the Beatles, där fansen letar budskap i låttexter och på skivor som kan ge ledtrådar till gåtans lösning…
Är det då ingen som vet vem som ligger bakom PhA&D? Jo, det är klart att det gör. Philemon Arthur & The Dung har antagligen en ganska nära relation till Silence. Många av de som gjort covers på PhA&D (Hedningarna, Häjkon Bäjkon) är också knutna till Silence, där för övrigt ett par av skivbolagets grundare också fortfarande arbetar. Många människor, inklusive jag själv, känner någon som känner någon som vet… Och givetvis är det så. Jag tror att hela idén om att det skulle finnas några kända namn bakom pseudonymen får hänföras till den starka viljan att tro på och återberätta myter. På Magnus Ugglas coverskiva anges ”Mats Larsson” som upphovsman till ”In kommer Gösta”. Och någon har sagt att det finns en skivhandlare i Helsingborg som heter så. Kanske är det så enkelt att den ena halvan av duon heter så, och att det är mer spännande att hålla myten vid liv än att gräva för djupt i sanningen…
Själva spär PhA&D gärna på mytbildningen genom att svara kryptiskt på frågor om ryktena:
”Nej, bröderna Wiehe är vi inte. Eller hur, Mikael?” ”Nej, Tomas!” eller ”De skulle gärna vilja vara involverade. Och det kanske de är?”
Kanske kan man säga att PhA&D:s storhet består av tre komponenter:
1. De enkla hemmagjorda inspelningarna som blev det yttersta uttrycket för 70talsdevisen ”alla kan spela”.
2. Det amatörmässiga soundet som i princip inte går att reproducera med ny teknik.
3. Mytbildningen kring de hemliga personerna bakom artistnamnet Philemon Arthur & the Dung.
Ja, och så förstås den märkliga, naiva (stundtals pubertala) humorn, förstås…
[Philemon Arthur & the Dung avnjöts i Radio Östergötlands inslag Returkultur 19 november 2009.]
Var framtiden bättre förr?
Man kan ställa sig frågan varför framtiden är ett så intressant ämne, inte minst i skönlitterära framställningar och på film. Ett svar är väl att framtiden är en så viktig del av hur vi skapar mening i tillvaron. Eller som Criswell säger i inledningen till Plan 9 from outer space: ”We are all interested in the future, for that is where you and I are going to spend the rest of our lives”.
Att göra förutsägelser om framtiden är en vanligare sysselsättning i vår vardag än vi kanske är medvetna om. Uttalanden som ”Det blir nog bättre väder i eftermiddag!”, ”Nu blir nog mamma glad när hon kommer hem!” eller ”Det här blir en stressig vecka!” är egentligen inget annat än kortsiktiga spådomar om vad som ska hända i en nära förestående framtid. Så finns det de som kostar på sig att göra längre förutsägelser. Så här sa till exempel en representant för en statlig myndighet vid ett seminarium 2006 som handlade om framtidens tågresor:
”Vi kommer inte att vilja vänta i framtiden. Vi kommer inte att vilja köpa någon
biljett där [på stationen] heller. Vi kommer att använda en sån här – idag heter det telefon – i framtiden kommer den att heta nånting annat. De här fysiska bitarna kommer att förändras radikalt.”
Givetvis kan man reta upp sig på att en person säger sig sitta inne men sanningen om hur det ska bli, men man får hålla i minnet att sådana här uttalanden ofta är retoriska knep för att påverka framtiden – att göra det lite mer troligt att det faktiskt blir så som man vill att det ska bli!
Framtiden är en viktig av vårt meningsskapande som säger mycket om vår egen tid och vår kultur. Därför är vi ofta fascinerade av framtidsskildringar, men de kan vara ännu mer fascinerande om de har några år på nacken. Framtiden då är ofta mer underhållande än framtiden nu. Varför är det så? Var framtiden var roligare förr och i så fall varför?
Skildringar av framtiden från olika tidpunkter i det förflutna, säger oss något om hur man just då ville/hoppades/befarade att framtiden skulle komma att se ut och ofta kan vi fnissa åt hur man tänkte då, när vi faktiskt vet hur det blev. Innan vi fnissar för mycket kan vi ju försöka komma ihåg vad vi själva tänkt för inte så länge sedan: Inför millennieskiftet var till exempel många väldigt oroliga för vad den så kallade datumbuggen i våra datorer skulle kunna åstadkomma. Något som väldigt snabbt blev något som kändes fånighet när vi väl upptäckte att det inte alls blev så…
Till Världens Ände
Framtidsskildringarna behöver inte vara så jättegamla för att vara intressanta ur det här perspektivet. 1990 gjorde den tysk-amerikanske filmaren Wim Wenders en film som utspelade sig 1999, just före millennieskiftet: Till Världens Ände (Until the end of the world).
Filmen har en viss undergångsstämning på grund av hotet från en kärnvapenbestyckad satellit som kommit ur kurs och är överhuvudtaget en intressant film på flera sätt (bland annat gör Max von Sydow en minnesvärd roll) men en sak som gör mycket för själva framtidsperspektivet är filmmusiken. Wenders tog nämligen till ett ganska udda och spännande grepp: Han bad helt enkelt olika artister att skriva musik till filmen som lät så som de trodde att musiken skulle låta 1999. Bland andra bidrog R.E.M., Elvis Costello, Lou Reed, Neneh Cherry och U2 med låtar. Jag tänkte på det här när jag såg U2 i Göteborg i somras och de spelade sitt bidrag till filmen, som heter just Until the End of the World. Det var en ganska märklig känsla att höra dem spela den tio år efter 1999.
2009 kan man alltså lyssna på framtiden som den lät tio år innan och fundera över tidens gång och att vi nu har just den framtiden bakom oss…
Kalle Anka 2001
Att framtiden är något väldigt viktigt i vår kultur framgår av hur ofta vi talar om hur svårt det är att leva i nuet. Det är också något vi lär oss tidigt. När jag var liten så hade jag en tydlig bild av att framtiden skulle bli spännande och annorlunda. Bilden av den annorlunda världen hämtade jag från min främsta inspirationskälla: Kalle Anka! I början av 1970-talet gavs de första svenska Kalle Anka Pocket ut, I nr 8 som kom 1971 fanns en serie som hette "Kalle Anka år 2001" (alltså ”Kalle Anka tvåtusenett”. Inte ”Kalle Anka tjugohundraett” – så hette det inte då…)
I serien skickades Kalle av sin gnidne farbror trettio år in i framtiden för att kontrollera om han var kapabel att förvalta Joakims pengar. (Ursprungligen skickades Kalle fyrtio år in i framtiden eftersom serien gjordes i Italien redan 1961.)
Själva storyn gick mest ut på att Kalle blev lika snål som sin farbror, vilket man kunde ha anat, men det som mest fascinerade mig som sexåring var den miljö som Kalle och knattarna hamnade i – framtidens Ankeborg! Här fanns rubbet: robotar, monorailbanor högt uppe mellan skyskraporna, små flygande farkoster och rullande trottoarer. Faktum är att det mesta av den visuella framtidsskildringen i det framtida Ankeborg handlade om transporter. Följaktligen drevs alla fordon 2001 med atomenergi vilket inte fungerade så bra i Kalles lilla röda kärra som han tagit med sig in i framtiden. Bara en sån sak! Att Kalle tar med sig bilen till framtiden! Vad säger inte det om vad vi fokuserade på under 1960- och 1970-talen!
Inte underligt sedan att vi blev en förvirrad generation, vi sextiotalister. 2001 är passerat för länge sedan och inte ens Ankeborg blev som de italienska Disneytecknarna tänkte sig det på sextiotalet.
Ändå vill vi ju så förtvivlat gärna att framtiden ska se ut så där. Åtminstone en egen liten helikopter kunde man väl få? Nähä, men en snabb bil och en rak motorväg? Då kan man åtminstone låtsas att man är på väg mot framtiden. Eller?
The Electronic Entertainment Wall
Men framtidsskildringarna behöver ju inte bara skildra hela samhällets utveckling och förvandling. Det kan lika gärna handla om hur våra hem kommer att se ut, vad vi pysslar med på fritiden eller vilka prylar vi kommer att omge oss med.
Tidskriften Playboy skissade i oktober 1964 en rätt spännande bild av hur vårt vardagsrum skulle komma att se ut i framtiden: The Entertainment Wall. Det här är ett kul exempel på hur rätt tänkt ändå blir fel. The entartainment wall är en vridbar vägg som man fäller ut i rummet för att få plats med alla tekniska prylar: TV, filmprojektor och duk, diaprojektor med skärm för bildvisning, intern-TV, högtalarsystem, dubbla oscilloskop, skivspelare, världsur, barometer, tidtagarur, ljudbandspelare, videobandspelare, AM/FM-radio, kortvågsmottagare, telefon och interntelefon, automatisk band- och skivväljare, kontrollbord samt bar med kylskåp och varmhållning av mat är vad som listas som de nödvändiga attiraljerna för ett drägligt liv i framtiden. Att allt detta (utom baren) skulle komma att rymmas i en och samma tekniska burk var inget som fanns i tankarna hos skaparen av ”underhållningsväggen”…
Oxygen och Aromasia
Hur svårt det är att pricka rätt i framtidsförutsägelserna kan man ha i minnet när man tar del av alla dystopier, det vill säga skildringar av samhällets förfall och undergång, vilket varit en populär genre både inom litteratur och film under senare år.
Sådana skildringar utgör ju inte sällan också en kritik av nutiden. George Orwells 1984 (1948) och Margaret Atwoods Oryx och Crake (2003) är två exempel på romaner i den genren.
Det finns många exempel på framtidsskildringar som samhällskritik eller satir. Ett av de roligare är journalisten och författaren Claes Lundins roman Oxygen och Aromasia från 1878, ibland kallad ”den första svenska science fiction-romanen”.
Boken utspelar sig femhundra år in i framtiden, det vill säga 2378, och handlingen lånades från en tysk roman som kom ut samma år. Men Lundin lade till ett samhällssatiriskt drag som gör att den skiljer sig från den tyska förlagan och faktiskt känns riktigt modern. Bland annat diskuteras jämställdhetsfrågor.
En intressant passage är då boken i satirisk ton tar upp det ökande mediabruset – redan 1878! Scenen är en lunchrummet på en tidningsredaktion år 2378:
»Men hvad är det man talar om där vid andra ändan af bordet? Är det fråga om någon ny tidning nu igen?»
»Ja, en stor, riktigt stor tidning, som skall komma ut i Mjölby,» upplyste någon vid andra bordsändan.
»Så-å, i Mjölby?»
»Det kan väl icke förvåna er. Mjölby är ännu en af våra förnämsta städer, hvars fabriker ju redan i förra århundradet öfverträffade Norrköpings. Det har icke gått särdeles fort för Mjölby, men så mycket säkrare, och den staden är i ständigt växande blomstring, under det många af våra andra stora städer, det vill säga de som voro stora för ett par hundra år sedan eller ännu längre till baka, såsom Hessleholm, Nässjö och flera, länge stått stilla i sin utveckling. Mjölby kan visserligen icke ännu jämföras med Göteborg eller Kristiania, men nog kan det bjuda både Stockholm, Köbenhavn och Drammen på en täflan.»
»Nå, hvad skall den nya tidningen i Mjölby heta?»
»Morgondagens nyheter, efter hvad jag hört, således en farlig medtäflare till det blad som innehåller blott senaste timmens nyheter.»
»Idén är god. Men jag ville ännu i dag föreslå, att äfven vår tidning börjar meddela hvad som tilldrager sig i morgon. Hvarför vänta ända till dess något skett? En flink tidning kan gärna tala om det på förhand.»
»Hvarför inskränka sig till morgondagen? Jag föreslår, att vi ändra vår tidnings namn till Nästa Veckas Nyheter och meddela alt som sker i den veckan. På det sättet skola vi väl kunna hålla stånd mot alla medtäflare.»
»Det är rätt. Allmänheten vill veta nytt, och ju mera sådant man kan meddela, dess bättre är det. Om det ännu tilldragit sig eller om det någonsin kan komma att tilldraga sig, är icke så vigtigt.»
»Lefve Nästa Veckas Nyheter!»
Undantaget Mjölbys utveckling så är det är ju nästan som det blev, eller hur?
Den som vill läsa hela Oxygen och Aromasia hittar den på Projekt Runeberg.
Den fiktiva framtiden
Framtidsskildringarna finns alltså runt oss hela tiden. De kan dyka upp i alla möjliga sammanhang och handla om allt från jordens öde till framtidens köksinredning, men de är alltid bundna till vissa förutsättningar i tid och rum. En del som det är svårt tänka sig idag sågs som en möjlig utveckling för femtio år sedan, och tvärtom – vem hade kunnat tänka sig Internet på 1950-talet? Därför säger de så mycket om vår egen tid samtidigt som framtiden helt öppen: man kan faktiskt plocka in precis vad som helst i en framtidsskildring!
Framtidsskildringarna ger oss en sak till att tänka på: Vem bestämmer hur framtiden ser ut? Är det kanske så att om en viss berättelse om framtiden berättas tillräckligt många gånger så är det större chans att det faktiskt blir så..?
En annan sak värd att kontemplera över är det här: Framtiden finns inte! Så fort vi tror att vi är där - nu till exempel - så visar det sig att det bara är vanlig tråkig nutid. Criswells uttalande i början av Plan 9 är i grunden felaktigt ur det perspektivet, men kanske tillbringar vi ändå en stor del i tänkta framtider och kanske påverkar de framtiderna mer än vi anar hur våra framtida nutider kommer att te sig...
[Den fiktiva framtiden var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 5 november 2009.]
Miyazaki!
Hayao Miyazaki, född 1941 i Tokyo, japansk animatör och regissör, är definitivt stor som Disney. I Japan är han en av de ledande skaparna av animerad film och det betyder en del i ett land som sätter animationskonsten betydligt högre än vad jag tror att vi gör i väst. Och här är jämförelsen med Per Åhlin relevant: Miyazaki gör hantverksmässigt framställda filmer som vänder sig till och tilltalar alla åldrar. Sett ur det perspektivet kommer hans filmer ganska långt bort ifrån mycket av det som Disneyindustrierna spottar ur sig idag.
Miyazaki har gjort animerad film sedan 1970-talet men blev uppmärksammad i Europa och USA först i början på 2000-talet, vilket nog kan kopplas till den allmänna boomen för japansk populärkultur, i synnerhet manga och anime, som kom under slutet av nittiotalet. Den främsta anledningen till att Miyazaki blev känd även i väst är dock hans film Spirited Away (2001), vilken blev av de största biosuccéerna i Japans filmhistoria och som belönades med en Oscar för bästa animerade långfilm 2002.
Och Spirited Away, med sin drömska historia om den lilla flickan Chihiro som hamnar i ett badhus befolkat av allehanda andar och spöken, är kanske Miyazakis allra bästa film: handlingen, bilderna, musiken, stämningarna gör den här filmen till något som alla – utom kanske de allra minsta barnen – kan upptäcka och ha behållning av.
Men det finns fler filmer värda att se. Min granne Totoro är en film som kanske främst kanske är riktad till de mindre barnen, men det betyder inte att man som vuxen inte har glädje av filmen.
Det är nämligen något som skiljer Miyazakis filmer från åtminstone delar av Disneys produktioner – att alla kan ha utbyte av hela filmen. Man har ju sett mer än en Disneyfilm där storyn är hopvävd med tanke på barnen medan en ständig kryddning av vuxenskämt – som gå över huvudet på barnen – är tänkta att göra de vuxna på gott humör. Så är det alltså inte alls i Miyazakis filmer, kanske mest beroende på två saker. Dels att humorn finns på ett helt annat sublimt plan, framför allt förmedlad genom bilderna och inte genom några ”gags”, dels att dramatiken i Miyazakis filmer inet är uppbyggd kring den förenklade bilden av svart och vitt – gott och ont. Istället är det just det problematiska i att inget är bara gott eller bara ont som är den dramatiska twisten i filmerna. Och, ja, det funkar för både barn och vuxna!
Ska man på nåt sätt försöka summera ett budskap i Miyazakis filmer så är det väl hoppfullheten, att saker och ting ordnar sig, att det hela handlar om att hitta ett viloläge, en balans, där vi kan fungera tillsammans, såväl människor emellan som i relation till vår omgivning.
Den senaste filmen, Ponyo på klippan vid havet (2008), är en variant på HC Andersens lilla sjöjungfru, och här är det just människans relation till naturen, specifikt havet, som står i fokus. Sens moralen är att vi kan leva med havet men vi måste acceptera att vi inte kan tämja det. Havet måste få vara som det är.
Den stora behållningen med Miyazakis filmer (ur ett vuxenperspektiv) är framför allt det som händer när välkända berättelser, miljöer och epoker blandas med den japanska traditionella sagotraditionen och med väsen som är främmande för oss västerlänningar. Det innebär att nya världar öppnar sig även för oss vuxna.
Som vuxen sitter man också förtrollad inför bilderna. Miyazaki arbetar främst med handgjorda animationer och om man vet det så kan man häpna över vad som är möjligt att göra rent hantverksmässigt. Bilderna är starka förmedlare av stämningar, vilket har att göra med att de i en bemärkelse är de mycket realistiska. Det lilla kustsamhället i Ponyofilmen är till exempel så övertygande i sin gestaltning att man får en känsla av att det existerar i verkligheten. Miyazaki gör också noggrann reaserch genom att studera verkliga miljöer inför sina filmer. Ibland är hans stadsmiljöer hämtade från europeiska städer som han besökt. Så till exempel i Kikis Expressbud (1989) där stora delar av staden bygger på miljöer från Visby och Gamla Stan i Stockholm. Den filmen kan man se en extra gång bara för stadsmiljöerna och för nöjet att hitta svenska skyltar i bilderna; ”Konst & Antik”, ”Klara Norra Kyrkogata” etc…
Men samtidigt är det alltså något fantasifullt och fantastiskt över miljöerna. Det sagolika, magiska finns hela tiden närvarande i de noggrant realistiska miljöerna. Magin kan finnas där i form av en trollkarl eller ett sagoväsen, men det är lika ofta genom skildringen av människans teknologi. I Miyazakis filmer tycks teknologin ha tagit en annan vändning. Människan förfogar ofta över fordon och teknik som tycks stå i samklang med naturen, till exempel de luftfarkoster – små, fantasifulla, med propellrar, rörliga vingar eller ballonger och luftskepp – som Miyazaki tycks älska. Men tåg är också viktiga ingredienser i filmerna. En otroligt vacker scen i Spirited Away är tåget som färdas mellan stationer över en spegelblank vattenyta…
Kanske är det här storheten ligger i Miyazakis filmkonst: Han serverar oss alternativa världar. Världar i balans och med hoppet som ledstjärna. Det är nog något vi behöver idag.
[Hayao Miyazakis filmer var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 29 oktober 2009.]
