returkultur

Backmasking är för många ett inte helt välbekant begrepp, men om man säger dolda baklängesbudskap i musik, då vet betydligt fler vad man pratar om!

Backmasking dök upp som fenomen under 1960- och 1970-talen. Framför allt var det LP-skivor i rockgenren som ansågs innehålla hemliga subliminala budskap, det vill säga saker som lyssnaren inte medvetet uppfattade men som troddes kunna påverka genom att hjärnan omedvetet vände på de bakvända orden och tog emot budskapet.

Att backmasking etableras som kulturellt fenomen under just den här tiden har givetvis dels med teknikutvecklingen att göra – att det var möjligt att faktiskt spela en LP-skiva baklänges, om än med viss möda – och dels har det att göra med det hot som vissa grupper såg från den ungdomskultur som bland annat tog sig uttryck i rockmusikens intåg och utveckling.

Det allra mest kända exemplet på så kallad backmasking är nog Led Zepplins  klassiska låt Stairway to heaven som kom 1971, emellanåt utsedd till världens genomtiderna bästa rocklåt. (Och flitigt spelad av alla glada amatörgitarrister med rockstjärnedrömmar...)

Framför allt var det följade textpassage som blev föremål för backmaskinghysterin:

If theres a bustle in your hedgerow
Dont be alarmed now,
Its just a spring clean for the may queen.
Yes, there are two paths you can go by
But in the long run
Theres still time to change the road youre on.

Att det är en väldigt kryptisk text som är svår att tolka även rättvänd har givetvis bidragit till att den kommit i skottlinjen.

En i mitt tycke rimlig tolkning är att man inte ska bli upprörd av förändringar omkring en utan se det som en möjlighet till förnyelse och förändring till det bättre.

Men spelat baklänges så tyckte sig många istället höra följande:

So here’s to my Sweet Satan.
The other’s little path would make me sad, whose power is faith.
He’ll give those with him 666.
And all the evil fools, they know he made us suffer sadly.

Det finns också en annan lite roligare tolkning av sista raden:

There was a little tool shed where he made us suffer, sad Satan.

Oavsett om man tror på djävulens lilla verktygsskjul eller ej så kan man konstatera att många engelska ord låter som “satan” [sejtön] baklänges!

Ett annat exempel på backmasking är den roll det spelade i samband med The Beatles den så kallade ”Paul is dead”-teorin. Låten “I’m so tired” på Beatles vita dubbelalbum avslutas med att John Lennon mumlar något. Spelat baklänges ska det kunna uttolkas som

“Paul is a dead man, miss him, miss him, miss him”

Här ingår backmasking som en form av dolt budskap, tillsammans med skivomslag, låttexter och annat där the Beatles av någon outgrundlig anledning ska ha antytt att Paul bytts ut…

Det finns fortfarande folk som hittar dolda budskap i musiken, till exempel hos Britney Spears och Backstreet Boys, men en slags kulmen på hysterin kring backmasking kom 1990 i och med rättegången mot hårdrockbandet Judas Priest som ansågs ha bidragit till ett självmord genom att dolda uppmaningen kunde uttolkas i låtarna på deras album Stained Class från 1978.

Parallellt med att det frenetiskt letades efter baklängesbudskap i framlänges sjungna textrader så började en del musiker lägga in baklängesvända inslag i musiken. Det vill säga talade textrader som hördes baklänges då skivan spelades framlänges. Alltså fick man sig till livs ett verkligt budskap om skivan spelades baklänges!

Den här medvetna backmaskingen gjordes främst för att skämta med fenomenet, som en reaktion på utpekandena och paniken eller som en kommentar med glimten i ögat. Ett utpräglat exempel på detta är Fire On High på Electric Light Orchestras album Face the Music 1975. I början av låten hörs en baklängesröst som rätt vänd sager "The music is reversible but time is not. Turn back. Turn back. Turn back. Turn back." Anledningen är en anklagelse om satanistisk backmasking på albumet Eldorado som kommit året innan, 1974. Textraden

"I'll sail away; On a voyage of no return to see”

lyckades belackarna få till

"He is the nasty one - Christ you're infernal”.

ELOs förgrundsfigur Jeff Lynne kommenterade detta, inte bara genom Fire On High utan även några år senare på en LP med namnet Secret Messages (1983).

Ett annat välkänt exempel på glimten-i-ögat-backmasking är Empty Spaces på Pink Floyds The Wall 1979. Om man gör sig besväret att vända på inspelningen så får man höra Roger Waters säga:

"Congratulations, you have just discovered the secret message, please send your answer to old Pink, care of the funny farm, Chalfont."

En annan rolig backmasking finns på B52s Detour Through Your Mind (Bouncing off the satellites 1986):

"I buried my parakeet in the backyard. No no, you're playing the record backwards. Watch out, you might ruin your needle."

B52-budskapet sager också något väsentligt som rör själva tekniken: När LP-skivorna allt mer ersätts av CD under 1990-talet blir det allt svårare att spela skivor baklänges. Samtidigt blir det lättare att vända på musik med hjälp av datorer. Hur som helst blir det tråkigare att ägna sig åt backmasking.

Att det idag tekniskt sett är väldigt lätt att spela musik baklänges i datorn förtar förstås det hela lite, men samtidigt är det ju lättare att hitta riktiga omskakande godbitar. Varför inte vända på lite mp3:or och göra sitt eget bidrag till konspirationsteorierna?

Det kan ju inte vara allt för svårt, vill man så går det, tänkte jag och kastade mig över några musikaliska altser som jag alltid tyckt varit mer än lovligt suspekta. Det första försöket blev väl sådär… Att vända på Snoddas Flottarkärlek resulterade visserligen i ett tydligt ”Har du samma gädda?” men betraktat som subliminalt budskap tyckte jag att det var lite blekt.

 

Snoddas framlänges: Snoddas baklänges:

 

MEN redan på andra försöket gick det bättre! Det kunde man ju begripa att det var något skumt med Tomas Ledins textrad ”Inte ett moln så långt ögat kan nå”. Och hör och häpna, spelat baklänges hörs det klart och tydligt – om än lite sluddrigt – att det han egentligen sjunger är ”moln hänger över oss, moln ser vi...”

Ledin framlänges: Ledin baklänges:

 

Så kom inte och säg att det inte går att hitta intressanta budskap genom att spela musik baklänges!

[Fenomenet Backmasking diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 24 september 2009.]

Om man idag nämner mumintrollen så associerar många till de där oförargliga pastellfärgade runda figurerna som med sin sjungande finlandssvenska fyller ut tid i SVT:s barnkanal. Även om Tove Jansson på sin ålders höst sa ja och amen till den japanska animeringen av hennes figurer så har vi hamnat ganska långt från gångna decenniers mumintroll.

 

Den första muminboken – Småtrollen och den stora översvämningen – kom ut 1945. I de första böckerna rör sig mumintrollen i tydliga sagomiljöer i en tradition från Lewis Carols Alice i Underlandet till Roald Dahls Willy Wonka. (Skulle inte förvåna mig om Dahl inspirerades av mumintrollets besök i en konstgjord godisvärld, se Småtrollen s.20-25). De första muminböckerna har också ett tydligt katastoftema; det farliga finns ständigt runt hörnet. Trollens flykt undan (eller hantering av) katastrofer kan förstås, om man så vill, läsas mot bakgrund av hur Finland drabbades av andra världskriget…

 

Från sent 1950-tal och framåt förändras muminböckernas karaktär. De fantasybetonade miljöerna träder i bakgrunden. I dess ställe träder muminfamiljen och deras inre liv fram tydligare, och det visar sig allt mer att de är väldigt mänskliga. Muminböckerna övergår till att bli betraktelser över människors utveckling och relationer. Allra mest påtagligt är det i de två sista böckerna, Pappan och Havet (1965) som är en finstämd skildring av kris och utveckling, och Sent i November (1970) som är speciell så till vida att där förekommer inte muminfamiljen alls utom i tankarna på de knytt och andra som bor i muminhuset i väntan på muminfamiljens återkomst. Tove Jansson skrev den i saknaden efter hennes mor – förebild till muminmamman – som gick bort det året. Efter 1970 övergick Tove Jansson helt till att skriva vuxenböcker.

Parallellt med böckerna om mumintrollen använde Tove Jansson sina figurer i ett helt annat sammanhang. Under 1950-talet ritade hon en dagsstripserie för en Londontidning där muminfigurerna lever ett lite annat liv än i böckerna. Tove Jansson gjorde serien själv i tre år. Därefter ryckte hennes bror in som manusförfattare och ett par år senare tog han över serien helt och hållet.

 

När jag var liten gick den här muminserien i Norrköpings tidningar. Jag fattade ingenting och tyckte bara att den var fruktansvärt tråkig. Idag tycker jag att det är fruktansvärt bra serie, framför allt som samhällssatir och betraktelse över vad vi prioriterar i våra liv. Det fantastiska med muminvärlden är ju att olika kontexter kan appliceras på den. Muminfigurerna kan ha olika egenskaper och vi känner ändå igen dem. Kanske för att de i grunden är speglingar av oss själva.

 

Helt klart är att serierna är nånting helt annat än böckerna och dagens pastelltroll! Tove Janssons serier från 1950-talet är framför allt betydligt mer sex and drugs and rock'n'roll! Seriernas mumintroll kännetecknas framförallt av en fullständig respektlöshet för auktoriteter och samhälleliga institutioner.  Därför hamnar de ofta i konflikt med polisen. Vid ett tillfälle rymmer till och med Mumintrollet och Snorkfröken från pågående rättegång under hotet att bli fällda för ett brott de faktiskt begått!

 

Mumintrollet bär ofta vapen, gör inbrott och överväger vid fler tillfällen mord! Även om både Snorkfröken och  Mumintrollet är notoriskt (potentiellt) otrogna så förvandlas Mumintrollet till en hänsynslös mordmaskin då det gäller rivaler om Snorkfrökens gunst.

Att Mumintrollet blivit en så förhärdad brottsling har antagligen kopplingar till Muminpappans inställning till livet. Framför allt har han en tendens att överge familjen för att leva bohemliv där han bränner starksprit tillsammans med Stinky.

 

Även den skenbart så rejäla muminmamman har mörka drag. I en episod ger sig hela familjen in i den organiserade brottsligheten, men dubbla lojaliteter ställer till problem och visar att muminklanen klarar sig bäst på egen hand.

 

Då Lilla My dyker upp blir hon genast en totalt skrupelfri torped för familjens intressen. Detta är inte bara tydligt i serierna, även i Muminböckerna drar hon sig inte för att ta på sig obehagliga uppdrag - allt för familjens bästa (jfr La Cosa Nostra !). I Pappan och Havet ställer hon till en massaker på Mumintrollets antagonister för att sedan ställa Mumintrollet inför faktum: "Förresten visste du precis hur jag skulle fixa det hela. Du visste det men du hoppades att jag inte skulle tala om det. Du är en självbedragare!" Jo jo (se själv på s.82 i 1965 års utgåva)!

 

Men till mumintrollens försvar måste framhållas att de inte alls lever i pastellfärgad drömtillvaro utan i en hård verklighet där det gäller att lägga upp strategier för att klara sig. Muminfamiljen dignar under samhällets krav, men kommer allt som oftast fram till att det viktiga är de nära och kära. Bakom Mumintrollets stökiga yttre finns ett stort hjärta. Med oss alla delar han erfarenheten att det inte alltid är lätt att veta vad som är rätt. Han försöker och försöker och ibland slutar det i häktet. Men något pastellfärgat mestroll är han inte!

 

 

[Tove Janssons mumintroll diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 17 september 2009.]

Åke Sandin var en artist som trodde på sig själv även om inte samtiden gjorde det...

 

Åke Sandin föddes i Stockholm 1927. Han jobbade på posten, sjöng i kör, sysslade med amatörteater och drömde om att få ägna sig fullt ut åt musiken och scenen. 1964 satte han upp en egen revy med inhyrda proffsmusiker och året därpå startade han det egna skivmärket Jay. Genom sina kontakter i körvärlden fick han hjälp att skriva arrangemang till de egna låtarna och att hyra kört och orkester. Därför kunde han 1966 ge ut en egen singel: En kväll i november/Tiaderajda. Under perioden 1966 - 1968 gav han ut en handfull singlar, där han bekostade orkester, arr och kör ur egen ficka. Men framgångarna uteblev. Det blev inte placering på tio-i-topp.

Nu var motgångarna inget som hejdade Åke. 1968 bestämde han sig istället för att förverkliga sin dröm att spela in en hel LP. LP:n fick namnet "Rariteter i kokäkta konvolut". (Enligt en uppgift ska den ursprungliga titeln ha varit "Rariteter à la Schlagermakaren").

Kanske för att göra skivan intressantare, eller kanske bara för att han var den han var, fick Åke idén att producera världens första LP med kokäkta konvolut. Han köpte därför in tyg som han lät en sömmerska sy upp LP-konvolut av. Han ska också samma år ha hyrt Stockholms konserthus och anordnat en insamlingsgala för Biafra. Trots galan och LP:ns originella tygomslag så lyckades han inte heller nu nå några framgångar och han ska ha ägnat resten av sitt liv åt att betala av på de skulder han drog på sig för att kunna producera skivan.

Åke var med andra ord en ganska tragisk figur som levde för sin dröm, gjorde vad som föll honom in, men som från och med 1970-talet försörjde sig med att sälja tyg och dog fattig, sjuk och bortglömd vid sjuttio års ålder.
För att ytterligare spä på tragedin brändes hans kvarlåtenskap - skivor, masterband, korrespondens - av en god man vid hans död...

Åke Sandins var en originell artist. Han hade ett väldigt speciellt uttryck i sina alster som gör det svårt att jämföra honom med några andra artister. Lite revy och lite schlager, lite Povel Ramel, lite Tore Skogman... men, nja... det leder ändå tankarna fel. Det bästa är nog att lyssna på honom!

Åke Sandins kvaliteter är inte självskrivna. Melodierna är enkla och arrade på tidstypiskt sätt, texterna är ibland fyndiga men sällan briljanta. Sången är säregen och många anser nog att den lämnar en del i övrigt att önska… Nej, Åkes kvaliteter ligger i entusiasmen! Han trodde på det han gjorde också när andra inte gjorde det och var villig att offra en hel del för att förverkliga den dröm han bar på.

Själv var han medveten om att han inte passade in i 1960-talets svenska schlagerklimat. I Idolen konstaterar han:

Jag sökte en plats i solen
men inte blev jag Idolen

Kritiken mot musikindustrin och sextiotalets schlagertrender är ett återkommande tema i Åkes texter. I Melonen beskriver han till exempel hur han skriver en sång om Meloner som sprider sig som en löpeld över landet och att det som krävdes för att kunna haspla ur sig den stora hiten var ett rejält slag i skallen!

Men visst fanns det en ambivalens hos Åke Sandin. Å ena sidan ville han nog väldigt gärna vara en del av den etablerade musiksfären. Orkestreringar och arrangemang var viktiga för honom och musiken låter ofta tidstypiskt schlageraktig. Men så lade han till sina texter och sin säregna sångstil och då hamnade han i den originalitet som han framhärdade i, samtidigt som den låg honom i fatet.

man ska vara aktuell
stå pall för allt skäll
men inte - originell!

I radio har Åke Sandin mest spelats i sådana program som ägnat sig åt udda musik, till exempel Lasse O’Månssons radioproduktioner under 1970-talet, Bengan Wittströms program (t ex Plattetyder) och humorprogram som Putte Punch (på 1980-talet). Åke Sandins musik kan etiketteras med det som idag kallas för outsidermusik, något som under 90- och 00-talen varit föremål för ett nyvaknat intresse. Detta fenomen har bland annat att göra med Internet och de totalt förändrade möjligheter som det inneburit då det gäller att sprida såväl udda och bortglömd musik som hemproducerad amatörmusik.

I Stockholm finns Klubb Sunkit – en klubb och en webbplats för udda och märklig musik – som bidragit till att trigga intresset för outsidermusik eller sunkadelica. Det handlar inte främst om att skratta åt misslyckade artister utom om en kärlek till musik som inte är helt perfekt och till entusiasmen hos de som konsekvent gör sin grej utan att snegla åt det trendiga och "rätta". Man kan tala om en musikrörelse som kan ses som ett motstånd mot just den dussinmusik som Åke Sandin reagerade mot. Ett hyllande av det amatörmässiga men äkta.

I denna anda gav ett litet skivbolag som specialiserat sig på udda musik ut en CD med Åke Sandins inspelningar 2002. Därför kan vi sentida fans nu uppleva särlingen Åke!

I 60-talets schlagersfärer fanns inte plats för särlingen Sandin med den speciella sångstilen och texter som kritiserade den schlagerindustri han samtidigt ville slå sig fram i. Fyrtio år senare har Åke en given plats som föregångare på ett fält där många entusiastiska hemmamusiker med varierande talanger publicerar sig på olika sätt med dagens tekniska möjligheter. Idag behöver man inte ruinera sig för att förverkliga sin dröm att nå ut till publiken. I den bemärkelsen är Åke en slags martyr – han offrade sig för att visa att det behövs människor som trots motgångar håller fast vid sin dröm och tror på sig själva!

Eftersom större delen av upplagan av hans LP brändes vid hans död har dessutom skivan med sitt tygomslag idag blivit en verklig raritet! Och dessutom kan man inte säga annat än att hans kritik mot det likriktade musikutbudet fortfarande är skrämmande aktuell:

Nu är faktiskt botten nådd
Jag tar risken att bli missförstådd
men jag måste skrika ut
Läget är absolut akut

Det är så dumt så man vill gråta
åt det mesta av dagens lätta musik
Och texterna! Usch vilken gåta
Hu dom kan vara varandra så lik

Man lider brist på fantasi
Det är en märklig industri

För har man bestämt att göra en hit
gör man bara svart till vitt
Hitten blir man inte kvitt
Den sitter fast som kitt

Innan du vet ordet av
Har du blivit hittens slav
Du kastas på ett upprört hav
Och hivet går runt som ett cykelnav

Men ringa risk ändå att det trillar av

(Botten är nådd 1968)

 

[Åke Sandin och hans musik diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 10 september 2009.]

- Om jag förstår saken rätt inledde du din bana i Finpång?
- I Finspång inleder man inga banor!

Det här replikskiftet mellan "journalisten" och "konstnären" - här återgivet ur minnet och därför kanske inte ordagrant korrekt - inleder Hans Gunnarssons roman En jävla vinter. Kanske är det inte så konstigt att en del negativa reaktioner var att vänta just från Finspångshållet, men överlag möttes Gunnarssons roman med goda recensioner när den kom 2003. Gunnarsson var då redan ett litterärt namn i det kortare formatet; som novellist var han dubbelt prisbelönt - dels för debutnovellsamlingen Bakom glas och dels för ett filmmanus, byggt på hans novell Februari.




När så hans första roman, En jävla vinter, kom 2003 var den förlagd till den ort där Gunnarsson växte upp - Finspång - och eftersom romanens huvudperson heter Gunnar Hansson är det lätt att läsa in självbiografin i boken. Nu är det inte riktigt så enkelt vilket författaren påpekat såväl i själva romanen som i andra sammanhang. I små insprängda dialoger mellan författaren och hans älskade(?) framgår att historien om Gunnar Hansson är en skröna om än utspelad på en scen hämtad ur författarens eget åttiotal.
Kanske är det just därför den här svartsynta och uppgivet småhumoristiska romanen blir så intressant. Blandningen mellan det realistiska och det Tunströmskt skrönemässiga förser Finspångsmiljön med en spänning som lyfter historien. Det kunde vara på riktigt, men...

Det är klart att om man var tjugo år 1986, lyssnade på samma Lundell-skivor och hade samma grubblerier kring till exempel kontakterna med det motsatta könet eller Palmemordet, vilket tjänar som en tidsmarkör i historien, då är det klart att det är lätt att känna sig hemma i En jävla vinter, även om man inte bodde i Finspång eller motsvarande. I den bemärkelsen kan boken ses som en generationsroman i stil med Ulf Lundells Jack, men samtidigt finns det något allmängiltigt kring Gunnar Hanssons öde som lyfter boken ovanför den tydliga åttiotalsanda den utspelar sig i.

Egentligen berättar Gunnarsson om våra yttre och inre gränser. Som författaren påpekar i en av de små insprängda dialogerna i boken så handlar det inte om att göra ner just Finspång, utan om känslan av att sitta fast - att bli kvar - den lilla trånga småstaden, medan livet pågår nån annanstans. Alltså handlar den om precis samma känslor som Moodysson laborerar med i Fucking Åmål. Romanens Hansson rör sig i invanda mönster, lever som en bricka i ett pussel där alla bitar passar ihop på ett sätt som de alltid gjort. Alla känner alla och alla vet vad som förväntas av en. Men så uppstår små sprickor. Det annorlunda, det avvikande, det skrämmande uppenbaras på en mängd olika sätt och blottar insikten att det kanske inte är de yttre gränserna som är avgörande utan de inre. De där små händelserna i vardagen som till synes inte förändrar något, de ruckar ändå - en liten, liten bit i taget - huvudpersonens uppfattning om sig själv och om världen...

En jävla vinter är en bok som man med behållning kan läsa flera gånger. Den avslutande (avgörande?) scenen där Hansson är ute och går med hunden innehåller många fler bottnar än man först tror...

Och så är det ju det där med Finspång... Jag förstår de som vill se en annan bild av Finpång än den traditonella bilden av en "riktig håla" där människorna är inskränkta och blasé och där fördomarna odlas. Men nej, jag tycker inte att det är den bild Gunnarsson förmedlar av Finspång! Visst är det den känsla som Gunnarssons huvudperson bär på, men nånstans blir det ändå tydligt att det inte är Finspång det är fel på. Tvärtom finns möjligheterna runt hörnet, men hur hittar man till dem? Gunnar Hansson letar och letar och kanske är det så att han - precis som så många andra unga människor - måste lämna hemorten och de invanda mönstren - för att se platsen i ett nytt ljus och inse att det inte bara är den geografiska platsen som bestämmer vilka vi är och vad vi gör av våra liv.

Egentligen är Hans Gunnarsson mest känd som doldis i filmvärlden. Han har nämligen skrivit manus till flera stora filmproduktioner, till exempel Arnfilmerna. Kanske kan man se det så att det är Gunnarssons förmåga att skriva bra och levande dialoger som ligger honom i fatet. Det vill säga i den bemärkelsen att som filmmanusförfattare hamnar man lätt strax utanför strålkastarljuset... Men när det gäller svenskt romanförfattande finns det anledning att sätta spotten rakt på Gunnarsson.

Därför: leta reda på En jävla vinter - nu på ett bibliotek eller antikvariat nära dig!

[Hans Gunnarssons En jävla vinter diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 3 september 2009.]