Vad kostar ett fantastiskt ögonblick?
Barbro Hörberg spelades mycket på radio när jag var liten. Gamla älskade barn, Med ögon känsliga för grönt och Förr i världen var himlen blå var sånger som hördes ganska ofta. Jag tog upp Barbro Hörberg i Returkultur därför att jag tycker att det finns anledning att inte glömma bort henne. Framför allt är hennes texter tidlösa. Även om skivornas musikaliska uttryck åtminstone bitvis kan kännas ”70-tal” så har texterna absolut inga ”daterande” drag. De handlar om människors relationer och vardagliga situationer som lika gärna kan utspela sig på 2010-talet som på 1970-talet. Lyssna till exempel på Ett hål i lakanet – en text om hur vardagens bekymmer och stress tränger sig på och lägger sig i vägen för närheten och kärleken…
Barbro Hörbergs texter har jämförts med Sonja Åkesson, och jag håller med att det finns ett slags likhet. Det handlar om vardagsspråket, vardagsperspektivet, och de små betraktelserna. Ofta ur ett kvinnoperspektiv men ändå med en allmängiltighet som gör att man känner igen sig, oavsett kön och om man är för på 30-talet eller 70-talet. Där finns en av styrkorna i Barbro Hörbergs visor, som gör dem aktuella även idag.
Och insprängda bland alla de vardagliga orden finns de där små, små frågorna som pockar på och kräver uppmärksamhet:
"Vad drömde din mamma om när du blev till?" (Gamla älskade barn)
"Vad kostar ett fantastiskt ögonblick?" (Man får betala för sig här i livet)
"Att älska mig när allt går bra det är nästan slöseri,
men vilken påse lägger jag mina bedrövligheter i?" (Vill du bli min soptipp?)
År 2007 kom en hyllningsskiva där många kända artister tolkar Barbro Hörberg, men om jag ska välja min favorittolkning så blir det inget från den skivan. Istället väljer jag Med ögon känsliga för grönt i Stefan Sundströms och Nina Ramsbys version. Så tycker jag att en perfekt tolkning av Barbro Hörberg ska låta! De lyckas verkligen plocka fram mötet mellan jazz och visa som känns väldigt Hörbergskt. Stefan Sundström har gjort en stor kulturgärning som värnare av den svenska visan (Allan Edvall-tolkningarna och ”upptäckten” av Charlie Engstrand Sommars visor för att nämna något) men har också en röst som liksom Hörbergs mer betonar känslan än det perfekt musikaliska. Konstrasterad mot Nina Ramsbys fantastiska jazzröst blir det en oslagbar kombination!
[Inslaget om Barbro Hörberg sändes i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 15 april. Lyssna också på Barbro Hörberg på Spotify!]
Två obestämbara bröder
Brödraparet Joel och Ethan Coen är ett par klart lysande stjärnor på filmhimlen. Till skillnad från andra kända syskonpar, till exempel de i stort sett jämngamla filmbröderna Aki och Mika Kaurismäki, så gör bröderna Cohen nästan allt tillsammans.
Många filmer har de gjort och många utmärkelser har de fått. Miller’s Crossing (1990), Barton Fink (1991), Fargo (1996), The Big Lebowski (1998) och O Brother, Where Art Thou? (2000) är några av deras mest kända filmer. Jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om deras senare filmer. Jag har helt enkelt inte hunnit se dem, mer än brottstycken ur den våldsamma No Country For Old Men som fick hela tre Oscars för ett par år sedan.
Bröderna Coens filmer är svåra att kategorisera. De spänner från thriller och drama till romantisk komedi, men ofta kategoriseras filmerna som ”svarta komedier”. Svärtan finns där nästan alltid och vad som ryms i begreppet komedi kan man ju diskutera i det oändliga…
Min favoritfilm av bröderna Coen är The Big Lebowski, deras kanske galnaste film. Den handlar om Dude, en övervintrad hippie som mest tar det lugnt och spelar bowling med kompisarna Walter och Donny. Genom en namnförväxling blir han indragen i en kidnappningshistoria och träffar på en mängd udda figurer i sina försök att ordna upp saker och ting. Möjligen skulle man kunna beskylla filmen för ett visst mått av drogromantik, eftersom den pårökte Dude, där han går omkring i solglasögon och morgonrock, är den som har kontrollen och liksom avslöjar en värld av intolerans, dumhet och fientlighet mot det avvikande. Eller kontroll förresten, det är väl att ta i…
The Big Lebowski är nog en film som mår bäst av en inte allt för ingående analys. Den bara ”är” precis som huvudkaraktären, briljant spelad av Jeff Bridges. Bäst är dock John Goodman som den aggressive Vietnamveteranen Walter, och så Peter Stormare som tysk nihilistisk kidnappare…
På ett sätt är The Big Lebowski typisk för brödernas filmer: Budskapet kommer i andra hand. Intrigerna är inte sällan skruvade och röriga. Det viktiga är istället leken med karaktärerna (ofta bisarra, ibland rent obehagliga personer) och experimenterandet med uttryck och genrer. Det är genomgående i Coen-filmerna.
Filmerna rör sig ofta kring brott; mord, utpressning... Ofta med en ”twist”, det vill säga att saker och ting inte alltid är som man tror. Det som tros vara en kidnappning är en bluff, den som tror sig sitta med trumf på hand blir själv utpressad… Bakom detta finns också ofta ett drag av att försöka blotta mekanismerna bakom intoleransen och våldet. De tyska ”nihilisterna” i The Big Lebowski, Ku Klux Klan-ledaren i O Brother, Where Art Thou? och de nazistiska poliserna i Barton Fink är alla karaktärer som pekar på dumheten och fegheten bakom våldet, rasismen och intoleransen.
Brödernas främsta styrka är nog helheten: de har kontroll på hela processen – manus, regi och produktion. Bröderna tycks också ha en känsla för att plocka fram det obehagliga, bisarra eller rent komiska hos specifika skådespelare. Det sägs att de ofta skriver manus med särskilda skådespelare i åtanke och de har också ett antal personer som återkommande i filmerna: John Turturro, John Goodman, George Cloney, Peter Stormare, till exempel. Kanske handlar bröderna Coens framgång om att de gör precis de filmer de vill göra utan att tänka på publik och ”stil”… Kanske är det då lätt att hamna i den ”svarta komedin”, dvs något som är såväl roligt som obehagligt och mörkt, som livet i sin helhet…
Men nu har jag hyllat bröderna tillräckligt. Det finns också något negativt att säga om deras filmer, nämligen att det nästan alltid handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.
I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...
Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?[Om bröderna Coen i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 8 april]
April Jestertons underbara resa
Hervor Haraldsen föddes i Trondheim 1901. Hon uppträdde som ung på olika varietéer i Oslo och senare i Stockholm. År 1924 fick hon erbjudandet att följa med filmregissören Otto Eriksson till USA där han tecknat kontrakt med ett större filmbolag. Hervor gjorde en del mindre filmroller under 1920-talet men det var först i och med ljudfilmen hon slog igenom stort och det var också då hon tog det artistnamn som vi idag känner igen henne under: April Jesterton!
Resten är, som man säger, historia...
April skådespelade, regisserade, skrev manus och filmmusik. Och så blev hon ju berömd för sina kokböcker! Jestertonpaj är väl något som många fortfarande äter runt påsk.
Hennes mest kända film, Medan katterna jamar 1954 nominerades till inte mindre än nio Oscars! Bland annat fick den en Oscar i kategorin ”bästa fisk”, en kategori som instiftades särskilt detta år. Det var en lite skämtsam nominering för att uppmärksamma den berömda filmscenen med fisken (ni vet den där hon sjunger duett med en sill) som ju var något helt nytt och som ju redan då ansågs banbrytande. Det var med andra ord ett pris för specialeffekter och det är ju därför vi än idag har uttrycket ”vilken fisk!” för en riktigt lyckad specialeffekt! Även uttryck som ”fina fisken!” och ”aprilfisk” kommer härifrån…
Så Hervor Haraldsen, den norska flickan som blev en av Hollywoods allra klarast lysande stjärnor har verkligen satt spår i vår uppfattning av film i allmänhet och Hollywoodglans i synnerhet och är väl värd att uppmärksamma nu när filmen om hennes liv går på biograferna…
Eller också var det inte så... Hervor/April kanske egentligen aldrig existerat... Kanske utgör hon bara en ganska krystad inledning till ett radioinslag om aprilskämt i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 1 april...
William Gibson
"Cyberspace. A consensual hallucination experienced daily by billions of legitimate operators, in every nation … A graphic representation of data abstracted from banks of every computer in the human system. Unthinkable complexity. Lines of light ranged in the nonspace of the mind, clusters and constellations of data. Like ...city lights, receding."
William Gibson, Neuromancer 1984.
[Cyberpunkens fader var ämnet i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 25 mars]
Se då tittar lilla solen in igen!
Vem heter Tiburtius?
Kungen och Kurt
Varför är bröderna Marx så bra?
Det speciella med karaktärerna Groucho, Harpo och Chico är att publiken känner igen dem samtidigt som de hela tiden förnyas. (Man kan jämföra de tjugo Åsa-Nissefilmerna där karaktärerna är statiska... )
På riktigt hette bröderna egentligen Julius (Groucho), Leonard (Chico) och Arthur (Harpo) men i bröderna Marx filmvärld fungerar det så att det är inte Julius Marx som spelar till exempel Rufus T Firefly och Captain Spaulding utan det är den fiktiva karaktären Groucho som gör rollerna! Hänger ni med?
Ett slags kvitto på att det är så det funkar – och att det verkligen funkar! – är att BBC på 1980-talet gjorde en nyinspelning av Grouchos och Chicos radioserie med andra skådespelare… Ändå var det på nåt sätt väldigt mycket Marx.
Den som ändå tvivlar på bröderna Marx genialitet tittar lämpligen på en av filmhistoriens roligaste scener: spegelscenen ur Duck Soup (1933)… Den sammanfattar brödernas storhet!
[I Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 18 februari diskuterades bröderna Marx storhet.]
Brian Eno
Den 11 februari handlade Returkultur om en riktig guru i musikbraschen, men samtidigt en doldis som många nog inte skulle känna igen om de mötte honom på stan...
Han är mannen som starkt påverkat soundet och utvecklingen hos David Bowie, Talking Heads, U2, Coldplay, som har samarbetat med eller producerat Devo, Ultravox, Sinéad O'Connor, Dido, Laurie Anderson, John Cale, Penguin Café Orchestra med flera... I eget namn har han givit ut ett drygt tjugotal LP/CD och minst lika många i olika samarbeten... Dessutom är han ambientmusikens ”fader”, videokonstnär, har skapat "The Microsoft Sound" och den märkliga kortleken "Oblique Strategies", är en av grundarna till Long Now Foundation, kolumnist i The Observer och har dessutom ett otroligt långt namn:
Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno
Känd som Brian Eno... eller bara Eno.
Han föddes 1948 i Suffolk, England. Studerade konst, ville bli konstnär men drogs mot musiken. När band som Velvet Underground dök upp i mitten av 19060-talet förstod han att det gick att kombinera konst och musik. Han blev medlem i en av de grupper som kom att definiera art rock, nämligen Roxy Music, men redan efter gruppens andra LP 1972 lämnade han Roxy Music för andra samarbeten och en solokarriär som producent och musiker. Även om han själv ibland kallar sig ”icke-musiker” och hävdar att vad han sysslar med snarare är ”ljudbehandling” än musicerande.
[Returkultur om Brian Eno i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 11 februari]
Art Spiegelman: Maus
Det är lätt att man slår det ifrån sig, att man inte orkar försöka förstå – det blir för absurt, för sjukt, något som aldrig kan hända igen… Och här finns också grogrunden till förnekandet – likaså fixeringen vid siffror; det viktiga blir att slå fast om det verkligen rörde sig om ett sjusiffrigt antal offer eller ”bara” ett sexsiffrigt…
Men hur ska vi då kunna förstå och relatera till vår egen verklighet? Hur skapar man balans och distans – och samtidigt kontakt med det ofattbara?
En väg är förstås skönlitteraturen och en av de allra bästa skildringarna är en roman i två delar, förklädd till tecknad serie.
Art Spiegelmans Maus – en överlevandes historia
som nu finns i en svensk samlingsvolym kom ursprungligen i två delar:
A Survivor’s Tale (Min far blöder historia) 1986
och
From Mauschwitz to the Catskills (Och här började det svåra) 1991
År 1992 belönades Maus med det prestigefyllda Pulitzerpriset.
Art Spiegelman är född 1948 och en av förgrundsgestalterna när det gäller amerikanska vuxenserier – Underground Comix. Spiegelmans föräldrar överlevde Auchwitz och Maus bygger på hans egen roll som en av dem som ”slapp” vara med. I hans barndom fanns minnet av den äldre brodern Richeu som dog under kriget, fem år gammal. När han var tjugo tog hans mamma sitt liv vilket antagligen bidrog till att han fyra år senare började göra en serie baserad på samtal med fadern. Den första versionen av serien publicerades i en tidning med namnet Funny Animals 1972. Mellan 1980 och 1986 omarbetade han den till en hel roman i serieform.
Maus berättar om Spiegelmans egen fars upplevelser i andra världskrigets Europa. Spiegelmans föräldrar kom från en borgerlig judisk miljö i Polen. Andra världskriget innebar att hela deras värld slogs i spillror, större delen av deras familj förintades och själva fick de genomleva fasorna i Auschwitz, innan de efter kriget kom till USA.
Spiegelmans egna samtal med fadern utgör ramhandlingen i boken. Detta ger historien en annan dimension, och boken ställer andra frågor än den typiska – hur kunde detta hända?
Art Spiegelmans position som son till en judisk ”överlevare” ger honom möjligheter att väcka frågor om hur det förflutna påverkar oss här och nu. Vad händer med människor som gått igenom detta, och hur påverkar det oss som slapp vara med?
I en sekvens skjutsar Spiegelman sin far i bilen. Fadern har just berättat om hur han svårt sjuk strax före krigsslutet fick hjälp av medfångar att hålla sig på benen under en transport till fots – att falla betydde döden. Spiegelman stannar för att ta upp en liftare, men fadern utbrister ”En liftare? Och – oy – det är en färgad, a shvartser! Tryck på gaspedalen. Fort!”. Senare diskuterar Spiegelman och fadern det inträffade.
”Men hur vågar du generalisera och säga att alla svarta stjäl! Det är…”
”Sluta! Ja? Du känner dom bara inte… När jag först kom till New York, jag arbetade i textilkvarteren. Innan jag hade aldrig sett färgade… Men där var det shvartser överallt och om jag la ifrån mej något av värde en sekund, så tog dom!”
(Maus II, sid 100)
Att lägga dessa ord i munnen på en jude – observera även den typiska brytningen – kan uppfattas som en antisemitisk nidbild. I detta fall handlar det i stället om det motsatta. Spiegelmans skildring av fadern är gjord med en kärlek och respekt som tar udden av alla rasistiska spekulationer.
Vid ett annat tillfälle diskuterar Spiegelman faderns ekonomiska sinne med sin styvmor.
”Han har alltid varit så – hm – praktisk.”
”Praktisk? Snål!! Han mår fysiskt illa om han blir av med en cent!”
”Jag trodde det var kriget som hade gjort honom sån…”
”Äh! Jag var själv i lägren… Alla våra vänner var i lägren. Ingen är som han!”
”Mm… Det är en sak som oroar mej med boken jag gör om honom… Ibland är han precis som den rasistiska nidbilden av den gamle gnidige juden.”
”HAH! Där sa du ett sant ord!”
(Maus I, sid 131)
I Maus blir världen inte bara svart eller vit – det finns inte antingen eller, inte bödel eller offer. Maus uttalar ingen dom, inget fördömande, utan reflekterar över ett människoöde i det stora hela, och blottlägger lite av det trauma som vilar över mänskligheten efter Förintelsen.
Kort sagt är bokens budskap att intolerans föder intolerans, att ingen kan svära sig fri från skuld och att ingen har rätt att vända Förintelsen ryggen. En bok som behövs! Läs!
[Maus diskuterades i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 4 februari]
