returkultur

När jag var elva år och var på Gröna Lund fanns det ett lottstånd där man kunde vinna serietidningar. Jag tror att det var av typen ”vinst varje gång” och tidningarna som var ett eller två år gamla kom väl från nåt restlager.

Den tidning jag vann hade jag aldrig tidigare läst. Den hette Svenska MAD och visade sig matcha en elvaårings humor perfekt. Åtminstone min. Efter den vinsten var jag en trogen läsare av Svenska MAD under flera år. Jag och en kompis köpte inte bara tidningarna varefter de kom ut, vi sprang också och letade i butiker som tillhandahöll gamla nummer. Faktum är att vi ganska snart upptäckte att de äldre numren, de mellan 1960 och 1975 var de bästa. Anledningen stavades LASSE O’MÅNSSON!

Lasse O’Månsson var redaktör för Svenska MAD under tidningens första femton år, och bidrog till att göra den populär inte minst genom sina ”ledartexter” och ett ambitiöst arbete med tidningens insändarspalt.
Redaktörskapet för Svenska MAD var bara en av många sysslor han ägnade sig åt. Efter att ha börjat sin bana som skribent på Sala Allehanda hamnade han på Sveriges Radio där han gjorde ett stort antal program under fyra decennier. Han skrev också kåserier och böcker, var med i HasseåTages revyer och var ett av de så kallade ”Skäggen” i TV som folk retade sig på 1963.

Han gav också ut humortidningen Hjälp som samlade många av 60-talets humoristiska skribenter, Anderz Harning, Cello, Sandro Key-Åberg, den nyligen bortgångne Gunnar Ohrlander – sign. Dr Gormander för att nämna några.

I revysammanhang brukar det heta att han var ganska blyg och bortkommen på scenen. Samtidigt hade han en framtoning som, när man ser honom idag, påminner om en tidig ståupp-komiker. Hans nummer ”Badvakten” i Gröna Hund ”för att de andra ska hinna byta om” är ingen klassisk revymonolog utan snarare något som starkt påminner om många senare ståuppkomikers sätt att förhålla sig till scenen och publiken.

Lasse O’ gjorde sig nog allra bäst i radioformatet. Radion blev hans medium framför andra. En del kommer kanske ihåg en programserie han gjorde tillsammans med Bengan Wittström på 70-talet som hette Bättre Sänt Än Aldrig, där det spelades mycket udda musik. Hans allra främsta bidrag – enligt min och många andras mening – var dock programserien Blå Tummen som Lasse O’ gjorde 1957-1968 tillsammans med lyrikern och författaren Bertil Pettersson. När den kom i slutet av 50-talet var den något helt nytt. Det var humor som låg en bit ifrån det vanliga. Den hade beröringspunkter med tidens crazyhumor men var mer skruvad. Oftast fanns det inga punchlines och komiska poänger utan det var inslagen som helhet som utgjorde humorn. Konstnären och filmaren Carl Johan de Geer har myntat uttrycket ”Den skämtfria humorn” för att beskriva det han och kollegan Håkan Alexandersson gjorde på 70-talet, men till viss del passar det bra även för att beskriva Blå Tummen. (Jag vet inte om de Geer är ett fan av Blå Tummen men jag utesluter det inte…)

Lasse O’Månsson kom att förknippas med vad som vid den här tiden kallades ”sjuk humor” med jag tycker att humorn i Blå Tummen bättre beskrivs som ”absurd humor”. Absurdismen med företrädare som Beckett och Ionesco var inspirationskällor och liksom dessa laborerade Blå Tummen med gränserna för humor i relation till ett djupt allvar och existentiella frågor… Mycket handlade om en lek med språket: Bertil Pettersson har sagt att de var helt främmande för satir. Det var det språkliga och lekfulla som lockade.

Det tycks ha varit något av ett dilemma för Lasse O’ att han ständigt blev inmotad i humorfacket, även när han försökte sig på mer seriösa saker i lyrik- och novellväg. Novellsamlingen Magiska berättelser kom ut postumt efter hans död 1988, och har influenser från såväl Beckett som Bradbury – i gränslandet mellan svart humor och drömska mardrömssekvenser visar Lasse O’Månsson att det är djupt felaktigt att bara associera honom med lättköpt och ”sjuk” humor.

Utforskadet av språket är ett utforskande av våra inre liv… På gränsen mellan det banala och det tungsinta blottas det som finns bortom det rationella och logiska och man anar ett ändlöst djupt… Författaren och folkloristen Bengt af Klintberg som är ett stort fan av Blå Tummen har kallat det för en känsla av svindel och det är jag beredd att hålla med om. Blå Tummen rörde sig utanför ramarna och gav aha-upplevelser: oj, kan man säga så, kan man prata så där? – och samtidigt en känsla av befrielse; man måste inte hitta meningen med allting!

[Lasse O’Månsson var ämnet Returkultur i Radio Östergötlands Förmiddagsradio  27 maj]

LP-skivan har inte kommit tillbaka, den har bara aldrig försvunnit. I många hem förpassad till kartonger i vindsutrymmen och garderober har den bidat sin tid. Om inte förr så är det nu dags att plocka fram rariteterna, försiktigt lägga dem på skivtallriken och sänka nålen...

"På vinyl helst..." - Visst minns vi Jonas Indes karaktär Hardy Nilsson, musiknörden med Norrköpingsdialekten i Killinggängets TV-serie Percy Tårar: vinyl är för de initierade och kunniga!

Men nu släpper artister som Winnerbäck, Thåström med flera begränsade numrerade upplagor av album i LP-format som blir samlarobjekt. Lars Winnerbäcks dubbel-LP ”Stackars hela Sverige” kunde till exempel nyligen ropas in på en auktionssajt på nätet. Begärt pris var 1995 spänn…

Vinylskivan ger enligt somliga en bättre ljudupplevelse än en CD, men till vinylens fördel kan man också lägga det visuella! Dels skivomslaget förstås som gör sig betydligt bättre i LP-format, men också skivan i sig som har ett helt annat estetiskt värde än den lilla CD-skivan, inte minst då vinylen var i annan färg. När jag 1990 köpte Midnight Oils Blue Sky Mining så fanns det förstås en viss känsla att själva vinylen inte var svart utan klarblå!
Och har ni tänkt på att till och med musiken är synlig på ett helt annat sätt på en LP. När man betraktar en vinylskiva kan man till exempel så hur de röjigare låtarna har en ljusare färg än de lugnare – helt enkelt därför att de fysiska spåren i skivan har olika struktur!

I reklam för en ”hårddisk-CDspelare” i en musiktidning såg jag nyligen argumentet att det tar så lång tid att plocka fram en CD och stoppa den i spelaren, lyssna, ta ur den, stoppa tillbaka den i fodralet etc. Med hårddiskspelaren kan man ladda in hela CD-samlingen på en hårddisk och ha hela skivsamlingen tillgänglig med bara några knapptryck. Men då missar man ju poängen att det är en slags ritual att ta hantera skivan! Och jämför man sedan CD:n med LP-hanteringen så är det ju ytterligare ett kliv. Jag sällar mig till dem som menar att det är nyttigt att få gå och vända eller byta skivan var tjugonde minut. Man får helt enkelt ett mer aktivt förhållningssätt till musiken samtidigt som det blir ett mer avslappnat lyssnande: om det är för lätt att byta spår fram och tillbaka så kan det bli ett stressmoment – man jagar de bästa låtarna och missar allt som man kanske skulle lärt sig uppskatta om man verkligen lyssnade på det.

LP-skivan sjunger långsamhetens lov – den representerar en flykt tillbaka till ett långsammare tempo som vi kanske håller på att förlora. Det är anledningen till att LP-skivan kommer tillbaka. Och att vi ägnade den en halvtimme i Returkultur.

[LP-svinan snöade vi in på i Returkultur i Sveriges Radio Östergötlands Förmiddagsradio den 20 maj]

Den 6 maj ägnades Returkultur åt fenomenet Tiny Tim. Även om det verkligen inte behöver någon aktualitet som ursäkt för de företeelser som tas upp i Returkultur så kunde vi inte undgå att nämna kopplingen till att det det jubileum som infött två dagar senare. Den 8 maj var det nämligen 44 år sedan Tiny Tim fick sin första kyss. Åtminstone hävdade han själv att han fick sitt livs första kyss den 8 maj 1966 klockan 13.20. Tiny Tim, som lär ha varit född 1932 i New York och alltså 34 år då kyssen utdelades, hette egentligen Herbert Khaury men hämtade sitt artistnamn från Charles Dickens persongalleri.

Förmodligen är han en av de mest udda artisterna som gjort sig ett namn i västerländsk populärkultur. På sextiotalet var han en riktig storhet, åtminstone i USA, där han bland annat medverkade i TV-showen Laugh-In (förlagan till det svenska Partaj om någon minns det). Han gifte sig i direktsändning i en annan TV-show, Johnny Carsons Tonight Show, i december 1969 inför 40 miljoner tittare!

Antagligen ska Tiny Tim bara upplevas, utan allt för mycket analyserande, men det krävs ändå någon slags beskrivning av vad som gjorde honom så speciell.

Han uppträdde ofta med vitsminkat ansikte som kontrasterade mot hans långa lite lockiga men samtidigt tunna och ganska stripiga mörka hår, och framförde 20-talshits med falsettsång och eget ukuleleackompanjemang.  Han var mycket älskvärd och artig på scen och pratade lite som man föreställer sig att scenartister gjorde på 20-30-talet. Vitsminkningen kan väl ses också som en hyllning till 1920-talets mode (som lär ha uppkommit genom att filmstjärnorna i de gamla stumfilmerna var vitsminkade för att synas bra), men samtidigt passade hans utseende och manér in i 60-talets tidsanda. Inte minst i anslutning till hippierörelsens hyllande av det annorlunda. Följdriktigt har han också kallats ”Världens första hippie” – hans var tidigt ute med sitt långa hår…

Tiny Tim blev tidigt intresserad av amerikansk populärmusik från tidigt 1900-tal och lärde sig spela gitarr och ukulele. På 1950-talet började han uppträda på små klubbar, på fester och i talangjakter. På ett plan var han förstås främst en  komisk figur och hans musik har förekommit på många samlingsskivor med titlar som ”Silly Songs” och ”Funny Wacky Favourits”, men bakom hans märkliga yttre och falsettsången dolde sig en stor musikalitet och ett äkta intresse för äldre underhållningsmusik.

Det är antagligen det som gjort att han ännu idag, nästan femton år efter sin död, har en liten och hängiven skara fans. Han var en unik artist som uppenbarligen gjorde ”sin grej” utan några eftergifter åt ena eller andra hållet.

Mest känd var Tiny Tim för sitt paradnummer, tjugotalsschlagern Tiptoe Through The Tulips. (Originalet sjöngs av Nick Lucas i filmen Gold Diggers of Broadway 1929.)

1982 gjorde Tiny Tim en egen tolkning av Rod Stewarts hit Do Ya Think I'm Sexy. Givetvis överglänser han originalet!

www.tinytim.org – Tiny Tim Memorial Site

En artikel om Tiny Tim av Martin Kristensson

[Fenomenet Tiny Tim i Returkultur i Sveriges Radio östergötlands Förmiddagsradio den 6 maj]