En man i tiden

Den 6 maj ägnades Returkultur åt fenomenet Tiny Tim. Även om det verkligen inte behöver någon aktualitet som ursäkt för de företeelser som tas upp i Returkultur så kunde vi inte undgå att nämna kopplingen till att det det jubileum som infött två dagar senare. Den 8 maj var det nämligen 44 år sedan Tiny Tim fick sin första kyss. Åtminstone hävdade han själv att han fick sitt livs första kyss den 8 maj 1966 klockan 13.20. Tiny Tim, som lär ha varit född 1932 i New York och alltså 34 år då kyssen utdelades, hette egentligen Herbert Khaury men hämtade sitt artistnamn från Charles Dickens persongalleri.

 

Förmodligen är han en av de mest udda artisterna som gjort sig ett namn i västerländsk populärkultur. På sextiotalet var han en riktig storhet, åtminstone i USA, där han bland annat medverkade i TV-showen Laugh-In (förlagan till det svenska Partaj om någon minns det). Han gifte sig i direktsändning i en annan TV-show, Johnny Carsons Tonight Show, i december 1969 inför 40 miljoner tittare!

 

Antagligen ska Tiny Tim bara upplevas, utan allt för mycket analyserande, men det krävs ändå någon slags beskrivning av vad som gjorde honom så speciell.

 

Han uppträdde ofta med vitsminkat ansikte som kontrasterade mot hans långa lite lockiga men samtidigt tunna och ganska stripiga mörka hår, och framförde 20-talshits med falsettsång och eget ukuleleackompanjemang.  Han var mycket älskvärd och artig på scen och pratade lite som man föreställer sig att scenartister gjorde på 20-30-talet. Vitsminkningen kan väl ses också som en hyllning till 1920-talets mode (som lär ha uppkommit genom att filmstjärnorna i de gamla stumfilmerna var vitsminkade för att synas bra), men samtidigt passade hans utseende och manér in i 60-talets tidsanda. Inte minst i anslutning till hippierörelsens hyllande av det annorlunda. Följdriktigt har han också kallats ”Världens första hippie” – hans var tidigt ute med sitt långa hår…

 

Tiny Tim blev tidigt intresserad av amerikansk populärmusik från tidigt 1900-tal och lärde sig spela gitarr och ukulele. På 1950-talet började han uppträda på små klubbar, på fester och i talangjakter. På ett plan var han förstås främst en  komisk figur och hans musik har förekommit på många samlingsskivor med titlar som ”Silly Songs” och ”Funny Wacky Favourits”, men bakom hans märkliga yttre och falsettsången dolde sig en stor musikalitet och ett äkta intresse för äldre underhållningsmusik.

Det är antagligen det som gjort att han ännu idag, nästan femton år efter sin död, har en liten och hängiven skara fans. Han var en unik artist som uppenbarligen gjorde ”sin grej” utan några eftergifter åt ena eller andra hållet.

 

Mest känd var Tiny Tim för sitt paradnummer, tjugotalsschlagern Tiptoe Through The Tulips. (Originalet sjöngs av Nick Lucas i filmen Gold Diggers of Broadway 1929.)

 

1982 gjorde Tiny Tim en egen tolkning av Rod Stewarts hit Do Ya Think I'm Sexy. Givetvis överglänser han originalet!

 

www.tinytim.org – Tiny Tim Memorial Site

En artikel om Tiny Tim av Martin Kristensson

 

[Fenomenet Tiny Tim i Returkultur i Sveriges Radio östergötlands Förmiddagsradio den 6 maj]



Vad kostar ett fantastiskt ögonblick?

Barbro Hörberg spelades mycket på radio när jag var liten. Gamla älskade barn, Med ögon känsliga för grönt och Förr i världen var himlen blå var sånger som hördes ganska ofta. Jag tog upp Barbro Hörberg i Returkultur därför att jag tycker att det finns anledning att inte glömma bort henne. Framför allt är hennes texter tidlösa. Även om skivornas musikaliska uttryck åtminstone bitvis kan kännas ”70-tal” så har texterna absolut inga ”daterande” drag. De handlar om människors relationer och vardagliga situationer som lika gärna kan utspela sig på 2010-talet som på 1970-talet. Lyssna till exempel på Ett hål i lakanet – en text om hur vardagens bekymmer och stress tränger sig på och lägger sig i vägen för närheten och kärleken…

Barbro Hörbergs texter
har jämförts med Sonja Åkesson, och jag håller med att det finns ett slags likhet. Det handlar om vardagsspråket, vardagsperspektivet, och de små betraktelserna. Ofta ur ett kvinnoperspektiv men ändå med en allmängiltighet som gör att man känner igen sig, oavsett kön och om man är för på 30-talet eller 70-talet. Där finns en av styrkorna i Barbro Hörbergs visor, som gör dem aktuella även idag.

 


Och insprängda bland alla de vardagliga orden finns de där små, små frågorna som pockar på och kräver uppmärksamhet:


"Vad drömde din mamma om när du blev till?"
(Gamla älskade barn)

"Vad kostar ett fantastiskt ögonblick?" (Man får betala för sig här i livet)


"Att älska mig när allt går bra det är nästan slöseri,
men vilken påse lägger jag mina bedrövligheter i?"
(Vill du bli min soptipp?)


År 2007
kom en hyllningsskiva där många kända artister tolkar Barbro Hörberg, men om jag ska välja min favorittolkning så blir det inget från den skivan. Istället väljer jag Med ögon känsliga för grönt i Stefan Sundströms och Nina Ramsbys version. Så tycker jag att en perfekt tolkning av Barbro Hörberg ska låta! De lyckas verkligen plocka fram mötet mellan jazz och visa som känns väldigt Hörbergskt. Stefan Sundström har gjort en stor kulturgärning som värnare av den svenska visan (Allan Edvall-tolkningarna och ”upptäckten” av Charlie Engstrand Sommars visor för att nämna något) men har också en röst som liksom Hörbergs mer betonar känslan än det perfekt musikaliska. Konstrasterad mot Nina Ramsbys fantastiska jazzröst blir det en oslagbar kombination!

[Inslaget om Barbro Hörberg sändes i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 15 april. Lyssna också på Barbro Hörberg på Spotify!]


Brian Eno

Den 11 februari handlade Returkultur om en riktig guru i musikbraschen, men samtidigt en doldis som många nog inte skulle känna igen om de mötte honom på stan...

Han är mannen som starkt påverkat soundet och utvecklingen hos David Bowie, Talking Heads, U2, Coldplay, som har samarbetat med eller producerat Devo, Ultravox, Sinéad O'Connor, Dido, Laurie Anderson, John Cale, Penguin Café Orchestra med flera... I eget namn har han givit ut ett drygt tjugotal LP/CD  och minst lika många i olika samarbeten... Dessutom är han ambientmusikens ”fader”, videokonstnär, har skapat "The Microsoft Sound" och den märkliga kortleken "Oblique Strategies", är en av grundarna till Long Now Foundation, kolumnist i The Observer och har dessutom ett otroligt långt namn:


Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno

 

Känd som Brian Eno... eller bara Eno.

 

 

Han föddes 1948 i Suffolk, England. Studerade konst, ville bli konstnär men drogs mot musiken. När band som Velvet Underground dök upp i mitten av 19060-talet förstod han att det gick att kombinera konst och musik. Han blev medlem i en av de grupper som kom att definiera art rock, nämligen Roxy Music, men redan efter gruppens andra LP 1972 lämnade han Roxy Music för andra samarbeten och en solokarriär som producent och musiker. Även om han själv ibland kallar sig ”icke-musiker” och hävdar att vad han sysslar med snarare är ”ljudbehandling” än musicerande.

 

[Returkultur om Brian Eno i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 11 februari]

 


Blåsippor och smurfer

Oj, nu har vi kört sex veckor Returkultur utan att jag har uppdaterat bloggen… Den 28 januari var temat barnmusik, och det är ju nåt man kan prata mycket om. Bland annat pratade vi om de gamla barnvisorna som vi aldrig blir av med och som alla kan tralla: Mors lilla Olle, Ekorrn satt i granen, Sov du lilla vide ung, Blåsippan ute i backarna står, Nej se det snöar, Ett gammalt fult och elakt troll, Tomtegubben som hade snuva, Har du sett herr kantarell…, Skrivna av en handfull barnmusikkompositörer födda på 1860- och 1870-talen: Alice Tegnér, Anna Maria Roos, Felix Körling och Jeanna Oterdahl.  Bä bä vita lamm tillskrivs ofta Alice Tegnér, men faktum är att den ursprungligen var en engelsk visa, ba ba black sheep, som fick sin första svenska text av en ung August Strindberg 1872! Hans ”svarta får” blev senare förvandlat till det mer väna vita lammet…

Senare blev framför allt 50-70talistgenerationerna drabbade av Gullan Bornemark. Det var Sudda sudda, Är du vaken Lars, Min ponny, Herr Gårman och våran Lillebror…

Och Lennart Helsing kan man ju inte gå förbi med sin märkliga, inte sällan absurdistiska, barnlyrik. Krakel Spektakel kom 1952 som bok. Men tonsättningen stod Knut Brodin för.

1969 hände
nåt som till och med överskuggade månlandningen. Då kom nämligen den första svenska popskivan för barn! Äntligen ett annat musikaliskt uttryck än de vanliga visorna: Jojje Wadenius Goda Goda, med Barbro Lindgrens texter, var banbrytande!

Sedan exploderade 1970-talet med en jätteproduktion av barnmusik! Framför allt blev barnproduktionerna tydligare kopplade till film och andra medier. Olle Hellboms filmer efter Astrid Lindgrens böcker innehöll musik som blev ”hits”, inte minst på grund av Jan Johanssons och George Riedels musikaliska instaser. På TV fanns Drutten och Krokodilen,  Misse och Mojje och andra som också förvandlades till barnmusik och LP-skivor. Barnmusiken drog iväg åt det populistiska hållet. Smurfarna var en populär belgisk serie vilket fick någon att tycka att de nog skulle platsa på skiva. Den holländske musikern Pierre Kartner, också känd som Fader Abraham fick i uppdrag att spela in en smurfskiva – på flera språk. Samme Kartner gjorde smurfskivor på japanska, engelska, tyska… ja ett ganska stort antal språk. Även svenska barn fick höra Fader Abraham med holländsk brytning sjunga ”vad är ni för några säg?” och smurfarna (det vill säga Anders Glennmark med förvrängd röst) svara ”Vi är smurfer! Hej på dig!” Med smurfarna hade barnmusiken definitivt blivit kommersiell massproduktion och kvalitetsmässigt har vi rört oss oändligt långt bort från Jojje Wadenius Goda Goda… (Att Kartner gjort mer ont en gott förstår man av att det också är han som komponerat den vämjeliga signaturen till den japanska varianten av Mumintrollen…)

På 1990-talet användes smurfarna igen, men den här gången för att göra barnmusik av populära hitlåtar. Vill man vara lite elak kan man säga att vi som växte upp på 1970-talet kunde ordna egna smurfhits genom att spela LP-skivorna på 45 varv. I och med CD-spelaren försvann den möjligheten och öppnade upp för Smurf-hits.

Visst handlar det om en slags billig ”massproduktion” när man gör barnanpassade versioner av redan etablerade hitlåtar. Men i lagom doser kan det vara rätt kul. För några år sedan blev också Bamse föremål för en ”Bamse-Hits” med Bamseanpassade texter till kända låtar. Lena Ph:s  ”Det gör ont” får ju en lite annan dimension när den sjungs av någon som råkat äta av Bamses dunderhonung.

Men det görs förstås också fortfarande originalmusik för barn. En del riktigt bra sådan, dessutom. För att nämna några: Finn Zetterholms Virvelvisor, Jojje Wadenius Zoppa med texter av Kenneth Gärdestads, och så förstås Anders och Puttes Känsliga Bitar!

Den bästa svenska barnvisan genom tiderna är dock egentigen en parodi. Tonsättare Bertram Fnykström, alias Martin Ljung,  förklarade i en sketch att om man tappar inspirationen kan man alltid börja skriva barnmusik för ”då kan man dra till med vad som helst, för dom hör i alla fall aldrig på”, för att därefter framföra den klassiska Lingonben! Trots allt är detta en barnvisa som har allt: sagofigurer, dramatik och fnisspotential! Och så får man, precis som av de gamla Alice Tegnérvisorna lära sig saker och ting. Att räkna till exempel:

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar…


[Returkultur om barnmusik sändes i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 28 januari]


Ingen jul utan musik!



Den 10 december ägnade sig Returkultur åt julmusiken. På Spotify finns omkring 2500 versioner av White Christmas. Behöver vi verkligen ännu fler versioner?? Men det är klart, en del versioner är bättre än andra...

Men det finns olika typer av julmusik, vilket framgår om man lyssnar på programmet

1972 års Grammisvinnare - en evig gåta

Returkultur har tidigare ägnat sig åt Åke Sandin, en udda artist som aldrig fick de framgångar han drömde om, trots stora satsningar med dyra studioinspelningar och ambitiösa  orkesterarrangemang.

Om man ska hitta motsatsen till Åke Sandin så kan man kanske tänka på Philemon Arthur & the Dung. Utan till synes vare sig ekonomiska eller musikaliska resurser lyckades de sno åt sig 1972 års grammis för bästa grupproduktion. I samma andetag som detta sägs brukar det också nämnas att grammisutdelningen sedan lades på is i femton år. Oavsett om det berodde på Philemon Arthur & the Dung eller ej så säger det något om tidens musikklimat där PhA&D hade en alldeles speciell roll.

Trots att PhA&D har ett alldeles unikt musikaliskt (eller omusikaliskt?) uttryck så är de en central komponent i den svenska progressiva musikrörelsen under 1970-talet. Ett mått på det är att Magnus Uggla tolkade PhA&D:s stora ”hit” In kommer Gösta på sin ”hyllning” (eller drift med) musikrörelsen, LP:n Allting som ni gör kan jag göra bättre 1987. (En skiva som mest uppmärksammades för bråket med Mikael Wiehe då Uggla ändrade ett par ord i originaltexten till Vem kan man lita på.)

Det man vet om PhA&D är att de består av Philemon Arthur Gitarr, dragspel och sång samt The Dung Slagverk, sång och att de skickade in demos till radioprogrammet ”Bandet går” och därigenom tydligen lyckades provocera så pass att de fick ge ut en LP på nystartade (1970) skivbolaget Silence 1971.

Ska man prata om PhA&D:s musikaliska bidrag så kan man hävda att de förebådade inte bara ”lo-fi”-ljudet utan även den svenska punken och utvecklade popen i riktning mot band som bob hund, ett band som för övrigt inte bara säger sig vara inspirerade av PhA&D utan även upptäcktes av Philemon Arthur som sägs ska ha tipsat skivbolaget Silence.

PhA&D:s Musiken är enkel och repetetiv, men det finns någon slags musikalitet bakom det amatörmässiga som man kan uppfatta till exempel genom Hedningarnas cover på låten Vals i fel dur… (Hippjokk 1997)

PhA&D:s egna inspelningar präglas av att de gjordes hemma på en rullbandspelare. De spelade gitarr, dragspel och diverse burkar och annat som de slog på. Gitarren stämde de ofta ned, men var inte så noga med stämningen. Ibland satte de papperstussar under strängarna för att få till ett skramligare ljud.

Texterna var i allmänhet nonsenstexter med absurda inslag, men i några få fall finns det ett slags budskap som passade in i musikrörelsen. Henning i sin presenning till exempel, som kanske är mer aktuell idag än den var då:

Det ligger en man i hamnen
Han har sitt bagage i famnen
Det är Henning i sin presenning

Det sägs att denne man är analfabet
men varför skulle jag bry mig om det?

etc

1987 gavs en kassett i en konservburk ut med outgivet material, fem år senare gavs original-LP:n ut med ytterligare material och 2002 kom samlings-CD:n Får jag spy i ditt paraply. Det enda som PhA&D tycks ha spelat in på senare år är en cover på en bob hund-låt (outgiven, men förekommer i en dokumentärfilm om bob hund.)
Åtminstone sägs det att allt som finns utgivet med PhA&D är originalen från tidigt 70-tal – i en av sina sällsynta intervjuer (t ex 1987 i Svenska Dagbladet iförda tomtemasker och 2005 i Sydsvenskan via e-post) har de sagt att de försöket  göra nyinspelningar men det lät inte tillräckligt PhA&D-mässigt…

PhA&D existerar alltså i viss mån fortfarande och nu som då är det ytterst hemligt vilka som döljer sig bakom namnet. Enligt PhA&D själva är det på grund av att de bor i en liten nordskånsk ort som de vill vara anonyma. Rykten har länge gått att det är antingen Mikael och Thomas Wiehe eller också Gunnar Danielsson och Lars Fernebring från Risken Finns som ligger bakom. Ämnet diskuteras fortfarande flitigt på olika forum på nätet och myten om personerna bakom PhA&D har nästan fått drag av ”Paul is dead”-teorin kring the Beatles, där fansen letar budskap i låttexter och på skivor som kan ge ledtrådar till gåtans lösning…

Är det då ingen som vet vem som ligger bakom PhA&D? Jo, det är klart att det gör. Philemon Arthur & The Dung har antagligen en ganska nära relation till Silence. Många av de som gjort covers på PhA&D (Hedningarna, Häjkon Bäjkon) är också knutna till Silence, där för övrigt ett par av skivbolagets grundare också fortfarande arbetar. Många människor, inklusive jag själv, känner någon som känner någon som vet… Och givetvis är det så. Jag tror att hela idén om att det skulle finnas några kända namn bakom pseudonymen får hänföras till den starka viljan att tro på och återberätta myter. På Magnus Ugglas coverskiva anges ”Mats Larsson” som  upphovsman till ”In kommer Gösta”. Och någon har sagt att det finns en skivhandlare i Helsingborg som heter så. Kanske är det så enkelt att den ena halvan av duon heter så, och att det är mer spännande att hålla myten vid liv än att gräva för djupt i sanningen…
Själva spär PhA&D gärna på mytbildningen genom att svara kryptiskt på frågor om ryktena:

”Nej, bröderna Wiehe är vi inte. Eller hur, Mikael?” ”Nej, Tomas!” eller ”De skulle gärna vilja vara involverade. Och det kanske de är?”

 

Kanske kan man säga att PhA&D:s storhet består av tre komponenter:

1.       De enkla hemmagjorda inspelningarna som blev det yttersta uttrycket för 70talsdevisen ”alla kan spela”.

2.       Det amatörmässiga soundet som i princip inte går att reproducera med ny teknik.

3.       Mytbildningen kring de hemliga personerna bakom artistnamnet Philemon Arthur & the Dung.

Ja, och så förstås den märkliga, naiva (stundtals pubertala) humorn, förstås…

 

[Philemon Arthur & the Dung avnjöts i Radio Östergötlands inslag Returkultur 19 november 2009.]


Åke Sandin

Åke Sandin var en artist som trodde på sig själv även om inte samtiden gjorde det...

 

Åke Sandin föddes i Stockholm 1927. Han jobbade på posten, sjöng i kör, sysslade med amatörteater och drömde om att få ägna sig fullt ut åt musiken och scenen. 1964 satte han upp en egen revy med inhyrda proffsmusiker och året därpå startade han det egna skivmärket Jay. Genom sina kontakter i körvärlden fick han hjälp att skriva arrangemang till de egna låtarna och att hyra kört och orkester. Därför kunde han 1966 ge ut en egen singel: En kväll i november/Tiaderajda. Under perioden 1966 - 1968 gav han ut en handfull singlar, där han bekostade orkester, arr och kör ur egen ficka. Men framgångarna uteblev. Det blev inte placering på tio-i-topp.

Nu var motgångarna inget som hejdade Åke. 1968 bestämde han sig istället för att förverkliga sin dröm att spela in en hel LP. LP:n fick namnet "Rariteter i kokäkta konvolut". (Enligt en uppgift ska den ursprungliga titeln ha varit "Rariteter à la Schlagermakaren").

Kanske för att göra skivan intressantare, eller kanske bara för att han var den han var, fick Åke idén att producera världens första LP med kokäkta konvolut. Han köpte därför in tyg som han lät en sömmerska sy upp LP-konvolut av. Han ska också samma år ha hyrt Stockholms konserthus och anordnat en insamlingsgala för Biafra. Trots galan och LP:ns originella tygomslag så lyckades han inte heller nu nå några framgångar och han ska ha ägnat resten av sitt liv åt att betala av på de skulder han drog på sig för att kunna producera skivan.

Åke var med andra ord en ganska tragisk figur som levde för sin dröm, gjorde vad som föll honom in, men som från och med 1970-talet försörjde sig med att sälja tyg och dog fattig, sjuk och bortglömd vid sjuttio års ålder.
För att ytterligare spä på tragedin brändes hans kvarlåtenskap - skivor, masterband, korrespondens - av en god man vid hans död...

Åke Sandins var en originell artist. Han hade ett väldigt speciellt uttryck i sina alster som gör det svårt att jämföra honom med några andra artister. Lite revy och lite schlager, lite Povel Ramel, lite Tore Skogman... men, nja... det leder ändå tankarna fel. Det bästa är nog att lyssna på honom!

Åke Sandins kvaliteter är inte självskrivna. Melodierna är enkla och arrade på tidstypiskt sätt, texterna är ibland fyndiga men sällan briljanta. Sången är säregen och många anser nog att den lämnar en del i övrigt att önska… Nej, Åkes kvaliteter ligger i entusiasmen! Han trodde på det han gjorde också när andra inte gjorde det och var villig att offra en hel del för att förverkliga den dröm han bar på.

Själv var han medveten om att han inte passade in i 1960-talets svenska schlagerklimat. I Idolen konstaterar han:

Jag sökte en plats i solen
men inte blev jag Idolen

Kritiken mot musikindustrin och sextiotalets schlagertrender är ett återkommande tema i Åkes texter. I Melonen beskriver han till exempel hur han skriver en sång om Meloner som sprider sig som en löpeld över landet och att det som krävdes för att kunna haspla ur sig den stora hiten var ett rejält slag i skallen!

Men visst fanns det en ambivalens hos Åke Sandin. Å ena sidan ville han nog väldigt gärna vara en del av den etablerade musiksfären. Orkestreringar och arrangemang var viktiga för honom och musiken låter ofta tidstypiskt schlageraktig. Men så lade han till sina texter och sin säregna sångstil och då hamnade han i den originalitet som han framhärdade i, samtidigt som den låg honom i fatet.

man ska vara aktuell
stå pall för allt skäll
men inte - originell!

I radio har Åke Sandin mest spelats i sådana program som ägnat sig åt udda musik, till exempel Lasse O’Månssons radioproduktioner under 1970-talet, Bengan Wittströms program (t ex Plattetyder) och humorprogram som Putte Punch (på 1980-talet). Åke Sandins musik kan etiketteras med det som idag kallas för outsidermusik, något som under 90- och 00-talen varit föremål för ett nyvaknat intresse. Detta fenomen har bland annat att göra med Internet och de totalt förändrade möjligheter som det inneburit då det gäller att sprida såväl udda och bortglömd musik som hemproducerad amatörmusik.

I Stockholm finns Klubb Sunkit – en klubb och en webbplats för udda och märklig musik – som bidragit till att trigga intresset för outsidermusik eller sunkadelica. Det handlar inte främst om att skratta åt misslyckade artister utom om en kärlek till musik som inte är helt perfekt och till entusiasmen hos de som konsekvent gör sin grej utan att snegla åt det trendiga och "rätta". Man kan tala om en musikrörelse som kan ses som ett motstånd mot just den dussinmusik som Åke Sandin reagerade mot. Ett hyllande av det amatörmässiga men äkta.

I denna anda gav ett litet skivbolag som specialiserat sig på udda musik ut en CD med Åke Sandins inspelningar 2002. Därför kan vi sentida fans nu uppleva särlingen Åke!

I 60-talets schlagersfärer fanns inte plats för särlingen Sandin med den speciella sångstilen och texter som kritiserade den schlagerindustri han samtidigt ville slå sig fram i. Fyrtio år senare har Åke en given plats som föregångare på ett fält där många entusiastiska hemmamusiker med varierande talanger publicerar sig på olika sätt med dagens tekniska möjligheter. Idag behöver man inte ruinera sig för att förverkliga sin dröm att nå ut till publiken. I den bemärkelsen är Åke en slags martyr – han offrade sig för att visa att det behövs människor som trots motgångar håller fast vid sin dröm och tror på sig själva!

Eftersom större delen av upplagan av hans LP brändes vid hans död har dessutom skivan med sitt tygomslag idag blivit en verklig raritet! Och dessutom kan man inte säga annat än att hans kritik mot det likriktade musikutbudet fortfarande är skrämmande aktuell:

Nu är faktiskt botten nådd
Jag tar risken att bli missförstådd
men jag måste skrika ut
Läget är absolut akut

Det är så dumt så man vill gråta
åt det mesta av dagens lätta musik
Och texterna! Usch vilken gåta
Hu dom kan vara varandra så lik

Man lider brist på fantasi
Det är en märklig industri

För har man bestämt att göra en hit
gör man bara svart till vitt
Hitten blir man inte kvitt
Den sitter fast som kitt

Innan du vet ordet av
Har du blivit hittens slav
Du kastas på ett upprört hav
Och hivet går runt som ett cykelnav

Men ringa risk ändå att det trillar av

(Botten är nådd 1968)

 

[Åke Sandin och hans musik diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 10 september 2009.]


RSS 2.0