Mot nya mål...



Returkultur
är ju ständigt inaktuellt, men nu lägger vi ner programserien på SR Östergötland, åtminstone tills vidare.

Jag kommer att fortsätta samarbetet med SR, men idag börjar en helt annan serie som ligger närmare det som jag sysslar med i mitt vanliga arbete: människan och den byggda miljön. Visst är det också returkultur på sitt sätt: hus, gator, torg och parker är kulturella artefakter skapade i specifika ögonblick under specifika förutsättningar, och som vi använder och återanvänder om och om igen. Men riktigt samma sak är det förstås inte...

Programserien Returkultur pågick mellan september 2009 och juni 2010 och vi gjorde totalt 39 inslag. Jag har haft ambitionen att skriva ett inlägg utifrån vart och ett av de teman som togs upp i serien. Det lyckades nästan. De tre sista inslagen i juni som handlade om Janis Joplin, Lars Hollmer och Snapsvisan, hamnade aldrig på bloggen.

Åtminstone har de inte hamnat här ännu, för även om programserien upphör så tänkte jag inte upphöra returkulturblogga. Det kommer dock att bli vissa förändringar: det kommer definitivt inte bli samma regelbundenhet i bloggandet, eftersom inget binder mig till ett inlägg i veckan. Antagligen blir det också mer fragmentariska inlägg och om betydligt smalare företeelser eftersom jag inte behöver ta hänsyn till att det ska vara "P4-mässigt".

Så ett och annat inlägg tänker jag mig att det blir framöver. Eller också blir det ingenting. Det som hittar hit får se!

Ett besök i Knohult

Åsa-Nisse: Ständigt inaktuell – ständigt aktuell. Förra året var det sextio år sedan den första Åsa-Nissefilmen hade premiär och fyrtio år sedan den sista filmen spelades in. Sista och sista, förresten… I år ska det tydligen spelas in en helt ny Åsa-Nissefilm med inga mindre än Kjell Bergqvist och Mikael Segerström i rollerna som Nils (eller Efraim Erik) Nilsson och Sven Justus Ågren, mer kända som Åsa-Nisse och Klabbarparn. Nyligen sändes också en dokumentär om fenomenet Åsa-Nisse i SVT. Upphovsmannen Anders Nordqvist har också skrivit en bok om inspelningen av Åsa-Nissefilmerna, Var ligger Knohult?

Eftersom jag inte blir riktigt fri från fenomenet Åsa-Nisse och eftersom jag är oerhört fascinerad av hur filmerna har kunnat förorsaka så mycket rabalder på temat kvalitet och smak – bland annat  omskrivet av Martin Kristensson i den utmärkta tidskriften Kapten Stofil – så tog jag mig an en lika dumdristig som självuppoffrande uppgift: Jag skulle titta på sju Åsa-Nissefilmer på raken för att en gång för alla kunna besvara frågan Hur ska man egentligen förstå en Åsa-Nissefilm?

Experimentet ägde rum i julhelgen och jag fick titta för mig själv i sovrummet eftersom övriga familjen var måttligt roade av att ta del av Åsa-Nisses äventyr.

Det kom alltså tjugo filmer mellan 1949 och 1969 och oavsett vad man tycker om Åsa-Nissefilmerna så är det allmänt omvittnat att kvaliteten rasade betydligt under 1960-talet. De sju filmer jag såg gjordes mellan 1950 och 1960 och bör alltså höra till de bättre:

 

Filmerna byggde på noveller av Stig Cederholm som förekom i tidskriften Tidsfördriv från 1944. (Åsa-Nisse blev så småningom – 1960 – också en tecknad serie av Gösta Gummesson.) De flesta filmerna regisserades av Ragnar Frisk – alla fram till 1961 och några därefter – som idag väl är mest känd som ”kalkonregissör”. Han gjorde bland annat Sven-Ingvars utskällda ”westernfilm” Under ditt parasoll, filmer med Tore Skogman, Filmerna om 47:an Löken samt kultfilmen/kalkonklassikern Raggargänget med bland andra Ernst-Hugo Järregård.
John Elfström spelade Åsa-Nisse i nitton filmer. I den tjugonde (1969) spelades rollen av Arne Källerud.
På 1970-talet köpte Sveriges Television in filmerna vilket förorsakade en Åsa-Nissedebatt då Svenska Filminstitutets grundare och chef Harry Schein gick i taket och hävdade att det inte var förenligt med public serviceuppdraget att tillhandahålla allsidig och god underhållning. Han menade att Åsa-Nissefilmerna helt enkelt inte kunde klassas som underhållning…

Nog med Åsa-Nissetrivia! Vad kom jag då fram till, utöver att det är utmattande att se så mycket Åsa-Nisse på en gång (min familj fick väcka mig ett par gånger)?

Sammantaget kan man säga att sju filmer lätt smälter ihop till en enda Super-Åsa-Nisse-film. Handlingen är nämligen väldigt likartad så ibland är det ganska svårt att minnas vad man sett i vilken film. Ser man filmerna så att säga ”på tvären” så kan man i alla fall urskilja ett antal möjliga ”tittar-arter”:

 

1. Åsa-Nisse som slapstick-fars: Jo, det får man ju säga att det är… men hur roligt är det? Ett typexempel: Åsa-Nisse och Klabbarparn ska ta ner ett getingbo. Åsa-Nisse kastar getingboet till Landsfiskalen som blir jagad av getingarna och hoppar i sjön…

Ett annat exempel: Åsa-Nisse bär en planka. Klabbarparn ropar på honom. Han vänder sig om och… ja, ni fattar…

Det förekommer en hel del sådana här väl använda och återanvända slapsticks i filmerna. Men det kanske är det som är tjusningen med filmerna: man vet vad man får?
Verbala vitsar är däremot sällsynta och en del är riktigt usla: ”Sådär, nu blir det varmare!” ”Ja det kan man kalla’re!”
Den bästa dialogen i de filmer jag sett är följande: 
Sjökvist: ”Är det du som har spridit ut att jag är förmögen?” Åsa-Nisse: ”Jag har bara sagt att du har mera pengar än förstånd!” Sjökvist: ”Nu förstår jag inte? Skulle jag inte ha några pengar??”

 

2. Åsa-Nisse som familjeunderhållning: Filmerna är en blandning av sketcher, action och musikaliska inslag. En slags nummerrevyer som fångade upp och red på för ögonblicket  populära företeelser och trender, som vattenskidåkning, hulahoppringar och Jokkmokks-Jokke
Ett tydligt exempel på den här ”populismen” är sångnumret ”Vid min cittra vill jag kvittra…” i 1950 års film som är en tydlig pastisch på Anton Caras populära ”Harry Lime Theme” från filmen ”Tredje mannen” som hade premiär i oktober 1949!

3. Åsa-Nisse som bygdedrama innebär en hel del konflikter, rättegångar och skjutvapen. Lite som i ”Jägarna”, ni vet... Kanske är det Cederbergs originalingredienser? Hur som helst blir det mindre och mindre av tjuvjakt och fiske i filmerna allteftersom 1950-talet fortskrider…

4. Åsa-Nisse som propaganda för folkhemmet, kärnfamiljen och en levande landsbygd. Det understryks bland annat av skildringen av staden som Knohults motpol.  I en film åker Åsa-Nisse till Stockholm och gör processen kort med tjuvaktiga Stockholmare! Det tydligaste uttrycket för propagandaaspekterna är dock Bertil Boo som i film efter film återkommer och sjunger den svenska bonderomantikens lov…

5. Åsa-Nisse som roadmovie: Vad gör Åsa-Nisse egentligen? Tjuvjagar, retar Sjökvist, flörtar med kvinnor, inställer sig vid tingsrätten… Allt det kanske upptar tio procent av filmerna. Det han mest av allt gör är att uppfinna förgasare, delta i olika tävlingar och – framför allt – att åka omkring i olika fordon! Transportslag som förekommer i de filmer jag sett är bil, moped, skidor, roddbåt, racerbåt, tåg, flygplan, helikopter, gång, vattenskidor, skridskor, jeep, cykel, samt tunnelbanetåg!
Kanske ska man se det här som en hyllning till det moderna samhällets mobilitet? Bilismens betydelse för det svenska folkhemmet? Friheten? Eller också är det bara kul att filma saker som rör sig…

 

Så det räcker alltså att se en Åsa-Nissefilm, men vilken? Mest ”traditionell” av de filmer jag sett är definitivt Åsa-Nisse på jaktstigen. Här är det tjuvjakt, och landsfiskal för en stor del av slanten. Den film som mest sammanfattar hela fenomenet Åsa-Nisse är dock 1959 års Åsa-Nisse jubilerar som både är ”tidstypisk” och ”familjebred”: Sven Tumba demonstrerar vattenskidor, Åsa-Nisse provar ”Hula-Hoppring” (rockring), Eulalia och Kristin flyger helikopter och en hemvändande svenskamerikanen som fotograferar allting och säger ”lovely” och ”beautiful”!

Är man däremot ute efter den mest absurda (eller ”sämsta”?) filmen så rekommenderas Åsa-Nisse flyger i luften från 1956. Handlingen är otroligt krystad och bitvis återanvänd och kan sammanfattas såhär: Radiotävling – fjällresa – uppfinning – rättegång – direktör – sprängpatron – tvättmaskin– flygplan…  Bara det svårartade överspelet i tvättmaskinscenen är värt… ja, nånting…

 

Slutligen: Man bör inte se Åsa-Nissefilmerna ur ett genusperspektiv. Åtminstone inte om man vill behålla en bild av Åsa-Nisse som en mysig och trevlig liten farbror. Man kan hur som helst konstatera att det inte är konstigt om Eulalia verkar lite sur ibland!

 

[Returkultur om Åsa-Nisse 21 januari]


Roman om ett brott



Den 14 januari handlade Returkultur om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Roman om ett brott. Det finns anledning att minnas att Martin Beck och Gunvald Larsson en gång associerades med en spännande, stilbildande och samhällskritisk romansvit och inte i första hand med de där filmerna som man får på köpet med Aftonbladet (eller hur det nu är).
Jag har varken tid eller ork att skriva nåt substantiellt om det här just nu så jag hänvisar till att det finns väldigt mycket att hämta på nätet för den som är intresserad av romanerna eller filmerna. Och när det gäller att gnälla över torftigheten i 2000-talets Beckfilmer känns det överflödigt att upprepa det Kalle Lind redan sagt.

Själva inslaget kan avlyssnas här.


Returkulturklappar

Så här års, när julklappshysterien slår till igen, brukar jag alltid fråga mig om det handlar om julklappar för julkapparnas egen skull eller vad det egentligen är vi håller på med...

Jag minns en serie om Kronblom som jag läste för länge sedan. Att jag minns den tyder väl på att den gjorde intryck på nåt sätt. Den handlade om att Kronbloms fru Malin lånade en bok av grannen. Hon slog sedan in den och gav bort den till Kronblom i julklapp. När han sedan framåt trettonhelgen läst den och ställt in den i bokhyllan lämnade Malin tillbaka den till grannen och tackade för lånet. Jag har en känsla av att många julklappsböcker röner just ödet att (lästa eller olästa) hamna bortglömda i bokhyllan. Är det då vettigt att köpa dem för flera hundra i bokhandeln istället för att hitta något lite äldre - och beprövat - på en loppis eller ett antikvariat?

En dagstidning ställde nyligen frågan till folk på stan: Kan du tänka dig att ge bort begagnade julklappar? Svaret från de som fick vara med i tidningen var ett odelat JA. Stärkt av detta tog jag med mig en hel hundring för att riktigt shoppa loss på Myrorna. Och för denna pengasumma fick jag inte mindre än sju hårda paket att lägga under granen.

 

 

Här kommer de. Nu är det ju inte alls säkert att man hittar just dessa när man dyker in i en secondhandaffär, men se det som inspiration! Returkulturklappar är ett ekonomiskt alternativ som visar att man både bryr sig om miljön (recyclingtanken) OCH att man bryr sig om julklapparnas mottagare. Att handla returkulturklappar innebär att allt är personligt uttänkt och kvalitetstestat. Returkulturklappar ska nämligen köpas utifrån givarens egen erfarenhet av dem – det är personliga klappar som ges med hjärtat!

 

Arne Norlin och Gunna Gräs: Mittinattenmysteriet (1992) 10 kr

Till barnet som älskar att höra sagor. En bok som passar för 5-8åringar. Om Petter, en helt vanlig liten kille med ett helt vanligt liv och helt vanliga leksaker. Men en natt händer något som gör att han måste hjälpa sin leksaker att lösa mysteriet med Dart Vaders borttappade ben!

En spännande bok som man trots den fantasifulla historien känner igen sig i. Alla som lekt med Lego och andra leksaker har varit den lilla förminskade killen… Exemplet med Legotrappan…
Min egen erfarenhet av den här boken är att jag med behållning har läst den och läst om den många gånger  för mina barn. Just igenkänningsfaktorn kombinerat med det fantastiska gör att man minns den.

 

Ira Levin: Pojkarna från Brasilien (1977) 10 kr

Till den som gillar spännande romaner.  En riktig klassiker. Ira Levin var en amerikansk författare som är mest känd för Rosemarys baby (1967, filmatiserad 1968 med Mia Farrow). Pojkarna från Brasilien (1972, filmatiserad 1978 med Gregory Peck och Laurence Olivier) handlar om en nazistjägare som upptäcker ett försök att skapa en ny Führer genom att klona Hitler. 94 Hitlerkopior har klonats i Brasilien. En rak och spännande historia.
Mitt eget minne av boken är från en period i tonåren när jag slukade spänningsromaner, Stephen King, Ira Levin mm… Kanske en bok för någon i just den åldern..?

 

Cranks bästa recept (1982) 15 kr

Till den där släktingen som slutat äta kött efter ytterligare ett larm om grisar som mår dåligt…
Från den legendariska Londonrestaurangen som startade på 1960-talet och haft stor betydelse för spridningen av kunskap om vegetarisk kost. Själv minns jag att vi en period gjorde en bananpaj som finns i boken…

Nick Hornby Om en pojke Kassettbok (2001) 35 kr

En bra bok av Nick Hornby (som också blev en bra film). Handlar om Will som hittar på ett bra sätt att ragga kvinnor (han hittar på en son som förevändning att gå på träffar för singelföräldrar) men istället får den egensinniga tolvåringen Marcus med en deprimerad mamma på halsen.
Till den som inte har tid eller lust att läsa (somnar?) men som gillar att höra på en bok medan man sysslar med annat. (Boken kom 1998, Johan Ulvessons inläsning är från 2001, ett år före filmatiseringen med Hugh Grant.)
Egen erfarenhet: Lyssnade på den när jag brutit benet trots att jag läst boken. Johan Ulvessons inläsning ger boken en ytterligare dimension.


Allt eller inget (VHS) (1997) 10 kr

Hyllad brittisk film som många har sett men som man definitivt kan se fler gånger. Handlar om sex arbetslösa män i mindre brittisk industristad som får idén att göra en egen stipshow à la Chippendales. Bra skådespelare (t ex Robert Carlyle) och en riktigt rolig och underhållande story.
För den som fortfarande har VHS-spelare och som uppskattar komedier men med lite allvar…
Min erfarenhet är att det här är en film som hela familjen kan se tillsammans - trots stiptemat!

 

Ludvig Rasmusson: Män som pratar och andra kåserier (2001) 15 kr

Julen är en helg då man vill ta det lugnt på många plan, få ett avbrott i den dagliga lunken och ladda batterierna. För en del innebär det att man inte orkar läsa något som kräver större engagemang… Det är därför det dyker upp mycket kåseriböcker lagom till jul. En kåsör som under de senaste åren kommit med en rad böcker är Ludvig Rasmusson. Känd bl a från P1:s Gomorron världen (och med en karaktäristisk röst) Rasmusson skriver vardagligt enkelt men aldrig trivialt och ofta mycket underhållande.
En bok till någon som behöver njutningen av att läsa korta underhållande texter som ren avkoppling men ändå med en slags behållning… Det är just så jag själv läser Rasmussons kåserier.

 

Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet (pocket) (1981) 5 kr

Till den som vill läsa TJOCKA böcker som räcker länge och som inte bryr sig om att boken ska vara snygg eller passa i bokhyllan. Den här boken (först utgiven 1967) skildrar livet i den lilla byn Macondo under mer än hundra år och är skriven i den berättartradition som brukar kallas Magisk Realism. Det innebär en hel del märkliga skrönemässiga inslag samtidigt som boken handlar om de vardagliga erfarenheterna av glädje och sorg, kärlek och hat osv…
Själv tycker jag att en riktigt bra bok är som en värld man går in i och som man saknar djupt och uppriktigt när man lämnar den. Det var så länge sedan jag läste den här boken så jag minns bara brottstycken av innehållet. Däremot minns jag känslan av saknad då den var utläst…

 

 

Lycka till med returkulturklapparna! Inslaget kan höras här.

Returkultur

I media finns ett starkt fokus på det som är nytt. Det är ju inget konstigt med det; ett grundläggande motiv för att vi håller oss med tidningar, radio- och TV-kanaler är ju att de förmedlar nyheter, håller oss informerade om vad som är på gång. Men allt som är bra, intressant eller på annat sätt värt att prata om behöver ju inte vara nyproducerat. När det gäller kulturartefakter som böcker, filmer, skivor etc etc så finns det ju egentligen en massa bra grejer som många av oss glömt. Eller helt enkelt inte känner till därför att vi missade det när det var nytt. Vi kanske inte ens var födda den dagen en speciell film recenserades i alla tidningar.
För oavsett om den har fem, tjugo eller nittio år på nacken så finns det en massa kultur att upptäcka eller återupptäcka: Returkultur söker sig bort från konsumtionshetsen, letar reda på och dammar av kulturella artefakter på nytt, för ett hållbart samhälle, för ett hållbart kulturliv.

Syftet med den här bloggen är att uppmärksamma allt det som man hittar på loppis, antikvariat, bibliotek och i rea-backar, men som trots allt är bra! Eller i varje fall intressant på något sätt...

RSS 2.0