Dagsversen

Dagsversen var ofta ett stående inslag på en dagstidnings så kallade ”lätta sida” med kåserier, bilder, lättsammare notiser fanns, i landsortspressen gärna med lokal anknytning. Men hur är det idag? Är dagsversen en utdöd företeelse?

Enligt Nationalencyklopedin är en dagsvers en "dikt i dagstidning som kommenterar en aktuell händelse. Till versen fogas ofta en teckning.” NE hävdar också att i Sverige lanserades dagsversen av Dagens Nyheter 1920, men man kan också dra linjer tillbaka till den lyrik som publicerades i tidningarna redan på 1700-talet.

 

Förr skulle en dagstidning ha en dagsvers. Punkt slut. Det innebar att på en del tidningsredaktioner kunde medarbetarna beordras att klämma fram en vers till morgondagens blad. Samtidigt har det växt fram ett antal stora namn bland dagsversskribenterna: Alf Henriksson i DN, Caj Lundgren (Kajenn) i SvD och andra…

Syndikalistiska Arbetaren har en intressant dagsvershistoria med framför allt två riktigt stora namn: Stig Dagerman som skrev sina ”Dagsedlar” på 1950-talet och Tage Danielsson med ”Tankar från roten” på 1970-talet.

 

Även lokalt har det funnits storheter: Norrköpings Tidningar försågs med dagsverser under fem decennier av skribenten och revymakaren Lennart Anderzon, signaturen Zäta. Den lokala nöjeshistorikern Sladden Hultgren har skapat en webbsida om Zäta, med en översikt över hans produktion, exempel på hans verskonst, bilder mm – (sladdens.se)

 

Idag är det tunt med dagsverser i såväl riks- som lokaltidningarna. Man kan hitta en och annan på insändarsidorna där det emellanåt förekommer att skribenter säger sitt hjärtas mening på vers.
Men det finns ett ställe där dagsversen fortfarande – eller numera – lever och frodas: bloggosfären! Här man kan hitta åtskilliga exempel på blogginlägg i dagsversform! Ett exempel är ståuppkomikern Fredrik T Olsson som skriver dagsverser på sin blogg. Ett annat exempel är journalisten och författaren Victor Estby.

Dagsversen är alltså inte död, den har bara bytt forum! Det är ju också helt naturligt eftersom dagsverser är snabba, aktuella kommentarer utan högre litterära ambitioner. Den lilla människans kommentarer till de stora världshändelserna, i satirisk och samtidigt lättsmält form. Och var passar de bäst då om inte på webben! De stora tidningskoncernerna tycks inte vara så intresserade längre…

 


[Lyssna på inslaget om Dagsversen, med en del exempel på  bland annat Dagermans och Zätas verskonst, här!]


Den eviga vinylen

LP-skivan har inte kommit tillbaka, den har bara aldrig försvunnit. I många hem förpassad till kartonger i vindsutrymmen och garderober har den bidat sin tid. Om inte förr så är det nu dags att plocka fram rariteterna, försiktigt lägga dem på skivtallriken och sänka nålen...

 



"På vinyl helst..." - Visst minns vi Jonas Indes karaktär Hardy Nilsson, musiknörden med Norrköpingsdialekten i Killinggängets TV-serie Percy Tårar: vinyl är för de initierade och kunniga!

Men nu släpper artister som Winnerbäck, Thåström med flera begränsade numrerade upplagor av album i LP-format som blir samlarobjekt. Lars Winnerbäcks dubbel-LP ”Stackars hela Sverige” kunde till exempel nyligen ropas in på en auktionssajt på nätet. Begärt pris var 1995 spänn…

Vinylskivan ger enligt somliga en bättre ljudupplevelse än en CD, men till vinylens fördel kan man också lägga det visuella! Dels skivomslaget förstås som gör sig betydligt bättre i LP-format, men också skivan i sig som har ett helt annat estetiskt värde än den lilla CD-skivan, inte minst då vinylen var i annan färg. När jag 1990 köpte Midnight Oils Blue Sky Mining så fanns det förstås en viss känsla att själva vinylen inte var svart utan klarblå!
Och har ni tänkt på att till och med musiken är synlig på ett helt annat sätt på en LP. När man betraktar en vinylskiva kan man till exempel så hur de röjigare låtarna har en ljusare färg än de lugnare – helt enkelt därför att de fysiska spåren i skivan har olika struktur!

I reklam för en ”hårddisk-CDspelare” i en musiktidning såg jag nyligen argumentet att det tar så lång tid att plocka fram en CD och stoppa den i spelaren, lyssna, ta ur den, stoppa tillbaka den i fodralet etc. Med hårddiskspelaren kan man ladda in hela CD-samlingen på en hårddisk och ha hela skivsamlingen tillgänglig med bara några knapptryck. Men då missar man ju poängen att det är en slags ritual att ta hantera skivan! Och jämför man sedan CD:n med LP-hanteringen så är det ju ytterligare ett kliv. Jag sällar mig till dem som menar att det är nyttigt att få gå och vända eller byta skivan var tjugonde minut. Man får helt enkelt ett mer aktivt förhållningssätt till musiken samtidigt som det blir ett mer avslappnat lyssnande: om det är för lätt att byta spår fram och tillbaka så kan det bli ett stressmoment – man jagar de bästa låtarna och missar allt som man kanske skulle lärt sig uppskatta om man verkligen lyssnade på det.


LP-skivan sjunger långsamhetens lov – den representerar en flykt tillbaka till ett långsammare tempo som vi kanske håller på att förlora. Det är anledningen till att LP-skivan kommer tillbaka. Och att vi ägnade den en halvtimme i Returkultur.

 

[LP-svinan snöade vi in på i Returkultur i Sveriges Radio Östergötlands Förmiddagsradio den 20 maj]


Skräck, romantik och vådliga flygfärder

Fullmånen, jag undrar vad lyser den för
Nån mening ska det väl vara
Den hänger i luften bara
Och inte för att det stör
Men inte gör den mej glad
Sa Ann-Katrin Rosenblad

(C Vreeswijk)

 

Lukianos från Samosata, Rudolf Erich Raspe, Edgar Allan Poe, Jules Verne, HG Wells, Hergé…

Se där, några av alla de författare som tjusats av månen, en annan värld, möjlig att beskåda, svår att nå…

 

Månen har länge varit föremål för drömmar, fantasier – och satirer – om att resa dit. Men hur är det idag? Har månen mist sin tjusning efter verklighetens månresor? Tolv personer besökte månen mellan 1969 och 1972 (och tog med sig 400 kg mångrus hem), därefter har ingen varit där och de litterära skildringarna av månresor verkar också ha blivit ointressanta. Var förlägger vi våra drömmar när månen är utforskad och tråkig? Inte ens till romantik duger den längre:

”Nej, karlar är ena svin
Som svamlar om kärleksglöd
När månen är kall och död”

som Ann-Katrin Rosenblad uttrycker saken i Coornelis Vreeswijks ”Telegram för fullmånen”...

 

Kanske duger månen ännu att yla under för en och annan varulv..? Eller är det intressantaste med månen idag hur den påverkar oss med sitt ljus och möjligen också med sin dragningskraft?

I försöken att förstå människan i gränslandet mellan psykologi och biologi får månen ofta en roll… Tja, månens och solens gravitation påverkar ju vattnet i världshaven så helt uteslutet är det väl inte att även vi människor påverkas av månen?? Det finns de som menar att det finns belägg för att försöksdjur blir mer aktiva, att våldsbrott och förlossningar ökar vid fullmåne mm…

Det som man mest pratar om är väl sömnlöshet. Visst påverkas vi, men av olika saker – kanske är den biologiska ”måneffekten” en del, men vi påverkas också av ljuset, och av medvetenhet om att det är fullmåne. Om man inte kan sova och ser att det är fullmåne så kopplar man givetvis samman detta mentalt, men om man ligger sömnlös vid nymåne gör man ingen koppling till månen…

"Nån mening ska det väl vara - Den hänger i luften bara" konstaterar Ann-Katrin Rosenblad.

Men visst skulle vi sakna den! Oavsett om vi är romantiker, gillar kräftor eller har varulvsblod i ådrorna…

 

 

Månen var föremål för lite funderingar i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio 29 april:

Del 1

Del 2

Del 3

April Jestertons underbara resa

Hervor Haraldsen föddes i Trondheim 1901. Hon uppträdde som ung på olika varietéer i Oslo och senare i Stockholm. År 1924 fick hon erbjudandet att följa med filmregissören Otto Eriksson till USA där han tecknat kontrakt med ett större filmbolag. Hervor gjorde en del mindre filmroller under 1920-talet men det var först i och med ljudfilmen hon slog igenom stort och det var också då hon tog det artistnamn som vi idag känner igen henne under: April Jesterton!


Resten är, som man säger, historia...

 

April skådespelade, regisserade, skrev manus och filmmusik. Och så blev hon ju berömd för sina kokböcker! Jestertonpaj är väl något som många fortfarande äter runt påsk.

 

Hennes mest kända film, Medan katterna jamar 1954 nominerades till inte mindre än nio Oscars! Bland annat fick den en Oscar i kategorin ”bästa fisk”, en kategori som instiftades särskilt detta år. Det var en lite skämtsam nominering för att uppmärksamma den berömda filmscenen med fisken (ni vet den där hon sjunger duett med en sill) som ju var något helt nytt och som ju redan då ansågs banbrytande. Det var med andra ord ett pris för specialeffekter och det är ju därför vi än idag har uttrycket ”vilken fisk!” för en riktigt lyckad specialeffekt! Även uttryck som ”fina fisken!” och ”aprilfisk” kommer härifrån…

 

Så Hervor Haraldsen, den norska flickan som blev en av Hollywoods allra klarast lysande stjärnor har verkligen satt spår i vår uppfattning av film i allmänhet och Hollywoodglans i synnerhet och är väl värd att uppmärksamma nu när filmen om hennes liv går på biograferna…

 

Eller också var det inte så... Hervor/April kanske egentligen aldrig existerat... Kanske utgör hon bara en ganska krystad inledning till ett radioinslag om aprilskämt i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 1 april...


Se då tittar lilla solen in igen!

[Vår största idol, solen, var huvudperson i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 18 mars]

Vem heter Tiburtius?

[Våra förnamn var ämnet i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 11 mars]

1900-talshumor: lurad av luren

Vem har inte busringt nån gång i livet. Kommunikation via telefonen inbjuder ju till att luras och förställa sig. Men att lyfta upp skämtandet till en nivå som kan intressera andra, att göra riktig telefonhumor av busringningen, det är det inte så många som lyckats med.

 

Telefonhumorn är ju väldigt medial i den bemärkelsen att det krävs medier för att det ska funka. Visst har busringningar från scen förekommit, som när Bosse Parnevik i ett TV-program i slutet av 70-talet ringde upp kändisar och lurade dem med imitationer, bland annat lurade han Annifrid Lyngstad med en imitation av Charlie Norman.

 

Men telefonhumorn är ju inte direkt visuell så det är inte så konstigt att den är nära förknippad med radioprogram. Mest känt är kanske P3-programmet Hassan i mitten av 90-talet, där Fredrik Lindström, Kristian Luuk, Erik Haag m fl gjorde återkommande busringningar som senare ocksp gavs ut på fem CD-skivor. I sina bästa stunder var Hassangänget riktigt roliga, även om de var ojämna – det finns några riktiga bottennapp också…

 

Men den här typerna av telefonhumor har förekommit i flera radioprogram före Hassan. På 1980-talet fanns ett humorprogram som hette Putte Punsch som bland annat innehöll en del busringningar och jag minns även att mångsysslaren Jan Sigurd svarade på annonser i ett radioprogram som jag dock glömt namnet på.

 

Den som var först med detta i radio var antagligen Martin Ljung i radioprogrammet Så får det bli som sändes 1953-1954. Där fanns ett återkommande inslag där han ringde på annonser i dagstidningar. Det kunde handla om en danskurs, någon som vill köpa en symaskin eller en kvinna som åtog sig uppdrag i samband med en Italienvistelse. (Tre program finns utgivna på CD 2005: Povel Ramels radioklassiker vol.2)

 

Till skillnad från de här exemplen så finns det en telefonhumorist som främst gjort sig ett namn genom skivutgivningar, nämligen Kalle Sändare. Av många kallad den främste telefonhumoristen. Han hette egentligen Carl-Axel Thernberg, född 1931 och död 2008 och började busringa som tidsfördriv under turnéer med en jaxxorkester. 1965 gavs hans telefonsamtal ut på LP: Kalle Sändare tager ett nummer och han gjorde sedan ett tjugotal skivor mellan 1965 och 1997.

 

Humorn byggde på svårigheten att uppfatta och viljan att förstå över ibland knastriga telefonlinjer. Kalle Sändare är den som allra mest utnyttjat begränsningarna i hur man kan kommunicera över telefon för att få till komiska poänger.

Man kan nog säga att Kalle Sändare förvirrade sina offer mer än han förargade dem. Han arbetade i en absurd humortradition, där språket och dess begränsningar har en viktig betydelse. Lasse O’Månssons och Bertil Petterssons Blå Tummen kan ses som föregångare på området. Kalle Sändare kryddade samtalen med märkliga nya framimproviserade ord. På baksidan av LP:n Lejonklösa (1968) finns en hel ordlista med ord som Nesmöllföll, Nesdeåfor, Rundeft, Tengabosta, pumpstop, plattsopa, penna med dås och ”komma och kosonstäd”.

Den hövliga tonen var en annan grundkomponent i Kalle Sändares humor. Vid de få tillfällen han släppte på hövligheten var han inte lika bra. Han invaggade ofta offret i en slags falsk trygghet och fick dem att verkligen vilja försöka förstå vad han var ute efter, vilket ledde till total förvirring då det han sa ofta var totalt obegripligt. En slags dadaism skulle man kunna kalla det…

 

Det finns ett Kalle Sändare-sällskap som bildades 2005: Gris- och skridskoföreningen

 

Frågan är om telefonhumorn är på utdöende. Kanske fungerade den som kulturellt fenomen under en begränsad period, då telefonen var en ganska nytt kommunikationshjälpmedel, begränsat till bara verbal kommunikation och med ganska tydliga etikettregler. I dagens landskap av olika sociala medier, med gränslöst telefonförsäljare och med telefoner som man bär med sig överallt och där man kan kommunicera med både text, ljud och bild, så blir telefonskämten ganska ointressanta och förlegade. Det kommer inte att komma någon ny Kalle Sändare men det han gjorde kan fortsätta glädja, både som humor och som minne av en epok…

 


[I Radio Östergötlands förmiddagsradio handlade Returkultur den 7 januari 2010 om telefonhumor.]

 


Blandat bandat

 

Kassettbandet – eller Compact Cassette som det heter på utrikiska – är verkligen en kulturyttring värd att uppmärksamma. Kassettbandet introducerades av Philips 1963 och revolutionerade musik- och ljudanvändningen under framför allt 1970- och 1980-talet. I jämförelse med rullbandspelaren var kassettbanden mycket enklare att hantera och möjliggjorde för väldigt många att med enkla handgrepp och till låg kostnad spela in både egna och andras musikaliska och omusikaliska ljud.

Själv tillhör jag en generation som växte upp med kassettbandspelaren. Jag fick tillgång till en sådan när jag var ungefär åtta år gammal och satte genast igång med att göra en massa konstiga inspelningar, mest av min egen röst. När jag blev lite äldre upptäckte jag möjligheten att spela in musik från radio. Plötsligt kunde man göra sitt alldeles egna urval. Kassettbanden stod för två olika sätt att lära känna sig själv. Dels genom möjligheten att distansera sig själv från sin egen röst, dels genom att hitta sin alldeles egna musiksmak genom de personligt hopsatta inspelningarna av musiken från radion.

Den stora grejen var väl annars att i och med kassettbandet blev ljudet mobilt. Visst hade man kunnat lyssna på radio i bilen tidigare, men nu blev det den alldeles egna musikblandningen som togs med på resan. Och så kom då freestylen! Idag när var och en bär med sig musikspelare dagligen i form av mobiltelefoner och mp3-spelare är det svårt att föreställa sig vilken revolution det var då man kunde sätta sitt eget soundtrack till vardagen. ”Såna där saker att ställa i öronen och gå ut i trafiken med musik och bli överkörd” som en av mina lärare uttryckte saken.





Det finns mycket att säga om kassettbanden… Bandlängden kan man till exempel ägna en hel del nostalgiska tankar! C30, C60, C90, C120 betecknade bandens längd i minuter. De vanligaste var C60 och C90. Generellt kan man säga att ju kortare banden var ju mindre krånglade de. C120 kunde man inte spela i sämre bandspelare. Däremot var C90 att föredra om man ville få in en LP-skiva på varje sida. Riktigt optimala var de dock inte. Det blev alltid en bandstump kvar på banden som man fick spola förbi eller spela in utfyllnad på. När de svenska Track-banden introducerades 1981 var det inte bara det att de hade en otroligt frän design jämfört med de band som fanns tidigare. (Alla andra kassettband såg likadana ut, med ett litet fönster där man såg bandrullarna snurra. Trackfönstret var ett stort A och bandspolarna snurrade i R:et och C:et som omgav det.) Nej det fiffiga var att de hade längderna C80 och C100, alltså betydligt bättre anpassat till LP-skivornas längd.
Nu sammanföll Tracksbandens intåg med att piratkopieringsdebatten tog fart (”Home Taping is Killing Music”) och att en ny kassettskatt infördes bidrog till att Track-banden fick en kort historia i början av 80-talet. Annat som bidrog var säkert att banden var dyra och att de inte riktigt höll vad de lovade kvalitetsmässigt.

Visserligen kopierade man kompisarnas LP-skivor men det bästa med kassettbanden var ju givetvis att göra blandband. Precis som Nick Hornby konstaterar i romanen High Fidelity så är det en konst att göra ett blandband. Det skulle vara en genomtänkt blandning som hade en logisk följd vad gällde musikaliska uttryck, tempon och teman. Att göra ett blandband till någon innebar ju att personen fick lyssna på de låtar man bestämt och i en fastslagen följd. Visst kunde man spola men inte var det som en CD där man bekvämt blippar mellan spåren eller kanske spelar dem i slumpordning… Nej blandband var viktiga saker…

Och hur är det idag? Är blandbandet utdött? Nej absolut inte! Det är bara att googla lite på m”blandband” för att försäkra sig om motsatsen. Dels fick blandbandet en renässans i och med filmatiseringen av Nick Hornbys High Fidelity i början av 00-talet, dels har vi ju nu fått nya verktyg för att skapa våra blandband. För vad är en delad spellista på Spotify annat än ett blandband? Fast utan bandtrassel och snabbspolning…


[Radio Östergötlands inslag Returkultur 3 december 2009 handlade om kassettbandet.]


Var framtiden bättre förr?

Den 5 november var temat i Returkultur framtiden. Det  vill säga, inte framtiden i sig utan berättelserna om framtiden som den framställs i böcker, film och andra media och vilken funktion den fyller.

 

Man kan ställa sig frågan varför framtiden är ett så intressant ämne, inte minst i skönlitterära framställningar och på film. Ett svar är väl att framtiden är en så viktig del av hur vi skapar mening i tillvaron. Eller som Criswell säger i inledningen till Plan 9 from outer space: ”We are all interested in the future, for that is where you and I are going to spend the rest of our lives”.

 

Att göra förutsägelser om framtiden är en vanligare sysselsättning i vår vardag än vi kanske är medvetna om. Uttalanden som ”Det blir nog bättre väder i eftermiddag!”, ”Nu blir nog mamma glad när hon kommer hem!” eller ”Det här blir en stressig vecka!” är egentligen inget annat än kortsiktiga spådomar om vad som ska hända i en nära förestående framtid. Så finns det de som kostar på sig att göra längre förutsägelser. Så här sa till exempel en representant för en statlig myndighet vid ett seminarium 2006 som handlade om framtidens tågresor:

”Vi kommer inte att vilja vänta i framtiden. Vi kommer inte att vilja köpa någon
biljett där [på stationen] heller. Vi kommer att använda en sån här – idag heter det telefon – i framtiden kommer den att heta nånting annat. De här fysiska bitarna kommer att förändras radikalt.”

 

Givetvis kan man reta upp sig på att en person säger sig sitta inne men sanningen om hur det ska bli, men man får hålla i minnet att sådana här uttalanden ofta är retoriska knep för att påverka framtiden – att göra det lite mer troligt att det faktiskt blir så som man vill att det ska bli!

 

Framtiden är en viktig av vårt meningsskapande som säger mycket om vår egen tid och vår kultur. Därför är vi ofta fascinerade av framtidsskildringar, men de kan vara ännu mer fascinerande om de har några år på nacken. Framtiden är ofta mer underhållande än framtiden nu. Varför är det så? Var framtiden var roligare förr och i så fall varför?


Skildringar av framtiden från olika tidpunkter i det förflutna, säger oss något om hur man just då ville/hoppades/befarade att framtiden skulle komma att se ut och ofta kan vi fnissa åt hur man tänkte då, när vi faktiskt vet hur det blev. Innan vi fnissar för mycket kan vi ju försöka komma ihåg vad vi själva tänkt för inte så länge sedan: Inför millennieskiftet var till exempel många väldigt oroliga för vad den så kallade datumbuggen i våra datorer skulle kunna åstadkomma. Något som väldigt snabbt blev något som kändes fånighet när vi väl upptäckte att det inte alls blev så…

 

Till Världens Ände

Framtidsskildringarna behöver inte vara så jättegamla för att vara intressanta ur det här perspektivet. 1990 gjorde den tysk-amerikanske filmaren Wim Wenders en film som utspelade sig 1999, just före millennieskiftet: Till Världens Ände (Until the end of the world).

 

 

Filmen har en viss undergångsstämning på grund av hotet från en kärnvapenbestyckad satellit som kommit ur kurs och är överhuvudtaget en intressant film på flera sätt (bland annat gör Max von Sydow en minnesvärd roll) men en sak som gör mycket för själva framtidsperspektivet är filmmusiken. Wenders tog nämligen till ett ganska udda och spännande grepp: Han bad helt enkelt olika artister att skriva musik till filmen som lät så som de trodde att musiken skulle låta 1999. Bland andra bidrog R.E.M., Elvis Costello, Lou Reed, Neneh Cherry och U2 med låtar.  Jag tänkte på det här när jag såg U2 i Göteborg i somras och de spelade sitt bidrag till filmen, som heter just Until the End of the World. Det var en ganska märklig känsla att höra dem spela den tio år efter 1999.

2009 kan man alltså lyssna på framtiden som den lät tio år innan och fundera över tidens gång och att vi nu har just den framtiden bakom oss…

 

Kalle Anka 2001

Att framtiden är något väldigt viktigt i vår kultur framgår av hur ofta vi talar om hur svårt det är att leva i nuet. Det är också något vi lär oss tidigt. När jag var liten så hade jag en tydlig bild av att framtiden skulle bli spännande och annorlunda. Bilden av den annorlunda världen hämtade jag från min främsta inspirationskälla: Kalle Anka! I början av 1970-talet gavs de första svenska Kalle Anka Pocket ut, I nr 8 som kom 1971 fanns en serie som hette "Kalle Anka år 2001" (alltså ”Kalle Anka tvåtusenett”. Inte ”Kalle Anka tjugohundraett” – så hette det inte då…)

I serien skickades Kalle av sin gnidne farbror trettio år in i framtiden för att kontrollera om han var kapabel att förvalta Joakims pengar. (Ursprungligen skickades Kalle fyrtio år in i framtiden eftersom serien gjordes i Italien redan 1961.)

 

 

Själva storyn gick mest ut på att Kalle blev lika snål som sin farbror, vilket man kunde ha anat, men det som mest fascinerade mig som sexåring var den miljö som Kalle och knattarna hamnade i – framtidens Ankeborg! Här fanns rubbet: robotar, monorailbanor högt uppe mellan skyskraporna, små flygande farkoster och rullande trottoarer. Faktum är att det mesta av den visuella framtidsskildringen i det framtida Ankeborg handlade om transporter. Följaktligen drevs alla fordon 2001 med atomenergi vilket inte fungerade så bra i Kalles lilla röda kärra som han tagit med sig in i framtiden. Bara en sån sak! Att Kalle tar med sig bilen till framtiden! Vad säger inte det om vad vi fokuserade på under 1960- och 1970-talen!

Inte underligt sedan att vi blev en förvirrad generation, vi sextiotalister. 2001 är passerat för länge sedan och inte ens Ankeborg blev som de italienska Disneytecknarna tänkte sig det på sextiotalet.

Ändå vill vi ju så förtvivlat gärna att framtiden ska se ut så där. Åtminstone en egen liten helikopter kunde man väl få? Nähä, men en snabb bil och en rak motorväg? Då kan man åtminstone låtsas att man är på väg mot framtiden. Eller?

 

 

The Electronic Entertainment Wall

Men framtidsskildringarna behöver ju inte bara skildra hela samhällets utveckling och förvandling. Det kan lika gärna handla om hur våra hem kommer att se ut, vad vi pysslar med på fritiden eller vilka prylar vi kommer att omge oss med.

 

 

Tidskriften Playboy skissade i oktober 1964 en rätt spännande bild av hur vårt vardagsrum skulle komma att se ut i framtiden: The Entertainment Wall. Det här är ett kul exempel på hur rätt tänkt ändå blir fel. The entartainment wall är en vridbar vägg som man fäller ut i rummet för att få plats med alla tekniska prylar: TV, filmprojektor och duk, diaprojektor med skärm för bildvisning, intern-TV, högtalarsystem, dubbla oscilloskop, skivspelare, världsur, barometer, tidtagarur, ljudbandspelare, videobandspelare, AM/FM-radio, kortvågsmottagare, telefon och interntelefon, automatisk band- och skivväljare, kontrollbord samt bar med kylskåp och varmhållning av mat är vad som listas som de nödvändiga attiraljerna för ett drägligt liv i framtiden. Att allt detta (utom baren) skulle komma att rymmas i en och samma tekniska burk var inget som fanns i tankarna hos skaparen av ”underhållningsväggen”…

 

Oxygen och Aromasia

Hur svårt det är att pricka rätt i framtidsförutsägelserna kan man ha i minnet när man tar del av alla dystopier, det vill säga skildringar av samhällets förfall och undergång, vilket varit en populär genre både inom litteratur och film under senare år.

Sådana skildringar utgör ju inte sällan också en kritik av nutiden. George Orwells 1984 (1948) och Margaret Atwoods Oryx och Crake (2003) är två exempel på romaner i den genren.

Det finns många exempel på framtidsskildringar som samhällskritik eller satir. Ett av de roligare är journalisten och författaren Claes Lundins roman Oxygen och Aromasia från 1878, ibland kallad ”den första svenska science fiction-romanen”.

 

 

Boken utspelar sig femhundra år in i framtiden, det vill säga 2378, och handlingen lånades från en tysk roman som kom ut samma år. Men Lundin lade till ett samhällssatiriskt drag som gör att den skiljer sig från den tyska förlagan och faktiskt känns riktigt modern. Bland annat diskuteras jämställdhetsfrågor.
En intressant passage är då boken i satirisk ton tar upp det ökande mediabruset – redan 1878! Scenen är en lunchrummet på en tidningsredaktion år 2378:

»Men hvad är det man talar om där vid andra ändan af bordet? Är det fråga om någon ny tidning nu igen?»

»Ja, en stor, riktigt stor tidning, som skall komma ut i Mjölby,» upplyste någon vid andra bordsändan.

»Så-å, i Mjölby?»

»Det kan väl icke förvåna er. Mjölby är ännu en af våra förnämsta städer, hvars fabriker ju redan i förra århundradet öfverträffade Norrköpings. Det har icke gått särdeles fort för Mjölby, men så mycket säkrare, och den staden är i ständigt växande blomstring, under det många af våra andra stora städer, det vill säga de som voro stora för ett par hundra år sedan eller ännu längre till baka, såsom Hessleholm, Nässjö och flera, länge stått stilla i sin utveckling. Mjölby kan visserligen icke ännu jämföras med Göteborg eller Kristiania, men nog kan det bjuda både Stockholm, Köbenhavn och Drammen på en täflan.»

»Nå, hvad skall den nya tidningen i Mjölby heta?»

»Morgondagens nyheter, efter hvad jag hört, således en farlig medtäflare till det blad som innehåller blott senaste timmens nyheter.»

»Idén är god. Men jag ville ännu i dag föreslå, att äfven vår tidning börjar meddela hvad som tilldrager sig i morgon. Hvarför vänta ända till dess något skett? En flink tidning kan gärna tala om det på förhand.»

»Hvarför inskränka sig till morgondagen? Jag föreslår, att vi ändra vår tidnings namn till Nästa Veckas Nyheter och meddela alt som sker i den veckan. På det sättet skola vi väl kunna hålla stånd mot alla medtäflare.»

»Det är rätt. Allmänheten vill veta nytt, och ju mera sådant man kan meddela, dess bättre är det. Om det ännu tilldragit sig eller om det någonsin kan komma att tilldraga sig, är icke så vigtigt.»

»Lefve Nästa Veckas Nyheter!»

 

Undantaget Mjölbys utveckling så är det är ju nästan som det blev, eller hur?
Den som vill läsa hela Oxygen och Aromasia hittar den på Projekt Runeberg.

 

Den fiktiva framtiden

Framtidsskildringarna finns alltså runt oss hela tiden. De kan dyka upp i alla möjliga sammanhang och handla om allt från jordens öde till framtidens köksinredning, men de är alltid bundna till vissa förutsättningar i tid och rum. En del som det är svårt tänka sig idag sågs som en möjlig utveckling för femtio år sedan, och tvärtom – vem hade kunnat tänka sig Internet på 1950-talet? Därför säger de så mycket om vår egen tid samtidigt som framtiden helt öppen: man kan faktiskt plocka in precis vad som helst i en framtidsskildring!
Framtidsskildringarna ger oss en sak till att tänka på: Vem bestämmer hur framtiden ser ut? Är det kanske så att om en viss berättelse om framtiden berättas tillräckligt många gånger så är det större chans att det faktiskt blir så..?

En annan sak värd att kontemplera över är det här: Framtiden finns inte! Så fort vi tror att vi är där - nu till exempel - så visar det sig att det bara är vanlig tråkig nutid. Criswells uttalande i början av Plan 9 är i grunden felaktigt ur det perspektivet, men kanske tillbringar vi ändå en stor del i tänkta framtider och kanske påverkar de framtiderna mer än vi anar hur våra framtida nutider kommer att te sig...

 

[Den fiktiva framtiden var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 5 november 2009.]


80-talshjälten Ivan Boring

Vi som lyssnade mycket på radio på åttiotalet, framför allt P3 och de program som spelade musik som vände sig en yngre publik, minns förstås Rockdepartementet med bland andra Erik Blix. Ganska många minns Rockdepartementet framför allt för den figur som dök upp med jämna mellan mellanrum och som alltid inledde med orden God dag. Mitt namn är Ivan. Boring.

 

Ivan sände hemifrån köket i Flädje. En gång minns jag att han var jätteförvånad över att han hördes också i kompisen Torkels radio. Eller hur det nu var. Men för det mesta berättade han ingående om sitt liv och sina olika projekt tillsammans med kompisarna Torkel och Extra-Olle och inte minst lillebror Ettan. Jävla Ettan! var Ivans ständigt återkommande kommentar till broderns insatser, en replik som alla vi Ivans fans gärna återgav när vi gick omkring och pratade tråkigt och styligt på Ivan-vis… ju!

Bakom Ivan Boring fanns skådespelaren och komikern Jojje Jönsson, idag mest känd från Stefan&Kristers revyer, där han med framgång kreerar bland annat brevbäraren Dag-Otto Flink.

”Va??” sa en bekant till mig då han fick höra att det var Jojje Jönsson som låg bakom Ivan Boring. ”Tänk, på åttiotalet gick vi och pratade som Ivan Boring och idag går min nioåring omkring och härmar Dag-Otto Flink!”

Tydligen är det något i Jönssons lätt defekta karaktärer som slår an, och jag tror inte bara det har att göra med tjusning i att ”prata tokroligt”. Ivan hade en alldeles speciell timing i sina repliker och ett uttryck som karaktäriserades av kontrasten mellan att han alldeles uppenbart läste sina repliker innantill på ett mycket torrt sätt, kryddat med syftningsfel och feluttalade ord, samtidigt som hans känsloyttringar tog sig uttryck i små stamningar och utrop. Med små medel, till exempel ett litet ”oh” insprängt i en mening gav Jönsson liv åt sin antihjälte Ivan.

 

Enligt Jojje Jönsson föddes Ivan då han tillsammans med Kent R Andersson fick i uppdrag att skriva oneliners till Rockdepartementet. Så småningom utvecklades de till Ivan-monologerna som skrevs ihop på några timmar, talades in på band och skickades till SR. Enligt Jojje Jönsson var den första monologen en slags framtidsvision där Ivan berättade om ett mycket tråkigt kontrollsamhälle, därav namnet Boring.

Under ett par års tid sändes ett drygt femtiotal Ivan-monologer och fansen satt förstås hemma med kassettbandspelarna och klippte ihop Ivan-band som sedan spelades sönder i pojkrum och på bilsemestrar.

Jag gjorde en liten snabbenkät bland mina medelålders bekantingar och av drygt fyrtio personer var det runt 60% som kom ihåg Ivan Boring. Hela 25% kunde dessutom relatera till hans värld och citera hans repliker! En person svarade till exempel: "Jag kommer ihåg flera sketcher: När de ska spela med ett band och laddar med en 'hel back loranga, ettan blev som tokig'." En annan säger att "i det programmet lärde jag mig mycket om människan och faktiskt om relativitetgenom ett krångligt resonemang om när det blir varmare eller kallare... Jag hade ett sönderspelat kasettband"

 

Faktum är att det som idag finns kvar av Ivan Borings 80talsproduktion är just de kassettband som folk har liggande hemma i lådorna. (Har du ett sådant och vill dela med dig så hör gärna av dig! Även upphovsmannen själv är intresserad eftersom han inte heller har några ursprungliga inspelningar!) På 90talet gjordes dock två CD-skivor, Best Of Ivan Boring vol 1 och 2, där Jojje Jönsson läste in en del av monologerna på nytt. Dessvärre är dessa också mycket svåra att få tag på idag eftersom de inte längre finns kvar i handeln. Inte ens på skivbolaget, 2entertain, där receptionisten Martina på min förfrågan till och med var uppe och letade på vinden utan att finna några kvarglömda skivor...

 

 

Vill man höra Ivan Boring är man hänvisad till de ljudklipp som finns utlagda på Youtube eller vänta på de sällsynta tillfällen då Ivans skivor spelas på radio. Tydligen gör de det ibland.
Dagen efter att vi sänt inslaget om Ivan Boring i Radio Östergötland, med Jojje Jönssons (och Ivans!) medverkan på telefon, spelades en Ivan-monolog i Enhörning&Livh i P4 Riks! Eftersom det är föga troligt att de fått sina idéer från Radio Östergötland så är det kanske så som jag förutspådde i lokalradioinslaget: Ivan Borings rennässans är här och vi kommer snart att ha en ny generation som går omkring och pratar styltigt och torrt på Ivan-manér!

 

[Ivan Boring hyllades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 8 oktober 2009.]


nednaleddem agilmeh

Backmasking är för många ett inte helt välbekant begrepp, men om man säger dolda baklängesbudskap i musik, då vet betydligt fler vad man pratar om!

Backmasking dök upp som fenomen under 1960- och 1970-talen. Framför allt var det LP-skivor i rockgenren som ansågs innehålla hemliga subliminala budskap, det vill säga saker som lyssnaren inte medvetet uppfattade men som troddes kunna påverka genom att hjärnan omedvetet vände på de bakvända orden och tog emot budskapet.

Att backmasking etableras som kulturellt fenomen under just den här tiden har givetvis dels med teknikutvecklingen att göra – att det var möjligt att faktiskt spela en LP-skiva baklänges, om än med viss möda – och dels har det att göra med det hot som vissa grupper såg från den ungdomskultur som bland annat tog sig uttryck i rockmusikens intåg och utveckling.

Det allra mest kända exemplet på så kallad backmasking är nog Led Zepplins  klassiska låt Stairway to heaven som kom 1971, emellanåt utsedd till världens genomtiderna bästa rocklåt. (Och flitigt spelad av alla glada amatörgitarrister med rockstjärnedrömmar...)

Framför allt var det följade textpassage som blev föremål för backmaskinghysterin:

If theres a bustle in your hedgerow
Dont be alarmed now,
Its just a spring clean for the may queen.
Yes, there are two paths you can go by
But in the long run
Theres still time to change the road youre on.

Att det är en väldigt kryptisk text som är svår att tolka även rättvänd har givetvis bidragit till att den kommit i skottlinjen.

En i mitt tycke rimlig tolkning är att man inte ska bli upprörd av förändringar omkring en utan se det som en möjlighet till förnyelse och förändring till det bättre.

Men spelat baklänges så tyckte sig många istället höra följande:

So here’s to my Sweet Satan.
The other’s little path would make me sad, whose power is faith.
He’ll give those with him 666.
And all the evil fools, they know he made us suffer sadly.

Det finns också en annan lite roligare tolkning av sista raden:

There was a little tool shed where he made us suffer, sad Satan.

Oavsett om man tror på djävulens lilla verktygsskjul eller ej så kan man konstatera att många engelska ord låter som “satan” [sejtön] baklänges!

Ett annat exempel på backmasking är den roll det spelade i samband med The Beatles den så kallade ”Paul is dead”-teorin. Låten “I’m so tired” på Beatles vita dubbelalbum avslutas med att John Lennon mumlar något. Spelat baklänges ska det kunna uttolkas som

“Paul is a dead man, miss him, miss him, miss him”

Här ingår backmasking som en form av dolt budskap, tillsammans med skivomslag, låttexter och annat där the Beatles av någon outgrundlig anledning ska ha antytt att Paul bytts ut…

Det finns fortfarande folk som hittar dolda budskap i musiken, till exempel hos Britney Spears och Backstreet Boys, men en slags kulmen på hysterin kring backmasking kom 1990 i och med rättegången mot hårdrockbandet Judas Priest som ansågs ha bidragit till ett självmord genom att dolda uppmaningen kunde uttolkas i låtarna på deras album Stained Class från 1978.

Parallellt med att det frenetiskt letades efter baklängesbudskap i framlänges sjungna textrader så började en del musiker lägga in baklängesvända inslag i musiken. Det vill säga talade textrader som hördes baklänges då skivan spelades framlänges. Alltså fick man sig till livs ett verkligt budskap om skivan spelades baklänges!

Den här medvetna backmaskingen gjordes främst för att skämta med fenomenet, som en reaktion på utpekandena och paniken eller som en kommentar med glimten i ögat. Ett utpräglat exempel på detta är Fire On High på Electric Light Orchestras album Face the Music 1975. I början av låten hörs en baklängesröst som rätt vänd sager "The music is reversible but time is not. Turn back. Turn back. Turn back. Turn back." Anledningen är en anklagelse om satanistisk backmasking på albumet Eldorado som kommit året innan, 1974. Textraden

"I'll sail away; On a voyage of no return to see”

lyckades belackarna få till

"He is the nasty one - Christ you're infernal”.

ELOs förgrundsfigur Jeff Lynne kommenterade detta, inte bara genom Fire On High utan även några år senare på en LP med namnet Secret Messages (1983).

Ett annat välkänt exempel på glimten-i-ögat-backmasking är Empty Spaces på Pink Floyds The Wall 1979. Om man gör sig besväret att vända på inspelningen så får man höra Roger Waters säga:

"Congratulations, you have just discovered the secret message, please send your answer to old Pink, care of the funny farm, Chalfont."

En annan rolig backmasking finns på B52s Detour Through Your Mind (Bouncing off the satellites 1986):

"I buried my parakeet in the backyard. No no, you're playing the record backwards. Watch out, you might ruin your needle."

B52-budskapet sager också något väsentligt som rör själva tekniken: När LP-skivorna allt mer ersätts av CD under 1990-talet blir det allt svårare att spela skivor baklänges. Samtidigt blir det lättare att vända på musik med hjälp av datorer. Hur som helst blir det tråkigare att ägna sig åt backmasking.

Att det idag tekniskt sett är väldigt lätt att spela musik baklänges i datorn förtar förstås det hela lite, men samtidigt är det ju lättare att hitta riktiga omskakande godbitar. Varför inte vända på lite mp3:or och göra sitt eget bidrag till konspirationsteorierna?

Det kan ju inte vara allt för svårt, vill man så går det, tänkte jag och kastade mig över några musikaliska altser som jag alltid tyckt varit mer än lovligt suspekta. Det första försöket blev väl sådär… Att vända på Snoddas Flottarkärlek resulterade visserligen i ett tydligt ”Har du samma gädda?” men betraktat som subliminalt budskap tyckte jag att det var lite blekt.

 

Snoddas framlänges: Snoddas baklänges:

 

MEN redan på andra försöket gick det bättre! Det kunde man ju begripa att det var något skumt med Tomas Ledins textrad ”Inte ett moln så långt ögat kan nå”. Och hör och häpna, spelat baklänges hörs det klart och tydligt – om än lite sluddrigt – att det han egentligen sjunger är ”moln hänger över oss, moln ser vi...”

Ledin framlänges: Ledin baklänges:

 

Så kom inte och säg att det inte går att hitta intressanta budskap genom att spela musik baklänges!


[Fenomenet Backmasking diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 24 september 2009.]



RSS 2.0