Var framtiden bättre förr?
Man kan ställa sig frågan varför framtiden är ett så intressant ämne, inte minst i skönlitterära framställningar och på film. Ett svar är väl att framtiden är en så viktig del av hur vi skapar mening i tillvaron. Eller som Criswell säger i inledningen till Plan 9 from outer space: ”We are all interested in the future, for that is where you and I are going to spend the rest of our lives”.
Att göra förutsägelser om framtiden är en vanligare sysselsättning i vår vardag än vi kanske är medvetna om. Uttalanden som ”Det blir nog bättre väder i eftermiddag!”, ”Nu blir nog mamma glad när hon kommer hem!” eller ”Det här blir en stressig vecka!” är egentligen inget annat än kortsiktiga spådomar om vad som ska hända i en nära förestående framtid. Så finns det de som kostar på sig att göra längre förutsägelser. Så här sa till exempel en representant för en statlig myndighet vid ett seminarium 2006 som handlade om framtidens tågresor:
”Vi kommer inte att vilja vänta i framtiden. Vi kommer inte att vilja köpa någon
biljett där [på stationen] heller. Vi kommer att använda en sån här – idag heter det telefon – i framtiden kommer den att heta nånting annat. De här fysiska bitarna kommer att förändras radikalt.”
Givetvis kan man reta upp sig på att en person säger sig sitta inne men sanningen om hur det ska bli, men man får hålla i minnet att sådana här uttalanden ofta är retoriska knep för att påverka framtiden – att göra det lite mer troligt att det faktiskt blir så som man vill att det ska bli!
Framtiden är en viktig av vårt meningsskapande som säger mycket om vår egen tid och vår kultur. Därför är vi ofta fascinerade av framtidsskildringar, men de kan vara ännu mer fascinerande om de har några år på nacken. Framtiden då är ofta mer underhållande än framtiden nu. Varför är det så? Var framtiden var roligare förr och i så fall varför?
Skildringar av framtiden från olika tidpunkter i det förflutna, säger oss något om hur man just då ville/hoppades/befarade att framtiden skulle komma att se ut och ofta kan vi fnissa åt hur man tänkte då, när vi faktiskt vet hur det blev. Innan vi fnissar för mycket kan vi ju försöka komma ihåg vad vi själva tänkt för inte så länge sedan: Inför millennieskiftet var till exempel många väldigt oroliga för vad den så kallade datumbuggen i våra datorer skulle kunna åstadkomma. Något som väldigt snabbt blev något som kändes fånighet när vi väl upptäckte att det inte alls blev så…
Till Världens Ände
Framtidsskildringarna behöver inte vara så jättegamla för att vara intressanta ur det här perspektivet. 1990 gjorde den tysk-amerikanske filmaren Wim Wenders en film som utspelade sig 1999, just före millennieskiftet: Till Världens Ände (Until the end of the world).
Filmen har en viss undergångsstämning på grund av hotet från en kärnvapenbestyckad satellit som kommit ur kurs och är överhuvudtaget en intressant film på flera sätt (bland annat gör Max von Sydow en minnesvärd roll) men en sak som gör mycket för själva framtidsperspektivet är filmmusiken. Wenders tog nämligen till ett ganska udda och spännande grepp: Han bad helt enkelt olika artister att skriva musik till filmen som lät så som de trodde att musiken skulle låta 1999. Bland andra bidrog R.E.M., Elvis Costello, Lou Reed, Neneh Cherry och U2 med låtar. Jag tänkte på det här när jag såg U2 i Göteborg i somras och de spelade sitt bidrag till filmen, som heter just Until the End of the World. Det var en ganska märklig känsla att höra dem spela den tio år efter 1999.
2009 kan man alltså lyssna på framtiden som den lät tio år innan och fundera över tidens gång och att vi nu har just den framtiden bakom oss…
Kalle Anka 2001
Att framtiden är något väldigt viktigt i vår kultur framgår av hur ofta vi talar om hur svårt det är att leva i nuet. Det är också något vi lär oss tidigt. När jag var liten så hade jag en tydlig bild av att framtiden skulle bli spännande och annorlunda. Bilden av den annorlunda världen hämtade jag från min främsta inspirationskälla: Kalle Anka! I början av 1970-talet gavs de första svenska Kalle Anka Pocket ut, I nr 8 som kom 1971 fanns en serie som hette "Kalle Anka år 2001" (alltså ”Kalle Anka tvåtusenett”. Inte ”Kalle Anka tjugohundraett” – så hette det inte då…)
I serien skickades Kalle av sin gnidne farbror trettio år in i framtiden för att kontrollera om han var kapabel att förvalta Joakims pengar. (Ursprungligen skickades Kalle fyrtio år in i framtiden eftersom serien gjordes i Italien redan 1961.)
Själva storyn gick mest ut på att Kalle blev lika snål som sin farbror, vilket man kunde ha anat, men det som mest fascinerade mig som sexåring var den miljö som Kalle och knattarna hamnade i – framtidens Ankeborg! Här fanns rubbet: robotar, monorailbanor högt uppe mellan skyskraporna, små flygande farkoster och rullande trottoarer. Faktum är att det mesta av den visuella framtidsskildringen i det framtida Ankeborg handlade om transporter. Följaktligen drevs alla fordon 2001 med atomenergi vilket inte fungerade så bra i Kalles lilla röda kärra som han tagit med sig in i framtiden. Bara en sån sak! Att Kalle tar med sig bilen till framtiden! Vad säger inte det om vad vi fokuserade på under 1960- och 1970-talen!
Inte underligt sedan att vi blev en förvirrad generation, vi sextiotalister. 2001 är passerat för länge sedan och inte ens Ankeborg blev som de italienska Disneytecknarna tänkte sig det på sextiotalet.
Ändå vill vi ju så förtvivlat gärna att framtiden ska se ut så där. Åtminstone en egen liten helikopter kunde man väl få? Nähä, men en snabb bil och en rak motorväg? Då kan man åtminstone låtsas att man är på väg mot framtiden. Eller?
The Electronic Entertainment Wall
Men framtidsskildringarna behöver ju inte bara skildra hela samhällets utveckling och förvandling. Det kan lika gärna handla om hur våra hem kommer att se ut, vad vi pysslar med på fritiden eller vilka prylar vi kommer att omge oss med.
Tidskriften Playboy skissade i oktober 1964 en rätt spännande bild av hur vårt vardagsrum skulle komma att se ut i framtiden: The Entertainment Wall. Det här är ett kul exempel på hur rätt tänkt ändå blir fel. The entartainment wall är en vridbar vägg som man fäller ut i rummet för att få plats med alla tekniska prylar: TV, filmprojektor och duk, diaprojektor med skärm för bildvisning, intern-TV, högtalarsystem, dubbla oscilloskop, skivspelare, världsur, barometer, tidtagarur, ljudbandspelare, videobandspelare, AM/FM-radio, kortvågsmottagare, telefon och interntelefon, automatisk band- och skivväljare, kontrollbord samt bar med kylskåp och varmhållning av mat är vad som listas som de nödvändiga attiraljerna för ett drägligt liv i framtiden. Att allt detta (utom baren) skulle komma att rymmas i en och samma tekniska burk var inget som fanns i tankarna hos skaparen av ”underhållningsväggen”…
Oxygen och Aromasia
Hur svårt det är att pricka rätt i framtidsförutsägelserna kan man ha i minnet när man tar del av alla dystopier, det vill säga skildringar av samhällets förfall och undergång, vilket varit en populär genre både inom litteratur och film under senare år.
Sådana skildringar utgör ju inte sällan också en kritik av nutiden. George Orwells 1984 (1948) och Margaret Atwoods Oryx och Crake (2003) är två exempel på romaner i den genren.
Det finns många exempel på framtidsskildringar som samhällskritik eller satir. Ett av de roligare är journalisten och författaren Claes Lundins roman Oxygen och Aromasia från 1878, ibland kallad ”den första svenska science fiction-romanen”.
Boken utspelar sig femhundra år in i framtiden, det vill säga 2378, och handlingen lånades från en tysk roman som kom ut samma år. Men Lundin lade till ett samhällssatiriskt drag som gör att den skiljer sig från den tyska förlagan och faktiskt känns riktigt modern. Bland annat diskuteras jämställdhetsfrågor.
En intressant passage är då boken i satirisk ton tar upp det ökande mediabruset – redan 1878! Scenen är en lunchrummet på en tidningsredaktion år 2378:
»Men hvad är det man talar om där vid andra ändan af bordet? Är det fråga om någon ny tidning nu igen?»
»Ja, en stor, riktigt stor tidning, som skall komma ut i Mjölby,» upplyste någon vid andra bordsändan.
»Så-å, i Mjölby?»
»Det kan väl icke förvåna er. Mjölby är ännu en af våra förnämsta städer, hvars fabriker ju redan i förra århundradet öfverträffade Norrköpings. Det har icke gått särdeles fort för Mjölby, men så mycket säkrare, och den staden är i ständigt växande blomstring, under det många af våra andra stora städer, det vill säga de som voro stora för ett par hundra år sedan eller ännu längre till baka, såsom Hessleholm, Nässjö och flera, länge stått stilla i sin utveckling. Mjölby kan visserligen icke ännu jämföras med Göteborg eller Kristiania, men nog kan det bjuda både Stockholm, Köbenhavn och Drammen på en täflan.»
»Nå, hvad skall den nya tidningen i Mjölby heta?»
»Morgondagens nyheter, efter hvad jag hört, således en farlig medtäflare till det blad som innehåller blott senaste timmens nyheter.»
»Idén är god. Men jag ville ännu i dag föreslå, att äfven vår tidning börjar meddela hvad som tilldrager sig i morgon. Hvarför vänta ända till dess något skett? En flink tidning kan gärna tala om det på förhand.»
»Hvarför inskränka sig till morgondagen? Jag föreslår, att vi ändra vår tidnings namn till Nästa Veckas Nyheter och meddela alt som sker i den veckan. På det sättet skola vi väl kunna hålla stånd mot alla medtäflare.»
»Det är rätt. Allmänheten vill veta nytt, och ju mera sådant man kan meddela, dess bättre är det. Om det ännu tilldragit sig eller om det någonsin kan komma att tilldraga sig, är icke så vigtigt.»
»Lefve Nästa Veckas Nyheter!»
Undantaget Mjölbys utveckling så är det är ju nästan som det blev, eller hur?
Den som vill läsa hela Oxygen och Aromasia hittar den på Projekt Runeberg.
Den fiktiva framtiden
Framtidsskildringarna finns alltså runt oss hela tiden. De kan dyka upp i alla möjliga sammanhang och handla om allt från jordens öde till framtidens köksinredning, men de är alltid bundna till vissa förutsättningar i tid och rum. En del som det är svårt tänka sig idag sågs som en möjlig utveckling för femtio år sedan, och tvärtom – vem hade kunnat tänka sig Internet på 1950-talet? Därför säger de så mycket om vår egen tid samtidigt som framtiden helt öppen: man kan faktiskt plocka in precis vad som helst i en framtidsskildring!
Framtidsskildringarna ger oss en sak till att tänka på: Vem bestämmer hur framtiden ser ut? Är det kanske så att om en viss berättelse om framtiden berättas tillräckligt många gånger så är det större chans att det faktiskt blir så..?
En annan sak värd att kontemplera över är det här: Framtiden finns inte! Så fort vi tror att vi är där - nu till exempel - så visar det sig att det bara är vanlig tråkig nutid. Criswells uttalande i början av Plan 9 är i grunden felaktigt ur det perspektivet, men kanske tillbringar vi ändå en stor del i tänkta framtider och kanske påverkar de framtiderna mer än vi anar hur våra framtida nutider kommer att te sig...
[Den fiktiva framtiden var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 5 november 2009.]
