Två obestämbara bröder

Brödraparet Joel och Ethan Coen är ett par klart lysande stjärnor på filmhimlen. Till skillnad från andra kända syskonpar, till exempel de i stort sett jämngamla filmbröderna Aki och Mika Kaurismäki, så gör bröderna Cohen nästan allt tillsammans.

Många filmer har de gjort och många utmärkelser har de fått. Miller’s Crossing (1990), Barton Fink (1991), Fargo (1996), The Big Lebowski (1998) och O Brother, Where Art Thou? (2000) är några av deras mest kända filmer. Jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om deras senare filmer. Jag har helt enkelt inte hunnit se dem, mer än brottstycken ur den våldsamma No Country For Old Men som fick hela tre Oscars för ett par år sedan.

Bröderna Coens filmer är svåra att kategorisera. De spänner från thriller och drama till romantisk komedi, men ofta kategoriseras filmerna som ”svarta komedier”. Svärtan finns där nästan alltid och vad som ryms i begreppet komedi kan man ju diskutera i det oändliga…

 

Min favoritfilm av bröderna Coen är The Big Lebowski, deras kanske galnaste film. Den handlar om Dude, en övervintrad hippie som mest tar det lugnt och spelar bowling med kompisarna Walter och Donny. Genom en namnförväxling blir han indragen i en kidnappningshistoria och träffar på en mängd udda figurer i sina försök att ordna upp saker och ting. Möjligen skulle man kunna beskylla filmen för ett visst mått av drogromantik, eftersom den pårökte Dude, där han går omkring i solglasögon och morgonrock, är den som har kontrollen och liksom avslöjar en värld av intolerans, dumhet och fientlighet mot det avvikande. Eller kontroll förresten, det är väl att ta i…

The Big Lebowski är nog en film som mår bäst av en inte allt för ingående analys. Den bara ”är” precis som huvudkaraktären, briljant spelad av Jeff Bridges. Bäst är dock John Goodman som den aggressive Vietnamveteranen Walter, och så Peter Stormare som tysk nihilistisk kidnappare…

 

På ett sätt är The Big Lebowski typisk för brödernas filmer: Budskapet kommer i andra hand. Intrigerna är inte sällan skruvade och röriga. Det viktiga är istället leken med karaktärerna (ofta bisarra, ibland rent obehagliga personer) och experimenterandet med uttryck och genrer. Det är genomgående i Coen-filmerna.

Filmerna rör sig ofta kring brott; mord, utpressning... Ofta med en ”twist”, det vill säga att saker och ting inte alltid är som man tror. Det som tros vara en kidnappning är en bluff, den som tror sig sitta med trumf på hand blir själv utpressad… Bakom detta finns också ofta ett drag av att försöka blotta mekanismerna bakom intoleransen och våldet. De tyska ”nihilisterna” i The Big Lebowski, Ku Klux Klan-ledaren i O Brother, Where Art Thou? och de nazistiska poliserna i Barton Fink är alla karaktärer som pekar på dumheten och fegheten bakom våldet, rasismen och intoleransen.


Brödernas främsta styrka är nog helheten: de har kontroll på hela processen – manus, regi och produktion. Bröderna tycks också ha en känsla för att plocka fram det obehagliga, bisarra eller rent komiska hos specifika skådespelare. Det sägs att de ofta skriver manus med särskilda skådespelare i åtanke och de har också ett antal personer som återkommande i filmerna: John Turturro, John Goodman, George Cloney, Peter Stormare, till exempel. Kanske handlar bröderna Coens framgång om att de gör precis de filmer de vill göra utan att tänka på publik och ”stil”… Kanske är det då lätt att hamna i den ”svarta komedin”, dvs något som är såväl roligt som obehagligt och mörkt, som livet i sin helhet…

 

Men nu har jag hyllat bröderna tillräckligt. Det finns också något negativt att säga om deras filmer, nämligen att det nästan alltid handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.

I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...

Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?

[Om bröderna Coen i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 8 april]

Varför är bröderna Marx så bra?

Bröderna Marx byggde upp en helt egen absurdistisk och anarkistisk humorvärld baserade på de påhittade karaktärerna Groucho, Chico och Harpo och deras attribut. Karaktärerna kompletterade varandra och förstärkte den absurda framtoningen samtidigt som de möjliggjorde en kombination av olika komiska effekter – från verbala gags, via kroppslig slapstick till musikaliska humorinslag…

Det speciella med karaktärerna Groucho, Harpo och Chico är att publiken känner igen dem samtidigt som de hela tiden förnyas. (Man kan jämföra de tjugo Åsa-Nissefilmerna där karaktärerna är statiska... )

På riktigt hette bröderna egentligen Julius (Groucho), Leonard (Chico) och Arthur (Harpo) men i bröderna Marx filmvärld fungerar det så att det är inte Julius Marx som spelar till exempel Rufus T Firefly och Captain Spaulding utan det är den fiktiva karaktären Groucho som gör rollerna! Hänger ni med?

Ett slags kvitto på att det är så det funkar – och att det verkligen funkar! – är att BBC på 1980-talet gjorde en nyinspelning av Grouchos och Chicos radioserie med andra skådespelare… Ändå var det på nåt sätt väldigt mycket Marx.

 

Den som ändå tvivlar på bröderna Marx genialitet tittar lämpligen på en av filmhistoriens roligaste scener: spegelscenen ur Duck Soup (1933)… Den sammanfattar brödernas storhet!

 

[I Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 18 februari diskuterades bröderna Marx storhet.]


Miyazaki!

Ska man kanske kalla honom Japans Disney? Eller är Japans Per Åhlin en bättre beskrivning?

Hayao Miyazaki, född 1941 i Tokyo, japansk animatör och regissör, är definitivt stor som Disney. I Japan är han en av de ledande skaparna av animerad film och det betyder en del i ett land som sätter animationskonsten betydligt högre än vad jag tror att vi gör i väst. Och här är jämförelsen med Per Åhlin relevant: Miyazaki gör hantverksmässigt framställda filmer som vänder sig till och tilltalar alla åldrar. Sett ur det perspektivet kommer hans filmer ganska långt bort ifrån mycket av det som Disneyindustrierna spottar ur sig idag.


Miyazaki har gjort animerad film sedan 1970-talet men blev uppmärksammad i Europa och USA först i början på 2000-talet, vilket nog kan kopplas till den allmänna boomen för japansk populärkultur, i synnerhet manga och anime, som kom under slutet av nittiotalet. Den främsta anledningen till att Miyazaki blev känd även i väst är dock hans film Spirited Away (2001), vilken blev av de största biosuccéerna i Japans filmhistoria och som belönades med en Oscar för bästa animerade långfilm 2002.

 

 

Och Spirited Away, med sin drömska historia om den lilla flickan Chihiro som hamnar i ett badhus befolkat av allehanda andar och spöken, är kanske Miyazakis allra bästa film: handlingen, bilderna, musiken, stämningarna gör den här filmen till något som alla – utom kanske de allra minsta barnen – kan upptäcka och ha behållning av.

 

Men det finns fler filmer värda att se. Min granne Totoro är en film som kanske främst kanske är riktad till de mindre barnen, men det betyder inte att man som vuxen inte har glädje av filmen.

 

Det är nämligen något som skiljer Miyazakis filmer från åtminstone delar av Disneys produktioner – att alla kan ha utbyte av hela filmen. Man har ju sett mer än en Disneyfilm där storyn är hopvävd med tanke på barnen medan en ständig kryddning av vuxenskämt – som gå över huvudet på barnen – är tänkta att göra de vuxna på gott humör. Så är det alltså inte alls i Miyazakis filmer, kanske mest beroende på två saker. Dels att humorn finns på ett helt annat sublimt plan, framför allt förmedlad genom bilderna och inte genom några ”gags”, dels att dramatiken i Miyazakis filmer inet är uppbyggd kring den förenklade bilden av svart och vitt – gott och ont. Istället är det just det problematiska i att inget är bara gott eller bara ont som är den dramatiska twisten i filmerna. Och, ja, det funkar för både barn och vuxna!

 

Ska man på nåt sätt försöka summera ett budskap i Miyazakis filmer så är det väl hoppfullheten, att saker och ting ordnar sig, att det hela handlar om att hitta ett viloläge, en balans, där vi kan fungera tillsammans, såväl människor emellan som i relation till vår omgivning.

 

Den senaste filmen, Ponyo på klippan vid havet (2008), är en variant på HC Andersens lilla sjöjungfru, och här är det just människans relation till naturen, specifikt havet, som står i fokus. Sens moralen är att vi kan leva med havet men vi måste acceptera att vi inte kan tämja det. Havet måste få vara som det är.

 

Den stora behållningen med Miyazakis filmer (ur ett vuxenperspektiv) är framför allt det som händer när välkända berättelser, miljöer och epoker blandas med den japanska traditionella sagotraditionen och med väsen som är främmande för oss västerlänningar. Det innebär att nya världar öppnar sig även för oss vuxna.

 

Som vuxen sitter man också förtrollad inför bilderna. Miyazaki arbetar främst med handgjorda animationer och om man vet det så kan man häpna över vad som är möjligt att göra rent hantverksmässigt. Bilderna är starka förmedlare av stämningar, vilket har att göra med att de i en bemärkelse är de mycket realistiska. Det lilla kustsamhället i Ponyofilmen är till exempel så övertygande i sin gestaltning att man får en känsla av att det existerar i verkligheten. Miyazaki gör också noggrann reaserch genom att studera verkliga miljöer inför sina filmer. Ibland är hans stadsmiljöer hämtade från europeiska städer som han besökt. Så till exempel i Kikis Expressbud (1989) där stora delar av staden bygger på miljöer från Visby och Gamla Stan i Stockholm. Den filmen kan man se en extra gång bara för stadsmiljöerna och för nöjet att hitta svenska skyltar i bilderna; ”Konst & Antik”, ”Klara Norra Kyrkogata” etc…

 

Men samtidigt är det alltså något fantasifullt och fantastiskt över miljöerna. Det sagolika, magiska finns hela tiden närvarande i de noggrant realistiska miljöerna. Magin kan finnas där i form av en trollkarl eller ett sagoväsen, men det är lika ofta genom skildringen av människans teknologi. I Miyazakis filmer tycks teknologin ha tagit en annan vändning. Människan förfogar ofta över fordon och teknik som tycks stå i samklang med naturen, till exempel de luftfarkoster – små, fantasifulla, med propellrar, rörliga vingar eller ballonger och luftskepp – som Miyazaki tycks älska. Men tåg är också viktiga ingredienser i filmerna. En otroligt vacker scen i Spirited Away är tåget som färdas mellan stationer över en spegelblank vattenyta…

 

Kanske är det här storheten ligger i Miyazakis filmkonst: Han serverar oss alternativa världar. Världar i balans och med hoppet som ledstjärna. Det är nog något vi behöver idag.

 

[Hayao Miyazakis filmer var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 29 oktober 2009.]


En film om film... och drömmar...

Kanske är Tim Burtons film Ed Wood från 1994 inte hans allra bästa film, men den är ändå ett underhållande och intressant äreminne(?) över en kollega till Burton: Den amerikanske filmmakaren Edward D Wood Jr (1924-1978).





Vad finns det då för anledning att göre en film om denne Ed Wood?
I Burtons film utspinner sig följande dialog mellan Wood – gestaltad av den i Burtons filmer ofta närvarande Johnny Depp – och hans blivande hustru Kathy O’Hara – spelad av Patricia Arquette – vid deras första möte:

”Jag är regissör, manusförfattare, skådespelare och producent”
”Ingen gör väl allt det?”
”Jo, två personer: Orson Welles och jag!”


Wood ville gärna jämföras med sin store idol, Orson Welles, som väl är mest känd för sin film Citizen Kane (1940) – av många ansedd som världens bästa film genom tiderna. Ed Wood blev så småningom känd för något lite annorlunda, nämligen som skapare av världens sämsta film. År 1980 blev han dessutom postumt utsedd till ”tidernas sämsta regissör”…

Och det är antagligen här vi kan spåra Tim Burtons intresse för Ed Wood, vilket alltså resulterade i filmen Ed Wood 1994. Även Burton kan beskrivas som mångsysslare i filmbranschen: Regissör, producent, manusförfattare, animatör… (och till och med skådespelare: bland annat spelade han en död kropp i Danny DeVitos film om Jimmy Hoffa 1992!)
Liksom Wood gör Burton också alltid sin egen grej vilket resultat i en mängd sinsemellan mycket olika filmer – från Batman till Big Fish – men som ofta har gemensamt att de har ett drag av det sagolika och fantastisks, med en fascination inför det skrämmande, bisarra och morbida…
Skillnaden är att Burton aldrig kommer att få några kalkonfilmspriser. Hans framgångar är legio, medan Woods helt uteblev…

Handlingen i filmen Ed Wood är i korthet en skildring av några år på 1950-talet i Woods liv, då han försöker etablera sig i Hollywood. Från att ha satt upp pjäser – som också de fick dålig kritik – söker han intensivt finansiering för att förverkliga det ena filmprojektet efter det andra, men utan att nå framgångar annat än en viss berömmelse som udda filmmakare.
Bland annat når han denna status genom att omge sig med en del udda karaktärer och outsiders i Hollywoods kändisliv: The amazing Criswell – en Hollywoodsk spåman som gjorde förutsägelser om framtiden i diverse medier, Maila Nurmi , född I Finland som Maila Syrjäniemi, spektakulär presentatör av skräckfilmer i amerikansk TV under namnet Vampira.
Tor Johnson
, professionell  brottare, född i Göteborg, sedermera mest känd som Halloweenmask och – framför allt Bela Lugosi, på 1930-talet personifierade han framgångsrikt Dracula på vita duken. Då han kom i kontakt med Ed Wood på 1950-talet hade han övergått från att suga blod till att dra i sig andra för honom själv mer destruktiva substanser…




Man kan ha stort utbyte av Ed Wood utan några förkunskaper om Wood och hans filmer men en extra dimension får den förstås om man känner till hans Magnum Opus: Plan 9 from outer space (1959) – filmen som evigt(?) toppar alla kalkonfilmslistor.

Om anledningarna till att denna film brukar kallas ”världens sämsta film” kan man tala hur länge som helst. Här är bara ett fåtal exempel som belyser filmens ”kvaliteter”:

  • Scenerna på kyrkogården där gravstenarna  uppenbarligen är av papp och skakar när någon går förbi, träd välter om någon petar på dem och dag och natt växlar på ett märkligt och obegripligt sätt…
  • De flygande tefaten som hänger i synliga trådar och liksom svajar fram och tillbaka…
  • Skådespelarna som kommer av sig och uppenbarligen läser innantill från skyltar när de desperat försöker ge liv åt det styltiga manuset…
  • Klippningen som resulterat i att en skådespelares skugga är kvar i bild medan en ljudeffekt illustrerar att han sprungit ur bild och blivit överkörd av en bil, en bil på en gata plötsligt ploppar fram ur tomma intet, en replik fortfarande uttalas medan det klipps till en bild där den talande personen har munnen stängd… etc…
  • Det mest spektakulära med filmen är nog att Bela Lugosi dog innan filmen färdigställts. Wood valde ändå att använda de få inspelade scenerna med Lugosi och ersatte honom i övriga scener med en person som fick gå med armen framför ansiktet så att man inte skulle se att det inte var Lugosi!

Handlingen i Plan 9… är att flygande tefat anländer till jorden och får döda på en kyrkogård i Hollywood att vakna till liv. Efter att militären har misslyckats med att bomba bort inkräktarna landar de till slut och kan framföra sitt budskap: De kommer egentligen för att varna för att människan håller på att utveckla sprängämnen som övergår hennes förstånd. Atombomben var en varningsklocka; nästa steg är solbomben som får själva solljuset att explodera och därför riskerar att utplåna hela universum. Utomjordingarnas plan för att sprida detta budskap till jorden (Plan 9) är att uppväcka döda och få dem att framföra budskapet… eller nåt… det är lite oklart hur de tänkt…
Sedan hjälten givit den överlägsne utomjordingen en gammal hederlig smocka så börjar tefatet brinna och exploderar i luften varvid hotet är avvärjt och ordningen återställd…

Det finns en märklig dubbelhet hos utomjordingarna – de kommer i fred för att varna oss för sol-bomben men sprider skräck omkring sig… Är det utomjordingarna vi ska ta oss i akt för, inte bomberna? Eller vad är budskapet egentligen? Wood var inspirerad av de gamla skräckfilmerna – typ Lugosi’s Dracula – men gjorde sina filmer i en tid som präglades av UFO-spekulationer och atombombsskräck. Kanske inte så konstigt att det blev lite förvirrat…




Man kan fundera över Burtons film om Ed Wood främst ska ses som ett försök att porträttera den verkliga Wood, som ju var en tragisk figur som dog bortglömd och fattig som försupen porrfilmsproducent 1978, eller om det i första hand handlar om myten Ed Wood


Eftersom Woods verk och liv är som gjort att brodera kring, så är det lite oklart hur mycket som har förankring i verkligheten. Woods intresse för att klä sig i kvinnokläder är omvittnat, men det är tveksamt om han, som i Depps gestaltning – regisserade iklädd angorajumper och kjol. En annan anekdot handlar om hur han lyckas få kyrkliga företrädare att finansiera Plan 9 genom att övertyga dem om strategin att satsning på en kommersiell film skulle generera inkomster som kunde användas för att finansiera de religiösa filmprojekt som kyrkan egentligen ville satsa på. Till den historien hör att det märkliga namnet – Plan 9 from Outer Space – var en del av förhandlingen med finansiärerna. De ville nämligen inte acceptera den ursprungliga titeln Graverobbers from outer space. I dokumentären The Haunted World of Ed Wood Jr förkastar dock en person som deltog i filmprojketet detta som en del av mytbildningen. Ed Wood ska helt enkelt ha ändrat namnet för att komma undan ansvar inför finansiärer och andra inblandade.


Som filmskapare vill Wood att saker ska hända, det ska gå snabbt! Han är inte mycket för omtagningar – vilket syns i hans filmer – men det förklarar Burton med att tror på filmens förmåga att frigöra fantasin! I filmen blir Woods regi ifrågasatt av finansiärerna som undrar om han överhuvudtaget vet nåt om filmens hantverk. Wood skakar det av sig: film handlar inte om detaljer utan om helhet. "ingen märker det säger Wood, och hänvisar till "suspension of disbelief" – publikens fantasi och vilja att gå upp i historien – då bortser man från detaljer!


Nu kanske det inte är så viktigt vad som är saga och vad som är sanning… Framför allt har Burton velat göra en hyllning till Wood. För Tim Burton – och för oss andra – kan Wood trots sina tillkortakommanden ändå fungera som en förebild genom sin entusiasm (jämför Åke Sandin som tidigare behandlats i Returkultur!).
Samtidigt fascineras vi över att han faktiskt kunde bortse från så grundläggande saker i hur man gör film, men det är här Burton skrider in och ger en förklaring till Woods person. En förklaring som handlar just om entusiasmen. Wood skildras som en man med ett äkta hjärta för filmen och dess möjligheter. För Wood handlar det inte främst om den egna stjärnstatusen. Då han stöttar den bortglömde, nerknarkade Bela Lugosi så är det visserligen främst för att hitta ett stjärnnamn till den egna filmen. Lugosis son har följdriktigt också kallat Wood för ”a user and a loser” – han menade att Wood lyckades dra ner fadern till den filmens absoluta bottennivå där Wood själv befann sig. Men i Burtons tappning finns det ändå ett stort hjärta hos Wood, som blir tydligt till exempel då han hjälper Lugosi att få vård för sitt missbruk… Johnny Depps Wood tycks snarare gå in för att dra Lugosi upp ur den skit han sitter i och återge honom lite av sin forna status och stjärnglans. Sedan är det väl en annan fråga om Wood var rätt man för det jobbet.

I grunden handlar Burtons film om att förverkliga drömmar. I en central scen träffar Wood av en slump på sin idol Orson Welles som säger de magiska orden: Tro på dig själv! Lev din egen dröm och inte någon annans! Och det är kanske så vi ska förstå såväl Burton och Wood i deras strävan att skapa med filmen som verktyg.


I år är det 50 år sedan Plan 9 from outer space hade premiär, något som firas med en re-make av filmen, enbart kallad Plan 9. Att döma av hemsidan för filmen och den ”teaser trailer” som finns där är det ett seriöst försök att göra en riktigt skrämmande sci fi/skräckfilm baserad på Woods historia, alltså inte att göra något komiskt/parodiskt utan istället göra något som vi tycker är otäckt idag. Frågan är om det lyckas… Woods historia är så pass dum så det är frågan om man kan krama nåt otäckt ur den. Dessutom påminner trailern starkt om de zombiefilmer som var populära på kanske framförallt 1970-talet… Undrar om inte även den här filmen riskerar att bli en kalkon…

Det finns säkert en publik även för denna film, men själv firar jag hellre 50-årsminnet av världens sämsta film med att se om originalversionen plus Tim Burtons femton år gamla hyllning.

Och när det gäller ny film ser jag fram emot Tim Burtons nya: Alice in Wonderland, med Johnny Depp i rollen som den galne hattmakaren. Men då handlar det nog mycket om att häpna över välgjorda effekter och inte över hur man kan göra en film med så många missar…


[Ed Wood och Tim Burton var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 15 oktober 2009.]


RSS 2.0