Daddy O' - Blå Tummar och Magiska Berättelser

När jag var elva år och var på Gröna Lund fanns det ett lottstånd där man kunde vinna serietidningar. Jag tror att det var av typen ”vinst varje gång” och tidningarna som var ett eller två år gamla kom väl från nåt restlager.

Den tidning jag vann hade jag aldrig tidigare läst. Den hette Svenska MAD och visade sig matcha en elvaårings humor perfekt. Åtminstone min. Efter den vinsten var jag en trogen läsare av Svenska MAD under flera år. Jag och en kompis köpte inte bara tidningarna varefter de kom ut, vi sprang också och letade i butiker som tillhandahöll gamla nummer. Faktum är att vi ganska snart upptäckte att de äldre numren, de mellan 1960 och 1975 var de bästa. Anledningen stavades LASSE O’MÅNSSON!

Lasse O’Månsson var redaktör för Svenska MAD under tidningens första femton år, och bidrog till att göra den populär inte minst genom sina ”ledartexter” och ett ambitiöst arbete med tidningens insändarspalt.
Redaktörskapet för Svenska MAD var bara en av många sysslor han ägnade sig åt. Efter att ha börjat sin bana som skribent på Sala Allehanda hamnade han på Sveriges Radio där han gjorde ett stort antal program under fyra decennier. Han skrev också kåserier och böcker, var med i HasseåTages revyer och var ett av de så kallade ”Skäggen” i TV som folk retade sig på 1963.

Han gav också ut humortidningen Hjälp som samlade många av 60-talets humoristiska skribenter, Anderz Harning, Cello, Sandro Key-Åberg, den nyligen bortgångne Gunnar Ohrlander – sign. Dr Gormander för att nämna några.

 



I revysammanhang brukar det heta att han var ganska blyg och bortkommen på scenen. Samtidigt hade han en framtoning som, när man ser honom idag, påminner om en tidig ståupp-komiker. Hans nummer ”Badvakten” i Gröna Hund ”för att de andra ska hinna byta om” är ingen klassisk revymonolog utan snarare något som starkt påminner om många senare ståuppkomikers sätt att förhålla sig till scenen och publiken.

Lasse O’ gjorde sig nog allra bäst i radioformatet. Radion blev hans medium framför andra. En del kommer kanske ihåg en programserie han gjorde tillsammans med Bengan Wittström på 70-talet som hette Bättre Sänt Än Aldrig, där det spelades mycket udda musik. Hans allra främsta bidrag – enligt min och många andras mening – var dock programserien Blå Tummen som Lasse O’ gjorde 1957-1968 tillsammans med lyrikern och författaren Bertil Pettersson. När den kom i slutet av 50-talet var den något helt nytt. Det var humor som låg en bit ifrån det vanliga. Den hade beröringspunkter med tidens crazyhumor men var mer skruvad. Oftast fanns det inga punchlines och komiska poänger utan det var inslagen som helhet som utgjorde humorn. Konstnären och filmaren Carl Johan de Geer har myntat uttrycket ”Den skämtfria humorn” för att beskriva det han och kollegan Håkan Alexandersson gjorde på 70-talet, men till viss del passar det bra även för att beskriva Blå Tummen. (Jag vet inte om de Geer är ett fan av Blå Tummen men jag utesluter det inte…)

Lasse O’Månsson kom att förknippas med vad som vid den här tiden kallades ”sjuk humor” med jag tycker att humorn i Blå Tummen bättre beskrivs som ”absurd humor”. Absurdismen med företrädare som Beckett och Ionesco var inspirationskällor och liksom dessa laborerade Blå Tummen med gränserna för humor i relation till ett djupt allvar och existentiella frågor… Mycket handlade om en lek med språket: Bertil Pettersson har sagt att de var helt främmande för satir. Det var det språkliga och lekfulla som lockade.

Det tycks ha varit något av ett dilemma för Lasse O’ att han ständigt blev inmotad i humorfacket, även när han försökte sig på mer seriösa saker i lyrik- och novellväg. Novellsamlingen Magiska berättelser kom ut postumt efter hans död 1988, och har influenser från såväl Beckett som Bradbury – i gränslandet mellan svart humor och drömska mardrömssekvenser visar Lasse O’Månsson att det är djupt felaktigt att bara associera honom med lättköpt och ”sjuk” humor.

Utforskadet av språket är ett utforskande av våra inre liv… På gränsen mellan det banala och det tungsinta blottas det som finns bortom det rationella och logiska och man anar ett ändlöst djupt… Författaren och folkloristen Bengt af Klintberg som är ett stort fan av Blå Tummen har kallat det för en känsla av svindel och det är jag beredd att hålla med om. Blå Tummen rörde sig utanför ramarna och gav aha-upplevelser: oj, kan man säga så, kan man prata så där? – och samtidigt en känsla av befrielse; man måste inte hitta meningen med allting!

 

[Lasse O’Månsson var ämnet Returkultur i Radio Östergötlands Förmiddagsradio  27 maj]


Den klara linjens oklara hjälte

Nu är Tintin på tapeten igen! Eller snarare på duken. Den mycket kände filmregissören Steven Spielberg och den snart nästan like kände Peter Jackson (mest känd som mannen bakom Sagan om Ringen-filmerna) gör nya filmatiseringar av gamla Tintin-äventyr. Tre filmer ska det tydligen bli.

Den första filmen lär vara färdiginspelad men ska göras om till en 3D-film vilket tar väldigt lång tid – filmen har premiär först hösten 2011. Karaktärerna mejslas fram med hjälp av datorer på samma sätt som Gollum i Ringen gjordes. Det betyder att vi inte kommer att känna igen skådespelarna till utseendet utan bara till röster och rörelsekaraktäristik – figurerna kommer att se ut som Tintin, Haddock och Kalkyl – men ”realistiskt” tredimensionella. Och jodå, Andy Serkis som gör Gollum i ”Ringen” och även i den kommande ”The Hobbit” (sv. ”Bilbo”) spelar Kapten Haddock i filmen…

Vi har ju en 3D-trend just nu och det är väl inte så konstigt att en sådan världskändis som Tintin väljs ut att bli en ny tredimensionell mastodontfilm. Och väljer man en historia som alla redan hört så kan man ju koncentrera sig på effekterna…  Dessutom kan man, genom att välja äventyret Enhörningens hemlighet, få med lite sjörövarscener och har dessutom uppföljaren klar eftersom historien fortsätter i Rackham den rödes skatt.

Personligen är jag – som gammal Hergéian – skeptisk. Inte så att jag inte tycker att man inte får göra så här, men jag har lite svårt att se poängen. Tintin är ju bäst som han är – tvådimensionell med pratbubblor och Hergés rena linjer…

Tintin har ju förekommit som film tidigare. En dålig animerad dockfilm lär ha gjorts redan 1947 och därefter har det gjorts ett otal tecknade filmer mellan 1959 och 1992, baserade på de tecknade serierna, en del gjorda för TV.
I biofilmsformat har det gjorts tre filmer. Dels en tecknad långfilm med originalmanus av Hergés egen studio  (Själv ska han inte ha varit delaktig i själva produktionen): Tintin och hajsjön (1972). Dels gjordes under 1960-talet två filmer med riktiga, utklädda, skådespelare. Och det är ju just utklädda de ser ut, eftersom Tintinkaraktärerna i sig är så pass orealistiskt förenkade.

Kanske just på grund av detta är Tintin och mysteriet med det gyllene skinnet (eller Tintin i Piraternas våld) från 1961 och Tintin och de blå apelsinerna från 1964 riktigt underhållande, men kanske mest för den som kan Tintinvärlden utan och innan…

Bäst är Tintin i original – som tecknad serie med Hergés klara, tvådimensionella linjer.

Tintins historia börjar med att den orädde journalisten gör några reportageresor för den belgiska barntidningen Le Petit Vingtiemes räkning, med början i Sovjetunionen 1929, och avslutas med den ofullbordade Tintin och Alfabetskonsten vid Hergés död 1983. Tintin och Alfabetskonsten slutar abrupt i ett dramatiskt ögonblick där skurkarna just håller på att ta Tintin av daga genom att gjuta in honom i plast och sälja honom som konstföremål: ”Ingen kommer nånsin att misstänka att det där konstverket utgör kvarlevorna av den där lille Tintin…” Tintin lyckas få iväg ett meddelande till kapten Haddock med hjälp av Milou men sedan slutar manuset med orden: ”Upp med dig! Framåt marsch nu! Din timme har slagit! Nu ska du förvandlas till en ’César’…” Ja, det var det sista vi såg av Tintin…

Före detta dramatiska slut hann Tintin med tjugotre avslutade äventyr i serieform.

I de tidiga äventyren ger sig journalisten Tintin ut i världen för att registrera och dokumentera men får oftast rycka in och ställa allt till rätta. Det är mycket tjoff, pang och boom i de tidiga serierna…
I senare album förändras Tintin – eller snarare förändras hans omgivning som blir mer realistisk, både vad gäller teckningsstil och de händelser Tintin dras in i. Han får vänner och slutar prata med sin hund… (I de tidiga albumen för han dialoger med Milou, i de senare förstår Tintin inte längre vad Milou säger.) Hans omgivning utvecklas dessutom. Till exempel ärver kapten Haddock ett slott och blir slottsherre. Tintin själv tycks dock leva samma slags liv som han gjort genom åren.

Visst kan man kritisera Hergé och Tintin, vilket också ofta gjorts. I synnerhet de tidiga albumen där man kan se Tintin som den civiliserade europén som möter den barbariska omvärlden: onda ryssar i det kommunistiska Sovjetunionen, våldsamma Chicagogangsters och lömska indianer i Amerika och förstås korkade och lata afrikaner i Kongo.

De rasistiska dragen i de tidiga historierna får vem som helst att höja på ögonbrynen idag, men vi ska komma ihåg att Hergés 1930-talsserier speglar kolonialmakten Belgien och den gängse synen på tredje världen under första halvan av 1900-talet. Tintin i Kongo är en provkarta på hur Europa såg på den afrikanska befolkningen som stora barn vilka behövde undervisning och upplysning. Tintin får under sitt Kongobesök rycka in som fredsmäklare i tvister om struntsaker, som lärare och bistå med hjälp för att få de undermåliga tekniska hjälpmedlen att fungera. Relationen till kongoleserna är att de antingen ser Tintin som Gud eller så vill de döda honom… Det är också signifikant att invånarna i Kongo blir en del en ”farlig” miljö som består av vilda djur, otillgänglig natur och konstiga människor – dvs människorna blir en del av den afrikanska miljö som den europeiske Tintin har att hantera – likställda med djur och natur.
När Hergé skulle låta Tintin besöka Kina i det fjärde äventyret blev han kontaktad av en kinesisk student som befarande en likartad behandling av Kina – resultatet blev istället en mycket nedlåtande syn på japaner som ju ockuperade Kina vid den tiden…

En annan ska att fundera över är hur kvinnan skidras i Tintins värld. Där finns nästan inga kvinnor! Hergé  väjer såväl för kvinnornas roller i samhället som för det sexuella vilket nog kan härledas tillbaka till att Tintin ursprungligen var pojkscout – Tintins förlaga Totor gjordes just för tidningen ”Den belgiske scouten”. Det är nog därifrån han fått sina förpubertala drag; det är som han inte är intresserad av att närma sig någon – varken män eller kvinnor – sexuellt…
Kvinnan kom istället i de senare albumen att representeras av Madame Castafiore – operadivan som tränger sig på och ställer till ett litet helvete för den stackars kaptenen i hans manliga värld. Tintin är som vanligt obehagligt oberörd…
Vad är detta egentligen tecken på? Är det helt enkelt ett kulturellt betingat – oreflekterat – manligt sätt att betrakta världen? Jämför gärna med bröderna Coens filmer!
Första gången en kvinna överhuvudtaget har en roll i handlingen är i det tredje Tintinäventyret – Tintin i Amerika – där en äldre dam uppenbarar sig i en enda ruta och slår ett paraply i huvudet på en detektiv som utreder hunden Milous försvinnande…

Ska man då bojkotta Tintin, och i synnerhet de tidiga albumen? Nej, men man ska läsa dem reflexivt – läs dem gärna för barnen och prata om de här sakerna. Även barnkultur – om Tintin nu ska räknas dit – måste läsas kritiskt och med förståelse för den kontext det tillkommit i! Tintin kan på det viset fungera som världens historielektion. Dessutom behöver man nog inte känna att det är något konfliktfyllt i Tintins beteende – eftersom han på det stora hela är en man som saknar egenskaper – han speglar ju bara sin omgivning på något sätt – så tror jag ingen har arbetat upp sådana sympatier för just figuren Tintin att hans förehållningssätt är svåra att hantera…

Tintin är en slags betraktare, en yta som reflekterar sin samtid. Därför behandlar han kongoleser nedlåtande på trettiotalet och ägnar sig åt rymdfärder på femtiotalet. Han är navet som allt cirklar kring – en ”icke-person” – medan Kapten Haddock är den mänsklige. Det är han som har problem  med humöret och har svag karaktär, framför allt när det gäller whiskyn ”Loch Lomond”, men är egentligen ganska principfast och framför allt otroligt vänfast, trogen och med ett mycket stort hjärta. Haddock är vår främsta identifikator sedan han dök upp i handlingen i Krabban med guldklorna – och egentligen i Den mystiska stjärnan där han får en mer ”fast roll”. När Haddock har känslor är Tintin beräknande och effektiv. Ofta tillrättavisar han kaptenen, säger till honom att lugna sig… Det är nånting nästan obehagligt med Tintin – är han i själva verket Haddocks låtsaskompis??

[Tintin och hans värld avhandlades i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 22 april.]

William Gibson

"Cyberspace. A consensual hallucination experienced daily by billions of legitimate operators, in every nation … A graphic representation of data abstracted from banks of every computer in the human system. Unthinkable complexity. Lines of light ranged in the nonspace of the mind, clusters and constellations of data. Like ...city lights, receding."

William Gibson, Neuromancer 1984.

 

[Cyberpunkens fader var ämnet i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 25 mars]


Kungen och Kurt

[Torsdagen 4 mars handlade Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio om romanen Ers majestäts olycklige Kurt]

Art Spiegelman: Maus

Den 27 januari var det Förintelsens Minnesdag och återigen påminns vi om det obegripliga som inträffade för mindre än sjuttio år sedan.

Det är lätt att man slår det ifrån sig, att man inte orkar försöka förstå – det blir för absurt, för sjukt, något som aldrig kan hända igen… Och här finns också grogrunden till förnekandet – likaså fixeringen vid siffror; det viktiga blir att slå fast om det verkligen rörde sig om ett sjusiffrigt antal offer eller ”bara” ett sexsiffrigt…

Men hur ska vi då kunna förstå och relatera till vår egen verklighet? Hur skapar man balans och distans – och samtidigt kontakt med det ofattbara?

En väg är förstås skönlitteraturen och en av de allra bästa skildringarna är en roman i två delar, förklädd till tecknad serie.

 

 

Art Spiegelmans Maus – en överlevandes historia

som nu finns i en svensk samlingsvolym kom ursprungligen i två delar:

A Survivor’s Tale (Min far blöder historia) 1986

och

From Mauschwitz to the Catskills (Och här började det svåra) 1991

År 1992 belönades Maus med det prestigefyllda Pulitzerpriset.

 

Art Spiegelman är född 1948 och en av förgrundsgestalterna när det gäller amerikanska vuxenserier – Underground Comix. Spiegelmans föräldrar överlevde Auchwitz och Maus bygger på hans egen roll som en av dem som ”slapp” vara med. I hans barndom fanns minnet av den äldre brodern Richeu som dog under kriget, fem år gammal. När han var tjugo tog hans mamma sitt liv vilket antagligen bidrog till att han fyra år senare började göra en serie baserad på samtal med fadern. Den första versionen av serien publicerades i en tidning med namnet Funny Animals 1972. Mellan 1980 och 1986 omarbetade han den till en hel roman i serieform.

 

Maus berättar om Spiegelmans egen fars upplevelser i andra världskrigets Europa. Spiegelmans föräldrar kom från en borgerlig judisk miljö i Polen. Andra världskriget innebar att hela deras värld slogs i spillror, större delen av deras familj förintades och själva fick de genomleva fasorna i Auschwitz, innan de efter kriget kom till USA.

Spiegelmans egna samtal med fadern utgör ramhandlingen i boken. Detta ger historien en annan dimension, och boken ställer andra frågor än den typiska – hur kunde detta hända?

Art Spiegelmans position som son till en judisk ”överlevare” ger honom möjligheter att väcka frågor om hur det förflutna påverkar oss här och nu. Vad händer med människor som gått igenom detta, och hur påverkar det oss som slapp vara med?

 

I en sekvens skjutsar Spiegelman sin far i bilen. Fadern har just berättat om hur han svårt sjuk strax före krigsslutet fick hjälp av medfångar att hålla sig på benen under en transport till fots – att falla betydde döden. Spiegelman stannar för att ta upp en liftare, men fadern utbrister ”En liftare? Och – oy – det är en färgad, a shvartser! Tryck på gaspedalen. Fort!”. Senare diskuterar Spiegelman och fadern det inträffade.


”Men hur vågar du generalisera och säga att alla svarta stjäl! Det är…”
”Sluta! Ja? Du känner dom bara inte… När jag först kom till New York, jag arbetade i textilkvarteren. Innan jag hade aldrig sett färgade… Men där var det shvartser överallt och om jag la ifrån mej något av värde en sekund, så tog dom!”

(Maus II, sid 100)

 

Att lägga dessa ord i munnen på en jude – observera även den typiska brytningen – kan uppfattas som en antisemitisk nidbild. I detta fall handlar det i stället om det motsatta. Spiegelmans skildring av fadern är gjord med en kärlek och respekt som tar udden av alla rasistiska spekulationer.

 

Vid ett annat tillfälle diskuterar Spiegelman faderns ekonomiska sinne med sin styvmor.


”Han har alltid varit så – hm – praktisk.”
”Praktisk? Snål!! Han mår fysiskt illa om han blir av med en cent!”

”Jag trodde det var kriget som hade gjort honom sån…”

”Äh! Jag var själv i lägren… Alla våra vänner var i lägren. Ingen är som han!”
”Mm… Det är en sak som oroar mej med boken jag gör om honom… Ibland är han precis som den rasistiska nidbilden av den gamle gnidige juden.”
”HAH! Där sa du ett sant ord!”

(Maus I, sid 131)

 

I Maus blir världen inte bara svart eller vit – det finns inte antingen eller, inte bödel eller offer. Maus uttalar ingen dom, inget fördömande, utan reflekterar över ett människoöde i det stora hela, och blottlägger lite av det trauma som vilar över mänskligheten efter Förintelsen.

 

Kort sagt är bokens budskap att intolerans föder intolerans, att ingen kan svära sig fri från skuld och att ingen har rätt att vända Förintelsen ryggen. En bok som behövs! Läs!

 

[Maus diskuterades i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 4 februari]


En förundransvärd skröna

"Jag har bara drällt omkring i tillvaron med min kära förströelse". Så beskrev Torgny Lindgren själv sitt författarskap i en intervju i Radio Östergötland 2008. Kanske är det just det som har gjort honom till en av våra mest lästa och älskade författare, att han skriver av lust och inte med vånda och tvång pressar ur sig ett budskap. Budskapet får man liksom på köpet när man läser Lindgrens romaner samtidigt som man får njuta av hans märkliga skrönor och säregna humor.

Det specifika med Lindgrens författarskap kan beskrivas på många olika sätt, men man känner ofta igen hans verk på en speciell ton i texten. Det handlar också om hans sätt att skildra människor.

Lindgren har en förmåga att skissa människor som på ett plan är helt osannolika därför att de handlar obegripligt och drabbas av orimliga saker inne i en uppenbar skröna, men som samtidigt är så otroligt sannolika och nära, därför att när vi presenteras för deras tankar och handlingar så är det på ett sätt som vi känner igen oss själva i. Det som händer i skrönan kanske inte händer i verkligheten men i skrönans form speglas tankar, farhågor och förhoppningar som vi också bär på just därför att vi är människor.

 

 

Lindgren tycks vara genuint intresserad av människor och hur människor fungerar i mötet med varandra och sin omvärld. Att Lindgren lyckas lyfta fram nånting allmängiltigt mänskligt blir tydligt i hans medeltidsskildring Ljuset som kom 1987.

 

Boken handlar till det yttre om hur en förödande farsot ödelägger ett litet lokalsamhälle nånstans i Västerbotten. Att Lindgren tänkt på just 1350-talet förstår man av författarens egen baksidestext, men det sägs inte uttryckligen i romanen, vilket förstås är en poäng. Lindgren är inte ute efter att skriva en historisk roman i den bemärkelse som till exempel Jan Guillou försöker göra med Arn-böckerna. Det historiskt korrekta är underordnat i den Lindgrenska skrönan - det är människorna han vill komma åt och det är på det sättet han för läsaren så oändligt mycket närmare medeltiden än vad Guillou nånsin lyckas göra med sina "korrekta historiska detaljer".

 

Under medeltidsytan handlar Ljuset om vad som händer när alla etablerade föreställningar om hur samhället fungerar, alla etablerade normer, lagar och regler upphör att gälla. När tillvaron rämnar i sina grundvalar.  Romanens människor har plötsligt inte bara att göra med den fysiska överlevnaden, återuppbyggnaden av samhällets funktioner och att trygga reproduktionen. Nej, det handlar lika mycket om att försöka hitta tillbaka till det man trott på, det som varit viktigt. Och då handlar det inte bara om tron på en god Gud utan lika mycket om att det är viktigt att hålla ordning på tidens gång, att upprätthålla en balans i relationen till omgivningen, att ha en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Vad hände med alla etablerade lagar och regler? Vad hände med all kunskap? Ett exempel är en sådan enkel sak som när snickaren Könik ska begrava dödgrävaren. Hur hans vånda inför sin otillräcklighet i en annan yrkesmans hantverk resulterar i att han snabbt färdigställer sin egen kista eftersom "ingen skulle i stor hast få fuska samman en skev och undermålig låda åt honom den sakkunnige".

 

De få som överlever i den lilla byn Kadis hanterar katastrofen på olika sätt vilket leder till slitningar och till att det inträffar en rad märkliga, hemska och nästintill orimliga saker. Till slut anländer en främling som trots att de förstår att han är en bluff får han en viktig roll i att människorna i byn hittar tillbaka till en balans i tillvaron.

Bokens titel syftar på det förnuft och den ordning som människorna i Kadis försöker hitta tillbaka till, och till slut gör de det – även om vägen dit på intet sätt är självklar. Det är väl det som gör att man lämnar den mörka medeltidsskildringen med en känsla av hopp.

 

Det finns två vändpunkter i romanen som markerar början och slutet på nedstigningen i det svarta hål som sjukdomen skapar och där inte ens tideräkningen fungerar längre – ingen kan säga hur lång tid det pågår. Den första vändpunkten är när snickaren Könik har snickrat så många kistor att han inte får plats med fler markeringar i den trästav han räknar dem med och därför brister ut i skratt:

"Men det var alltså verkligen så att döden inte längre var enbart sorglig utan även något skrattretande, det var själva mängden av död som var dråplig." 

Efter detta kan inte den handfull människor som överlevt katastrofen längre förundras över nånting. Vad som helst kan hända nu när det orimliga redan skett. Romanens andra vändpunkt kommer därför då människorna i Kadis återfår förmågan att förundras. Ska man läsa in ett budskap i romanen så tror är att vår kanske viktigaste drivkraft som människor är just förmågan att undra och förundras över våra liv och vår omvärld. Det räcker inte med att äta, sova och fortplanta sig. Att vara människa är att vara förundrad över tillvarons ordning!

Och Lindgrens syfte med att skriva tycks ju vara just att låta folk förundras. Som han låter en av personerna i Ljuset säga: ”En skröna, den berättar man väl bara för att folk ska få förundra sig.”


[i Radio Östergötlands inslag Returkultur förundrades över Torgny Lindgrens roman Ljuset 26 november 2009.]



Kerstin Ekmans sextiotalsromaner

Tanken med Returkultur är ju att lyfta fram och damma av grejer som har några år på nacken men som fortfarande är bra på olika sätt och därför värda att upptäcka, eller återupptäcka. Returkultur handlar därför inte i första hand om retro i bemärkelsen hippa, coola, campa (eller nåt) nostalgiprylar, utan framför allt om recycling av såväl materiella som icke-materiella kulturyttringar av alla de slag! Det ska vara såna saker som man kan hitta på nätet, i realådor, på loppisar och på bibliotek och som man kan tillägna sig utan att behöva slänga ut en massa pengar på Nyhetens behag.

 

Dagens tema utgår just från en sådan artefakt från det förgångna: en sliten pocketbok som jag hittade i en låda på Myrorna, men sånär hade missat på grund av dess yttre.

 

När jag såg omslaget gick tankarna till kiosklitteratur, de så kallade Harlekinböckerna eller de där följetongerna som fanns i farmors gamla Allers. Men så föll min blick på författarnamnet: Kerstin Ekman – en av våra främsta romanförfattare!

 

Så därför kunde jag för den häpnadsväckande kostnaden av fem kronor plocka med mig en riktigt spännande deckare hem! Den brinnande ugnen kom 1962 men den pocketutgåva jag hittade gavs ut 1966, mycket riktigt i en riktig kioskdeckarserie: Bonniers Zebra-böcker. Från början hade Zebraböckerna zebrarandig rygg och bestod mest av Western, men så småningom var det deckare som gavs ut i serien som fanns från 1950- till 1970-talet. Totalt ska det ha kommit ut 287 zebra-böcker; Kertin Ekmans Den brinnande ugnen var nummer 211.

 

Kerstin Ekman är nog känd för de flesta. Född 1933 i Risinge, Östergötland, uppväxt i Katrineholm, pluggade i Uppsala och så småningom bosatt i Jämtland. Hon började som litteraturkritiker, folkhögskolelärare och filmmanusförfattare men  1959 kom hennes första bok, en deckare som hette Trettio meter mord. Den följdes av ytterligare två böcker året därpå, men med den fjärde boken, De tre små mästarna (1961), uppmärksammades hon som en av tidens bästa svenska författare i deckargenren.

 

Nu är ju Kerstin Ekmans deckare eller thrillers eller vad man nu ska kalla dem, långtifrån några polisromaner. Istället för att få ta del av en trött poliskommissaries vedermödor både professionellt och privat, så får vi i Kerstin Ekmans böcker följa dem som drabbats av brott, såväl utövare som offer – och det är inte alltid solklart vem som är vem. Brottet är något som drabbar och som både försvårar och tydliggör människors beroende av varandra, av de miljöer vi vistas i och av vår historia…


Man brukar tala om sextiotalet som Kerstin Ekmans deckarperiod. Under 1970-talet övergår hon till att skriva en annan typ av böcker. Mörker och Blåbärsris (1972) är till exempel en skildring av norrländska avfolkningsbygder. Hennes böcker får en mängd författarpriser och 1978 väljs hon in i svenska akademin efter Harry Martinsson (en samling som hon lämnar 1989 i samband med att akademin inte tydligare uttalar sitt stöd för den mordhotade Salman Rushdie).

Trots detta tycker jag inte att det finns något brott (ha ha) mellan hennes tidiga deckare och den etablerad, prisbelönta akademiledamotens romaner. I sina senare böcker återkommer hon till de thriller- och kriminalrelaterade skildringar och stämningar som finns i de tidiga böckerna, till exempel mordhistorian i Händelser vid vatten eller tjuvjakten på varg i Vargskinnstrilogin (den som blivit filmatiserad under namnet Varg med Peter Stormare i huvudrollen). På samma sätt finns hennes finstämda skildringar av människor och miljöer även i hennes tidigare böcker. Personerna är viktiga och tecknade med fin pensel. De framträder tydligt som just människor även om Ekman inte broderar ut kring dem. Hon lyckas ge liv åt personerna genom skildringen av deras tankar och samtal.

 

Den röda tråd som löper genom hela Ekmans författarskap handlar om just detta med människors beroende av varandra, tillsammans med viljan att försöka förstå det där obegripbara: varför människor gör varandra illa… En tolkning av Ekmans budskap – om det finns ett sådant – är att tillfälligheterna styr våra liv, men hur tillfälligheterna påverkar oss är beroende av de vävar vi är invävda i.

Det handlar om hur vi relaterar till och interagerar med andra människor, men också till det som fanns före oss och som därför påverkar oss. Ekman pekar också på hur viktigt att inse att historien inte är något fixt och färdigt som vi måste förhålla oss till, utan något som vi förvaltar och förmedlar, använder och omformar: I sin romansvit Vargskinnet har Kerstin Ekman definierat historia som "en anordning av minne och dikt som fått stelna i en form" (Skraplotter).

 

Samtidigt kan man också se Ekman som folklivsskildrare: I sina 60-talsdeckare berättar hon om ett Sverige som kanske inte finns länge, eller är det kanske ett Sverige som finns men i skymundan? Det handlar om Sverige i den lilla skalan, det vill säga det lilla lokalsamhället där alla känner varandra – och är beroende av varandra, oavsett om man drar jämnt eller inte. Kan tyckas vara en gammal utdöd bild av Sverige, men är vi egentligen inte lika beroende av varandra idag? Det är lätt att tänka landsbygd när man pratar om lokalsamhället, men det finns också i stan. I Pukehornet beskriver hon just detta utifrån ett enda hyreshus…

 

En viktig ingrediens i Ekmans författarskap är också humorn som alltid finns där strax under ytan – i boken jag fann på Myrorna, Den brinnande ugnen, kan man till exempel hitta ett nästan slapstickbetonat släckningsarbetet vid en auktion eller en präst som – alldeles i bokens inledning – rusar in i kyrkan ropande upp mot taket ”Är du där? Är du där?” – och får svar!

 

Nästa gång du är sugen på en deckare – skippa Wallader och WInter och leta reda på en av Kerstin Ekmans tidiga alster!

 

 

[Kerstin Ekman och hennes tidiga verk diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 22 oktober 2009.]


Hvem i all verlden är den vackra herren i de gröna byxorna?

"Hvem i all verlden är den vackra herren i de gröna byxorna, som sitter så fint derborta? - Så sant jag lefver, tror jag minsann, att det är vår ende verklige vän! Det måste vara fakiren Falstaff! Låtom oss nalkas vördsamt!"

 

Så låter slutorden i Lyckans Lexikon av Falstaff, fakir. Men vem var egentligen Fakiren Falstaff?

 

Enligt honom själv - vilket är den bästa, för att inte säga enda - källan till Fakirenkunskap är han autodidaktie doktor, godsägare till mönsterfarmen Glädjefrid, omåttligt rik, otroligt atletisk och människans bäste vän! Dessutom författare till den enda bok man egentligen behöver – En var sin egen professor, med den blygsamma undertiteln Allt mänskligt vetande i sammandrag.


På 1890-talet förekom texter av fakiren i olika tidskrifter och 1894-1895 gav han ut tre böcker, Envar sin egen professor, Envar sin egen genteman och Lyckans lexikon.

 

 

Bakom fakiren Falstaff fanns författaren och journalisten Axel Wallengren, född i Lund 1865, utbildad (fil kand) vid Lunds universitet där han var mycket aktiv i diskussionsklubbar och en drivande kraft bakom Lundakarnevalerna. När han dog i Berlin 1896, bara 31 år gammal, arbetade han som korrespondent åt Aftonbladet.

 

Vid sidan av den journalistiska gärningen försökte sig Axel Wallengren på att ge ut noveller och lyrik. Ett antal skrifter gavs ut under hans eget namn, men så uppfann han 1994 karaktären Falstaff och fick i dennes namn utlopp för en humor som överlevt ända in i 2000-talet och som inspirerat åtskilliga humorister. Det är svårt att sätta etikett på fakirens humor. Dels har den mycket satiriska inslag, ofta kommenterande 1890-talets dagsaktuella samtalsämnen, dels förebådar fakirens texter såväl crazyhumorn som den mer absurda humor som dyker upp efter andra världskriget. Då man läser den uppriktige portugalarens monologer kan man riktigt se John Cleese framför i sig i någon Monty Python-sketch…

 

Humorister som Povel Ramel, Pekka Langer och Hasse Alfredsson har alla bekänt att de inspirerats av fakiren. Även om jag inte hört det samma om Lasse O’Månsson så är jag övertygad om att det samma gäller honom.

 

Namnet Falstaff fick Wallengren från en tradition med rötter hos Shakespeare, där Falstaff är en slags komisk figur, en trickster, som förekommit i många olika verk och skepnader. Inte minst har Falstaff förekommit i många operor, och 1893, året före Fakirens uppdykande hade Verdis opera Falstaff haft premiär…

 

Det som är fascinerande med Falstaff, fakir och det inflytande han haft på svensk humor, är att hela Falstaff-produktionen kom till under en mycket begränsad tidsperiod. Samtidigt som de ur humorisktiskt litterär synvinkel är tidlösa, så speglar de samtidigt i högsta grad sin tid. 1890-talets samtalsämnen och kulturella klimat är ständigt närvarande i fakirens texter genom referenser till varietéer, bicykeln eller skandalen med Panamaaktierna. I inledningen till Lyckans Lexikon för fakiren ett fiktivt samtal med S A André om dennes planerade nordpolsexpedition (som fakiren avslöjat som ett förtäckt skäl att söka Lyckan, eftersom, som fakiren konstaterar, Nordpolen ju egentligen inte existerar…) André förberedde nordpolsexpeditionen just 1894-95, kom iväg 1897 och avled hösten samma år under expeditionen, men då var även fakirens andlige fader Axel Wallengren avliden sedan ett år tillbaka...

 

Axel Wallengren var bara 31 år när han gick bort och han hade just slagit in på den humoristiska banan med hjälp av sitt fiktiva alter ego. Hans seriösare verk, lyrik och noveller, anses ofta vara skrivna i en tidstypisk tradition och som sådana relativt mediokra. I eget namn gav han ut två samlingar lyrik och noveller 1892 och 1893. En tredje bok, Mannen med två huvuden, kom 1895, efter Falstaffs första bok, och här skilde sig en novell från de övriga, nämligen den humoristiska Ett svårskött pastorat, som kan ses lite som en brygga mellan Axel W och Falstaff. Novellen, som för övrigt blev film 1958, har en lite annan ton än Falstaffs texter och har en handling som man kan utläsa ganska mycket budskap ur. Utifrån den texten kan man fundera över vad som hade hänt om han hade fått leva lite längre och utveckla sitt humoristiska skrivande. Hade vi fått se fler allvarligt humoristiska berättelser av Axel eller hade Falstaff fått fortsätta utveckla sitt vansinne..?

 

Eller är det just för att Axel W dog när han var på topp som vi minns… inte Axel… utan Falstaff?

 

Idag förvaltar Fakirensällskapet fakiren Falstaffs minne.

 


[Falstaff, Fakir diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 1 oktober 2009.]


Mumintrollets många ansikten

Om man idag nämner mumintrollen så associerar många till de där oförargliga pastellfärgade runda figurerna som med sin sjungande finlandssvenska fyller ut tid i SVT:s barnkanal. Även om Tove Jansson på sin ålders höst sa ja och amen till den japanska animeringen av hennes figurer så har vi hamnat ganska långt från gångna decenniers mumintroll.

 

Den första muminboken – Småtrollen och den stora översvämningen – kom ut 1945. I de första böckerna rör sig mumintrollen i tydliga sagomiljöer i en tradition från Lewis Carols Alice i Underlandet till Roald Dahls Willy Wonka. (Skulle inte förvåna mig om Dahl inspirerades av mumintrollets besök i en konstgjord godisvärld, se Småtrollen s.20-25). De första muminböckerna har också ett tydligt katastoftema; det farliga finns ständigt runt hörnet. Trollens flykt undan (eller hantering av) katastrofer kan förstås, om man så vill, läsas mot bakgrund av hur Finland drabbades av andra världskriget…

 

Från sent 1950-tal och framåt förändras muminböckernas karaktär. De fantasybetonade miljöerna träder i bakgrunden. I dess ställe träder muminfamiljen och deras inre liv fram tydligare, och det visar sig allt mer att de är väldigt mänskliga. Muminböckerna övergår till att bli betraktelser över människors utveckling och relationer. Allra mest påtagligt är det i de två sista böckerna, Pappan och Havet (1965) som är en finstämd skildring av kris och utveckling, och Sent i November (1970) som är speciell så till vida att där förekommer inte muminfamiljen alls utom i tankarna på de knytt och andra som bor i muminhuset i väntan på muminfamiljens återkomst. Tove Jansson skrev den i saknaden efter hennes mor – förebild till muminmamman – som gick bort det året. Efter 1970 övergick Tove Jansson helt till att skriva vuxenböcker.

Parallellt med böckerna om mumintrollen använde Tove Jansson sina figurer i ett helt annat sammanhang. Under 1950-talet ritade hon en dagsstripserie för en Londontidning där muminfigurerna lever ett lite annat liv än i böckerna. Tove Jansson gjorde serien själv i tre år. Därefter ryckte hennes bror in som manusförfattare och ett par år senare tog han över serien helt och hållet.

 

När jag var liten gick den här muminserien i Norrköpings tidningar. Jag fattade ingenting och tyckte bara att den var fruktansvärt tråkig. Idag tycker jag att det är fruktansvärt bra serie, framför allt som samhällssatir och betraktelse över vad vi prioriterar i våra liv. Det fantastiska med muminvärlden är ju att olika kontexter kan appliceras på den. Muminfigurerna kan ha olika egenskaper och vi känner ändå igen dem. Kanske för att de i grunden är speglingar av oss själva.

 

Helt klart är att serierna är nånting helt annat än böckerna och dagens pastelltroll! Tove Janssons serier från 1950-talet är framför allt betydligt mer sex and drugs and rock'n'roll! Seriernas mumintroll kännetecknas framförallt av en fullständig respektlöshet för auktoriteter och samhälleliga institutioner.  Därför hamnar de ofta i konflikt med polisen. Vid ett tillfälle rymmer till och med Mumintrollet och Snorkfröken från pågående rättegång under hotet att bli fällda för ett brott de faktiskt begått!

 



Mumintrollet bär ofta vapen, gör inbrott och överväger vid fler tillfällen mord! Även om både Snorkfröken och  Mumintrollet är notoriskt (potentiellt) otrogna så förvandlas Mumintrollet till en hänsynslös mordmaskin då det gäller rivaler om Snorkfrökens gunst.



Att Mumintrollet blivit en så förhärdad brottsling har antagligen kopplingar till Muminpappans inställning till livet. Framför allt har han en tendens att överge familjen för att leva bohemliv där han bränner starksprit tillsammans med Stinky.

 


Även den skenbart så rejäla muminmamman har mörka drag. I en episod ger sig hela familjen in i den organiserade brottsligheten, men dubbla lojaliteter ställer till problem och visar att muminklanen klarar sig bäst på egen hand.

 



Då Lilla My dyker upp blir hon genast en totalt skrupelfri torped för familjens intressen. Detta är inte bara tydligt i serierna, även i Muminböckerna drar hon sig inte för att ta på sig obehagliga uppdrag - allt för familjens bästa (jfr La Cosa Nostra !). I Pappan och Havet ställer hon till en massaker på Mumintrollets antagonister för att sedan ställa Mumintrollet inför faktum: "Förresten visste du precis hur jag skulle fixa det hela. Du visste det men du hoppades att jag inte skulle tala om det. Du är en självbedragare!" Jo jo (se själv på s.82 i 1965 års utgåva)!

 



Men till mumintrollens försvar måste framhållas att de inte alls lever i pastellfärgad drömtillvaro utan i en hård verklighet där det gäller att lägga upp strategier för att klara sig. Muminfamiljen dignar under samhällets krav, men kommer allt som oftast fram till att det viktiga är de nära och kära. Bakom Mumintrollets stökiga yttre finns ett stort hjärta. Med oss alla delar han erfarenheten att det inte alltid är lätt att veta vad som är rätt. Han försöker och försöker och ibland slutar det i häktet. Men något pastellfärgat mestroll är han inte!

 

 

[Tove Janssons mumintroll diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 17 september 2009.]



En jävla vinter


- Om jag förstår saken rätt inledde du din bana i Finpång?
- I Finspång inleder man inga banor!

Det här replikskiftet mellan "journalisten" och "konstnären" - här återgivet ur minnet och därför kanske inte ordagrant korrekt - inleder Hans Gunnarssons roman En jävla vinter. Kanske är det inte så konstigt att en del negativa reaktioner var att vänta just från Finspångshållet, men överlag möttes Gunnarssons roman med goda recensioner när den kom 2003. Gunnarsson var då redan ett litterärt namn i det kortare formatet; som novellist var han dubbelt prisbelönt - dels för debutnovellsamlingen Bakom glas och dels för ett filmmanus, byggt på hans novell Februari.




När så hans första roman, En jävla vinter, kom 2003 var den förlagd till den ort där Gunnarsson växte upp - Finspång - och eftersom romanens huvudperson heter Gunnar Hansson är det lätt att läsa in självbiografin i boken. Nu är det inte riktigt så enkelt vilket författaren påpekat såväl i själva romanen som i andra sammanhang. I små insprängda dialoger mellan författaren och hans älskade(?) framgår att historien om Gunnar Hansson är en skröna om än utspelad på en scen hämtad ur författarens eget åttiotal.
Kanske är det just därför den här svartsynta och uppgivet småhumoristiska romanen blir så intressant. Blandningen mellan det realistiska och det Tunströmskt skrönemässiga förser Finspångsmiljön med en spänning som lyfter historien. Det kunde vara på riktigt, men...

Det är klart att om man var tjugo år 1986, lyssnade på samma Lundell-skivor och hade samma grubblerier kring till exempel kontakterna med det motsatta könet eller Palmemordet, vilket tjänar som en tidsmarkör i historien, då är det klart att det är lätt att känna sig hemma i En jävla vinter, även om man inte bodde i Finspång eller motsvarande. I den bemärkelsen kan boken ses som en generationsroman i stil med Ulf Lundells Jack, men samtidigt finns det något allmängiltigt kring Gunnar Hanssons öde som lyfter boken ovanför den tydliga åttiotalsanda den utspelar sig i.

Egentligen berättar Gunnarsson om våra yttre och inre gränser. Som författaren påpekar i en av de små insprängda dialogerna i boken så handlar det inte om att göra ner just Finspång, utan om känslan av att sitta fast - att bli kvar - den lilla trånga småstaden, medan livet pågår nån annanstans. Alltså handlar den om precis samma känslor som Moodysson laborerar med i Fucking Åmål. Romanens Hansson rör sig i invanda mönster, lever som en bricka i ett pussel där alla bitar passar ihop på ett sätt som de alltid gjort. Alla känner alla och alla vet vad som förväntas av en. Men så uppstår små sprickor. Det annorlunda, det avvikande, det skrämmande uppenbaras på en mängd olika sätt och blottar insikten att det kanske inte är de yttre gränserna som är avgörande utan de inre. De där små händelserna i vardagen som till synes inte förändrar något, de ruckar ändå - en liten, liten bit i taget - huvudpersonens uppfattning om sig själv och om världen...

En jävla vinter är en bok som man med behållning kan läsa flera gånger. Den avslutande (avgörande?) scenen där Hansson är ute och går med hunden innehåller många fler bottnar än man först tror...

Och så är det ju det där med Finspång... Jag förstår de som vill se en annan bild av Finpång än den traditonella bilden av en "riktig håla" där människorna är inskränkta och blasé och där fördomarna odlas. Men nej, jag tycker inte att det är den bild Gunnarsson förmedlar av Finspång! Visst är det den känsla som Gunnarssons huvudperson bär på, men nånstans blir det ändå tydligt att det inte är Finspång det är fel på. Tvärtom finns möjligheterna runt hörnet, men hur hittar man till dem? Gunnar Hansson letar och letar och kanske är det så att han - precis som så många andra unga människor - måste lämna hemorten och de invanda mönstren - för att se platsen i ett nytt ljus och inse att det inte bara är den geografiska platsen som bestämmer vilka vi är och vad vi gör av våra liv.

Egentligen är Hans Gunnarsson mest känd som doldis i filmvärlden. Han har nämligen skrivit manus till flera stora filmproduktioner, till exempel Arnfilmerna. Kanske kan man se det så att det är Gunnarssons förmåga att skriva bra och levande dialoger som ligger honom i fatet. Det vill säga i den bemärkelsen att som filmmanusförfattare hamnar man lätt strax utanför strålkastarljuset... Men när det gäller svenskt romanförfattande finns det anledning att sätta spotten rakt på Gunnarsson.

Därför: leta reda på En jävla vinter - nu på ett bibliotek eller antikvariat nära dig!

[Hans Gunnarssons En jävla vinter diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 3 september 2009.]

RSS 2.0