Mumintrollets många ansikten

Om man idag nämner mumintrollen så associerar många till de där oförargliga pastellfärgade runda figurerna som med sin sjungande finlandssvenska fyller ut tid i SVT:s barnkanal. Även om Tove Jansson på sin ålders höst sa ja och amen till den japanska animeringen av hennes figurer så har vi hamnat ganska långt från gångna decenniers mumintroll.

 

Den första muminboken – Småtrollen och den stora översvämningen – kom ut 1945. I de första böckerna rör sig mumintrollen i tydliga sagomiljöer i en tradition från Lewis Carols Alice i Underlandet till Roald Dahls Willy Wonka. (Skulle inte förvåna mig om Dahl inspirerades av mumintrollets besök i en konstgjord godisvärld, se Småtrollen s.20-25). De första muminböckerna har också ett tydligt katastoftema; det farliga finns ständigt runt hörnet. Trollens flykt undan (eller hantering av) katastrofer kan förstås, om man så vill, läsas mot bakgrund av hur Finland drabbades av andra världskriget…

 

Från sent 1950-tal och framåt förändras muminböckernas karaktär. De fantasybetonade miljöerna träder i bakgrunden. I dess ställe träder muminfamiljen och deras inre liv fram tydligare, och det visar sig allt mer att de är väldigt mänskliga. Muminböckerna övergår till att bli betraktelser över människors utveckling och relationer. Allra mest påtagligt är det i de två sista böckerna, Pappan och Havet (1965) som är en finstämd skildring av kris och utveckling, och Sent i November (1970) som är speciell så till vida att där förekommer inte muminfamiljen alls utom i tankarna på de knytt och andra som bor i muminhuset i väntan på muminfamiljens återkomst. Tove Jansson skrev den i saknaden efter hennes mor – förebild till muminmamman – som gick bort det året. Efter 1970 övergick Tove Jansson helt till att skriva vuxenböcker.

Parallellt med böckerna om mumintrollen använde Tove Jansson sina figurer i ett helt annat sammanhang. Under 1950-talet ritade hon en dagsstripserie för en Londontidning där muminfigurerna lever ett lite annat liv än i böckerna. Tove Jansson gjorde serien själv i tre år. Därefter ryckte hennes bror in som manusförfattare och ett par år senare tog han över serien helt och hållet.

 

När jag var liten gick den här muminserien i Norrköpings tidningar. Jag fattade ingenting och tyckte bara att den var fruktansvärt tråkig. Idag tycker jag att det är fruktansvärt bra serie, framför allt som samhällssatir och betraktelse över vad vi prioriterar i våra liv. Det fantastiska med muminvärlden är ju att olika kontexter kan appliceras på den. Muminfigurerna kan ha olika egenskaper och vi känner ändå igen dem. Kanske för att de i grunden är speglingar av oss själva.

 

Helt klart är att serierna är nånting helt annat än böckerna och dagens pastelltroll! Tove Janssons serier från 1950-talet är framför allt betydligt mer sex and drugs and rock'n'roll! Seriernas mumintroll kännetecknas framförallt av en fullständig respektlöshet för auktoriteter och samhälleliga institutioner.  Därför hamnar de ofta i konflikt med polisen. Vid ett tillfälle rymmer till och med Mumintrollet och Snorkfröken från pågående rättegång under hotet att bli fällda för ett brott de faktiskt begått!

 



Mumintrollet bär ofta vapen, gör inbrott och överväger vid fler tillfällen mord! Även om både Snorkfröken och  Mumintrollet är notoriskt (potentiellt) otrogna så förvandlas Mumintrollet till en hänsynslös mordmaskin då det gäller rivaler om Snorkfrökens gunst.



Att Mumintrollet blivit en så förhärdad brottsling har antagligen kopplingar till Muminpappans inställning till livet. Framför allt har han en tendens att överge familjen för att leva bohemliv där han bränner starksprit tillsammans med Stinky.

 


Även den skenbart så rejäla muminmamman har mörka drag. I en episod ger sig hela familjen in i den organiserade brottsligheten, men dubbla lojaliteter ställer till problem och visar att muminklanen klarar sig bäst på egen hand.

 



Då Lilla My dyker upp blir hon genast en totalt skrupelfri torped för familjens intressen. Detta är inte bara tydligt i serierna, även i Muminböckerna drar hon sig inte för att ta på sig obehagliga uppdrag - allt för familjens bästa (jfr La Cosa Nostra !). I Pappan och Havet ställer hon till en massaker på Mumintrollets antagonister för att sedan ställa Mumintrollet inför faktum: "Förresten visste du precis hur jag skulle fixa det hela. Du visste det men du hoppades att jag inte skulle tala om det. Du är en självbedragare!" Jo jo (se själv på s.82 i 1965 års utgåva)!

 



Men till mumintrollens försvar måste framhållas att de inte alls lever i pastellfärgad drömtillvaro utan i en hård verklighet där det gäller att lägga upp strategier för att klara sig. Muminfamiljen dignar under samhällets krav, men kommer allt som oftast fram till att det viktiga är de nära och kära. Bakom Mumintrollets stökiga yttre finns ett stort hjärta. Med oss alla delar han erfarenheten att det inte alltid är lätt att veta vad som är rätt. Han försöker och försöker och ibland slutar det i häktet. Men något pastellfärgat mestroll är han inte!

 

 

[Tove Janssons mumintroll diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 17 september 2009.]



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0