Blåsippor och smurfer

Oj, nu har vi kört sex veckor Returkultur utan att jag har uppdaterat bloggen… Den 28 januari var temat barnmusik, och det är ju nåt man kan prata mycket om. Bland annat pratade vi om de gamla barnvisorna som vi aldrig blir av med och som alla kan tralla: Mors lilla Olle, Ekorrn satt i granen, Sov du lilla vide ung, Blåsippan ute i backarna står, Nej se det snöar, Ett gammalt fult och elakt troll, Tomtegubben som hade snuva, Har du sett herr kantarell…, Skrivna av en handfull barnmusikkompositörer födda på 1860- och 1870-talen: Alice Tegnér, Anna Maria Roos, Felix Körling och Jeanna Oterdahl.  Bä bä vita lamm tillskrivs ofta Alice Tegnér, men faktum är att den ursprungligen var en engelsk visa, ba ba black sheep, som fick sin första svenska text av en ung August Strindberg 1872! Hans ”svarta får” blev senare förvandlat till det mer väna vita lammet…

Senare blev framför allt 50-70talistgenerationerna drabbade av Gullan Bornemark. Det var Sudda sudda, Är du vaken Lars, Min ponny, Herr Gårman och våran Lillebror…

Och Lennart Helsing kan man ju inte gå förbi med sin märkliga, inte sällan absurdistiska, barnlyrik. Krakel Spektakel kom 1952 som bok. Men tonsättningen stod Knut Brodin för.

1969 hände
nåt som till och med överskuggade månlandningen. Då kom nämligen den första svenska popskivan för barn! Äntligen ett annat musikaliskt uttryck än de vanliga visorna: Jojje Wadenius Goda Goda, med Barbro Lindgrens texter, var banbrytande!

Sedan exploderade 1970-talet med en jätteproduktion av barnmusik! Framför allt blev barnproduktionerna tydligare kopplade till film och andra medier. Olle Hellboms filmer efter Astrid Lindgrens böcker innehöll musik som blev ”hits”, inte minst på grund av Jan Johanssons och George Riedels musikaliska instaser. På TV fanns Drutten och Krokodilen,  Misse och Mojje och andra som också förvandlades till barnmusik och LP-skivor. Barnmusiken drog iväg åt det populistiska hållet. Smurfarna var en populär belgisk serie vilket fick någon att tycka att de nog skulle platsa på skiva. Den holländske musikern Pierre Kartner, också känd som Fader Abraham fick i uppdrag att spela in en smurfskiva – på flera språk. Samme Kartner gjorde smurfskivor på japanska, engelska, tyska… ja ett ganska stort antal språk. Även svenska barn fick höra Fader Abraham med holländsk brytning sjunga ”vad är ni för några säg?” och smurfarna (det vill säga Anders Glennmark med förvrängd röst) svara ”Vi är smurfer! Hej på dig!” Med smurfarna hade barnmusiken definitivt blivit kommersiell massproduktion och kvalitetsmässigt har vi rört oss oändligt långt bort från Jojje Wadenius Goda Goda… (Att Kartner gjort mer ont en gott förstår man av att det också är han som komponerat den vämjeliga signaturen till den japanska varianten av Mumintrollen…)

På 1990-talet användes smurfarna igen, men den här gången för att göra barnmusik av populära hitlåtar. Vill man vara lite elak kan man säga att vi som växte upp på 1970-talet kunde ordna egna smurfhits genom att spela LP-skivorna på 45 varv. I och med CD-spelaren försvann den möjligheten och öppnade upp för Smurf-hits.

Visst handlar det om en slags billig ”massproduktion” när man gör barnanpassade versioner av redan etablerade hitlåtar. Men i lagom doser kan det vara rätt kul. För några år sedan blev också Bamse föremål för en ”Bamse-Hits” med Bamseanpassade texter till kända låtar. Lena Ph:s  ”Det gör ont” får ju en lite annan dimension när den sjungs av någon som råkat äta av Bamses dunderhonung.

Men det görs förstås också fortfarande originalmusik för barn. En del riktigt bra sådan, dessutom. För att nämna några: Finn Zetterholms Virvelvisor, Jojje Wadenius Zoppa med texter av Kenneth Gärdestads, och så förstås Anders och Puttes Känsliga Bitar!

Den bästa svenska barnvisan genom tiderna är dock egentigen en parodi. Tonsättare Bertram Fnykström, alias Martin Ljung,  förklarade i en sketch att om man tappar inspirationen kan man alltid börja skriva barnmusik för ”då kan man dra till med vad som helst, för dom hör i alla fall aldrig på”, för att därefter framföra den klassiska Lingonben! Trots allt är detta en barnvisa som har allt: sagofigurer, dramatik och fnisspotential! Och så får man, precis som av de gamla Alice Tegnérvisorna lära sig saker och ting. Att räkna till exempel:

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar…


[Returkultur om barnmusik sändes i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdag 28 januari]


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0