returkultur

"Hvem i all verlden är den vackra herren i de gröna byxorna, som sitter så fint derborta? - Så sant jag lefver, tror jag minsann, att det är vår ende verklige vän! Det måste vara fakiren Falstaff! Låtom oss nalkas vördsamt!"

Så låter slutorden i Lyckans Lexikon av Falstaff, fakir. Men vem var egentligen Fakiren Falstaff?

Enligt honom själv - vilket är den bästa, för att inte säga enda - källan till Fakirenkunskap är han autodidaktie doktor, godsägare till mönsterfarmen Glädjefrid, omåttligt rik, otroligt atletisk och människans bäste vän! Dessutom författare till den enda bok man egentligen behöver – En var sin egen professor, med den blygsamma undertiteln Allt mänskligt vetande i sammandrag.

På 1890-talet förekom texter av fakiren i olika tidskrifter och 1894-1895 gav han ut tre böcker, Envar sin egen professor, Envar sin egen genteman och Lyckans lexikon.

Bakom fakiren Falstaff fanns författaren och journalisten Axel Wallengren, född i Lund 1865, utbildad (fil kand) vid Lunds universitet där han var mycket aktiv i diskussionsklubbar och en drivande kraft bakom Lundakarnevalerna. När han dog i Berlin 1896, bara 31 år gammal, arbetade han som korrespondent åt Aftonbladet.

Vid sidan av den journalistiska gärningen försökte sig Axel Wallengren på att ge ut noveller och lyrik. Ett antal skrifter gavs ut under hans eget namn, men så uppfann han 1994 karaktären Falstaff och fick i dennes namn utlopp för en humor som överlevt ända in i 2000-talet och som inspirerat åtskilliga humorister. Det är svårt att sätta etikett på fakirens humor. Dels har den mycket satiriska inslag, ofta kommenterande 1890-talets dagsaktuella samtalsämnen, dels förebådar fakirens texter såväl crazyhumorn som den mer absurda humor som dyker upp efter andra världskriget. Då man läser den uppriktige portugalarens monologer kan man riktigt se John Cleese framför i sig i någon Monty Python-sketch…

Humorister som Povel Ramel, Pekka Langer och Hasse Alfredsson har alla bekänt att de inspirerats av fakiren. Även om jag inte hört det samma om Lasse O’Månsson så är jag övertygad om att det samma gäller honom.

Namnet Falstaff fick Wallengren från en tradition med rötter hos Shakespeare, där Falstaff är en slags komisk figur, en trickster, som förekommit i många olika verk och skepnader. Inte minst har Falstaff förekommit i många operor, och 1893, året före Fakirens uppdykande hade Verdis opera Falstaff haft premiär…

Det som är fascinerande med Falstaff, fakir och det inflytande han haft på svensk humor, är att hela Falstaff-produktionen kom till under en mycket begränsad tidsperiod. Samtidigt som de ur humorisktiskt litterär synvinkel är tidlösa, så speglar de samtidigt i högsta grad sin tid. 1890-talets samtalsämnen och kulturella klimat är ständigt närvarande i fakirens texter genom referenser till varietéer, bicykeln eller skandalen med Panamaaktierna. I inledningen till Lyckans Lexikon för fakiren ett fiktivt samtal med S A André om dennes planerade nordpolsexpedition (som fakiren avslöjat som ett förtäckt skäl att söka Lyckan, eftersom, som fakiren konstaterar, Nordpolen ju egentligen inte existerar…) André förberedde nordpolsexpeditionen just 1894-95, kom iväg 1897 och avled hösten samma år under expeditionen, men då var även fakirens andlige fader Axel Wallengren avliden sedan ett år tillbaka...

Axel Wallengren var bara 31 år när han gick bort och han hade just slagit in på den humoristiska banan med hjälp av sitt fiktiva alter ego. Hans seriösare verk, lyrik och noveller, anses ofta vara skrivna i en tidstypisk tradition och som sådana relativt mediokra. I eget namn gav han ut två samlingar lyrik och noveller 1892 och 1893. En tredje bok, Mannen med två huvuden, kom 1895, efter Falstaffs första bok, och här skilde sig en novell från de övriga, nämligen den humoristiska Ett svårskött pastorat, som kan ses lite som en brygga mellan Axel W och Falstaff. Novellen, som för övrigt blev film 1958, har en lite annan ton än Falstaffs texter och har en handling som man kan utläsa ganska mycket budskap ur. Utifrån den texten kan man fundera över vad som hade hänt om han hade fått leva lite längre och utveckla sitt humoristiska skrivande. Hade vi fått se fler allvarligt humoristiska berättelser av Axel eller hade Falstaff fått fortsätta utveckla sitt vansinne..?

Eller är det just för att Axel W dog när han var på topp som vi minns… inte Axel… utan Falstaff?

Idag förvaltar Fakirensällskapet fakiren Falstaffs minne.

[Falstaff, Fakir diskuterades i Radio Östergötlands inslag Returkultur 1 oktober 2009.]