Två obestämbara bröder

Brödraparet Joel och Ethan Coen är ett par klart lysande stjärnor på filmhimlen. Till skillnad från andra kända syskonpar, till exempel de i stort sett jämngamla filmbröderna Aki och Mika Kaurismäki, så gör bröderna Cohen nästan allt tillsammans.

Många filmer har de gjort och många utmärkelser har de fått. Miller’s Crossing (1990), Barton Fink (1991), Fargo (1996), The Big Lebowski (1998) och O Brother, Where Art Thou? (2000) är några av deras mest kända filmer. Jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om deras senare filmer. Jag har helt enkelt inte hunnit se dem, mer än brottstycken ur den våldsamma No Country For Old Men som fick hela tre Oscars för ett par år sedan.

Bröderna Coens filmer är svåra att kategorisera. De spänner från thriller och drama till romantisk komedi, men ofta kategoriseras filmerna som ”svarta komedier”. Svärtan finns där nästan alltid och vad som ryms i begreppet komedi kan man ju diskutera i det oändliga…

 

Min favoritfilm av bröderna Coen är The Big Lebowski, deras kanske galnaste film. Den handlar om Dude, en övervintrad hippie som mest tar det lugnt och spelar bowling med kompisarna Walter och Donny. Genom en namnförväxling blir han indragen i en kidnappningshistoria och träffar på en mängd udda figurer i sina försök att ordna upp saker och ting. Möjligen skulle man kunna beskylla filmen för ett visst mått av drogromantik, eftersom den pårökte Dude, där han går omkring i solglasögon och morgonrock, är den som har kontrollen och liksom avslöjar en värld av intolerans, dumhet och fientlighet mot det avvikande. Eller kontroll förresten, det är väl att ta i…

The Big Lebowski är nog en film som mår bäst av en inte allt för ingående analys. Den bara ”är” precis som huvudkaraktären, briljant spelad av Jeff Bridges. Bäst är dock John Goodman som den aggressive Vietnamveteranen Walter, och så Peter Stormare som tysk nihilistisk kidnappare…

 

På ett sätt är The Big Lebowski typisk för brödernas filmer: Budskapet kommer i andra hand. Intrigerna är inte sällan skruvade och röriga. Det viktiga är istället leken med karaktärerna (ofta bisarra, ibland rent obehagliga personer) och experimenterandet med uttryck och genrer. Det är genomgående i Coen-filmerna.

Filmerna rör sig ofta kring brott; mord, utpressning... Ofta med en ”twist”, det vill säga att saker och ting inte alltid är som man tror. Det som tros vara en kidnappning är en bluff, den som tror sig sitta med trumf på hand blir själv utpressad… Bakom detta finns också ofta ett drag av att försöka blotta mekanismerna bakom intoleransen och våldet. De tyska ”nihilisterna” i The Big Lebowski, Ku Klux Klan-ledaren i O Brother, Where Art Thou? och de nazistiska poliserna i Barton Fink är alla karaktärer som pekar på dumheten och fegheten bakom våldet, rasismen och intoleransen.


Brödernas främsta styrka är nog helheten: de har kontroll på hela processen – manus, regi och produktion. Bröderna tycks också ha en känsla för att plocka fram det obehagliga, bisarra eller rent komiska hos specifika skådespelare. Det sägs att de ofta skriver manus med särskilda skådespelare i åtanke och de har också ett antal personer som återkommande i filmerna: John Turturro, John Goodman, George Cloney, Peter Stormare, till exempel. Kanske handlar bröderna Coens framgång om att de gör precis de filmer de vill göra utan att tänka på publik och ”stil”… Kanske är det då lätt att hamna i den ”svarta komedin”, dvs något som är såväl roligt som obehagligt och mörkt, som livet i sin helhet…

 

Men nu har jag hyllat bröderna tillräckligt. Det finns också något negativt att säga om deras filmer, nämligen att det nästan alltid handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.

I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...

Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?

[Om bröderna Coen i Returkultur i Radio Östergötlands förmiddagsradio torsdagen 8 april]

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0