returkultur

Åsa-Nisse: Ständigt inaktuell – ständigt aktuell. Förra året var det sextio år sedan den första Åsa-Nissefilmen hade premiär och fyrtio år sedan den sista filmen spelades in. Sista och sista, förresten… I år ska det tydligen spelas in en helt ny Åsa-Nissefilm med inga mindre än Kjell Bergqvist och Mikael Segerström i rollerna som Nils (eller Efraim Erik) Nilsson och Sven Justus Ågren, mer kända som Åsa-Nisse och Klabbarparn. Nyligen sändes också en dokumentär om fenomenet Åsa-Nisse i SVT. Upphovsmannen Anders Nordqvist har också skrivit en bok om inspelningen av Åsa-Nissefilmerna, Var ligger Knohult?

Eftersom jag inte blir riktigt fri från fenomenet Åsa-Nisse och eftersom jag är oerhört fascinerad av hur filmerna har kunnat förorsaka så mycket rabalder på temat kvalitet och smak – bland annat  omskrivet av Martin Kristensson i den utmärkta tidskriften Kapten Stofil – så tog jag mig an en lika dumdristig som självuppoffrande uppgift: Jag skulle titta på sju Åsa-Nissefilmer på raken för att en gång för alla kunna besvara frågan Hur ska man egentligen förstå en Åsa-Nissefilm?

Experimentet ägde rum i julhelgen och jag fick titta för mig själv i sovrummet eftersom övriga familjen var måttligt roade av att ta del av Åsa-Nisses äventyr.

Det kom alltså tjugo filmer mellan 1949 och 1969 och oavsett vad man tycker om Åsa-Nissefilmerna så är det allmänt omvittnat att kvaliteten rasade betydligt under 1960-talet. De sju filmer jag såg gjordes mellan 1950 och 1960 och bör alltså höra till de bättre:

• 1950 - Åsa-Nisse på jaktstigen
• 1953 - Åsa-Nisse på semester
• 1954 - Åsa-Nisse på hal is
• 1956 - Åsa-Nisse flyger i luften
• 1957 - Åsa-Nisse i full fart
• 1959 - Åsa-Nisse jubilerar
• 1960 - Åsa-Nisse som polis

Filmerna byggde på noveller av Stig Cederholm som förekom i tidskriften Tidsfördriv från 1944. (Åsa-Nisse blev så småningom – 1960 – också en tecknad serie av Gösta Gummesson.) De flesta filmerna regisserades av Ragnar Frisk – alla fram till 1961 och några därefter – som idag väl är mest känd som ”kalkonregissör”. Han gjorde bland annat Sven-Ingvars utskällda ”westernfilm” Under ditt parasoll, filmer med Tore Skogman, Filmerna om 47:an Löken samt kultfilmen/kalkonklassikern Raggargänget med bland andra Ernst-Hugo Järregård.
John Elfström spelade Åsa-Nisse i nitton filmer. I den tjugonde (1969) spelades rollen av Arne Källerud.
På 1970-talet köpte Sveriges Television in filmerna vilket förorsakade en Åsa-Nissedebatt då Svenska Filminstitutets grundare och chef Harry Schein gick i taket och hävdade att det inte var förenligt med public serviceuppdraget att tillhandahålla allsidig och god underhållning. Han menade att Åsa-Nissefilmerna helt enkelt inte kunde klassas som underhållning…

Nog med Åsa-Nissetrivia! Vad kom jag då fram till, utöver att det är utmattande att se så mycket Åsa-Nisse på en gång (min familj fick väcka mig ett par gånger)?

Sammantaget kan man säga att sju filmer lätt smälter ihop till en enda Super-Åsa-Nisse-film. Handlingen är nämligen väldigt likartad så ibland är det ganska svårt att minnas vad man sett i vilken film. Ser man filmerna så att säga ”på tvären” så kan man i alla fall urskilja ett antal möjliga ”tittar-arter”:

1. Åsa-Nisse som slapstick-fars: Jo, det får man ju säga att det är… men hur roligt är det? Ett typexempel: Åsa-Nisse och Klabbarparn ska ta ner ett getingbo. Åsa-Nisse kastar getingboet till Landsfiskalen som blir jagad av getingarna och hoppar i sjön…

Ett annat exempel: Åsa-Nisse bär en planka. Klabbarparn ropar på honom. Han vänder sig om och… ja, ni fattar…

Det förekommer en hel del sådana här väl använda och återanvända slapsticks i filmerna. Men det kanske är det som är tjusningen med filmerna: man vet vad man får?
Verbala vitsar är däremot sällsynta och en del är riktigt usla: ”Sådär, nu blir det varmare!” ”Ja det kan man kalla’re!”
Den bästa dialogen i de filmer jag sett är följande: 
Sjökvist: ”Är det du som har spridit ut att jag är förmögen?” Åsa-Nisse: ”Jag har bara sagt att du har mera pengar än förstånd!” Sjökvist: ”Nu förstår jag inte? Skulle jag inte ha några pengar??”

2. Åsa-Nisse som familjeunderhållning: Filmerna är en blandning av sketcher, action och musikaliska inslag. En slags nummerrevyer som fångade upp och red på för ögonblicket  populära företeelser och trender, som vattenskidåkning, hulahoppringar och Jokkmokks-Jokke…
Ett tydligt exempel på den här ”populismen” är sångnumret ”Vid min cittra vill jag kvittra…” i 1950 års film som är en tydlig pastisch på Anton Caras populära ”Harry Lime Theme” från filmen ”Tredje mannen” som hade premiär i oktober 1949!

3. Åsa-Nisse som bygdedrama innebär en hel del konflikter, rättegångar och skjutvapen. Lite som i ”Jägarna”, ni vet... Kanske är det Cederbergs originalingredienser? Hur som helst blir det mindre och mindre av tjuvjakt och fiske i filmerna allteftersom 1950-talet fortskrider…

4. Åsa-Nisse som propaganda för folkhemmet, kärnfamiljen och en levande landsbygd. Det understryks bland annat av skildringen av staden som Knohults motpol.  I en film åker Åsa-Nisse till Stockholm och gör processen kort med tjuvaktiga Stockholmare! Det tydligaste uttrycket för propagandaaspekterna är dock Bertil Boo som i film efter film återkommer och sjunger den svenska bonderomantikens lov…

5. Åsa-Nisse som roadmovie: Vad gör Åsa-Nisse egentligen? Tjuvjagar, retar Sjökvist, flörtar med kvinnor, inställer sig vid tingsrätten… Allt det kanske upptar tio procent av filmerna. Det han mest av allt gör är att uppfinna förgasare, delta i olika tävlingar och – framför allt – att åka omkring i olika fordon! Transportslag som förekommer i de filmer jag sett är bil, moped, skidor, roddbåt, racerbåt, tåg, flygplan, helikopter, gång, vattenskidor, skridskor, jeep, cykel, samt tunnelbanetåg!
Kanske ska man se det här som en hyllning till det moderna samhällets mobilitet? Bilismens betydelse för det svenska folkhemmet? Friheten? Eller också är det bara kul att filma saker som rör sig…

Så det räcker alltså att se en Åsa-Nissefilm, men vilken? Mest ”traditionell” av de filmer jag sett är definitivt Åsa-Nisse på jaktstigen. Här är det tjuvjakt, och landsfiskal för en stor del av slanten. Den film som mest sammanfattar hela fenomenet Åsa-Nisse är dock 1959 års Åsa-Nisse jubilerar som både är ”tidstypisk” och ”familjebred”: Sven Tumba demonstrerar vattenskidor, Åsa-Nisse provar ”Hula-Hoppring” (rockring), Eulalia och Kristin flyger helikopter och en hemvändande svenskamerikanen som fotograferar allting och säger ”lovely” och ”beautiful”!

Är man däremot ute efter den mest absurda (eller ”sämsta”?) filmen så rekommenderas Åsa-Nisse flyger i luften från 1956. Handlingen är otroligt krystad och bitvis återanvänd och kan sammanfattas såhär: Radiotävling – fjällresa – uppfinning – rättegång – direktör – sprängpatron – tvättmaskin– flygplan…  Bara det svårartade överspelet i tvättmaskinscenen är värt… ja, nånting…

Slutligen: Man bör inte se Åsa-Nissefilmerna ur ett genusperspektiv. Åtminstone inte om man vill behålla en bild av Åsa-Nisse som en mysig och trevlig liten farbror. Man kan hur som helst konstatera att det inte är konstigt om Eulalia verkar lite sur ibland!

[Returkultur om Åsa-Nisse 21 januari]