1900-talshumor: lurad av luren

Vem har inte busringt nån gång i livet. Kommunikation via telefonen inbjuder ju till att luras och förställa sig. Men att lyfta upp skämtandet till en nivå som kan intressera andra, att göra riktig telefonhumor av busringningen, det är det inte så många som lyckats med.

 

Telefonhumorn är ju väldigt medial i den bemärkelsen att det krävs medier för att det ska funka. Visst har busringningar från scen förekommit, som när Bosse Parnevik i ett TV-program i slutet av 70-talet ringde upp kändisar och lurade dem med imitationer, bland annat lurade han Annifrid Lyngstad med en imitation av Charlie Norman.

 

Men telefonhumorn är ju inte direkt visuell så det är inte så konstigt att den är nära förknippad med radioprogram. Mest känt är kanske P3-programmet Hassan i mitten av 90-talet, där Fredrik Lindström, Kristian Luuk, Erik Haag m fl gjorde återkommande busringningar som senare ocksp gavs ut på fem CD-skivor. I sina bästa stunder var Hassangänget riktigt roliga, även om de var ojämna – det finns några riktiga bottennapp också…

 

Men den här typerna av telefonhumor har förekommit i flera radioprogram före Hassan. På 1980-talet fanns ett humorprogram som hette Putte Punsch som bland annat innehöll en del busringningar och jag minns även att mångsysslaren Jan Sigurd svarade på annonser i ett radioprogram som jag dock glömt namnet på.

 

Den som var först med detta i radio var antagligen Martin Ljung i radioprogrammet Så får det bli som sändes 1953-1954. Där fanns ett återkommande inslag där han ringde på annonser i dagstidningar. Det kunde handla om en danskurs, någon som vill köpa en symaskin eller en kvinna som åtog sig uppdrag i samband med en Italienvistelse. (Tre program finns utgivna på CD 2005: Povel Ramels radioklassiker vol.2)

 

Till skillnad från de här exemplen så finns det en telefonhumorist som främst gjort sig ett namn genom skivutgivningar, nämligen Kalle Sändare. Av många kallad den främste telefonhumoristen. Han hette egentligen Carl-Axel Thernberg, född 1931 och död 2008 och började busringa som tidsfördriv under turnéer med en jaxxorkester. 1965 gavs hans telefonsamtal ut på LP: Kalle Sändare tager ett nummer och han gjorde sedan ett tjugotal skivor mellan 1965 och 1997.

 

Humorn byggde på svårigheten att uppfatta och viljan att förstå över ibland knastriga telefonlinjer. Kalle Sändare är den som allra mest utnyttjat begränsningarna i hur man kan kommunicera över telefon för att få till komiska poänger.

Man kan nog säga att Kalle Sändare förvirrade sina offer mer än han förargade dem. Han arbetade i en absurd humortradition, där språket och dess begränsningar har en viktig betydelse. Lasse O’Månssons och Bertil Petterssons Blå Tummen kan ses som föregångare på området. Kalle Sändare kryddade samtalen med märkliga nya framimproviserade ord. På baksidan av LP:n Lejonklösa (1968) finns en hel ordlista med ord som Nesmöllföll, Nesdeåfor, Rundeft, Tengabosta, pumpstop, plattsopa, penna med dås och ”komma och kosonstäd”.

Den hövliga tonen var en annan grundkomponent i Kalle Sändares humor. Vid de få tillfällen han släppte på hövligheten var han inte lika bra. Han invaggade ofta offret i en slags falsk trygghet och fick dem att verkligen vilja försöka förstå vad han var ute efter, vilket ledde till total förvirring då det han sa ofta var totalt obegripligt. En slags dadaism skulle man kunna kalla det…

 

Det finns ett Kalle Sändare-sällskap som bildades 2005: Gris- och skridskoföreningen

 

Frågan är om telefonhumorn är på utdöende. Kanske fungerade den som kulturellt fenomen under en begränsad period, då telefonen var en ganska nytt kommunikationshjälpmedel, begränsat till bara verbal kommunikation och med ganska tydliga etikettregler. I dagens landskap av olika sociala medier, med gränslöst telefonförsäljare och med telefoner som man bär med sig överallt och där man kan kommunicera med både text, ljud och bild, så blir telefonskämten ganska ointressanta och förlegade. Det kommer inte att komma någon ny Kalle Sändare men det han gjorde kan fortsätta glädja, både som humor och som minne av en epok…

 


[I Radio Östergötlands förmiddagsradio handlade Returkultur den 7 januari 2010 om telefonhumor.]

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0