returkultur

När jag var elva år och var på Gröna Lund fanns det ett lottstånd där man kunde vinna serietidningar. Jag tror att det var av typen ”vinst varje gång” och tidningarna som var ett eller två år gamla kom väl från nåt restlager.

Den tidning jag vann hade jag aldrig tidigare läst. Den hette Svenska MAD och visade sig matcha en elvaårings humor perfekt. Åtminstone min. Efter den vinsten var jag en trogen läsare av Svenska MAD under flera år. Jag och en kompis köpte inte bara tidningarna varefter de kom ut, vi sprang också och letade i butiker som tillhandahöll gamla nummer. Faktum är att vi ganska snart upptäckte att de äldre numren, de mellan 1960 och 1975 var de bästa. Anledningen stavades LASSE O’MÅNSSON!

Lasse O’Månsson var redaktör för Svenska MAD under tidningens första femton år, och bidrog till att göra den populär inte minst genom sina ”ledartexter” och ett ambitiöst arbete med tidningens insändarspalt.
Redaktörskapet för Svenska MAD var bara en av många sysslor han ägnade sig åt. Efter att ha börjat sin bana som skribent på Sala Allehanda hamnade han på Sveriges Radio där han gjorde ett stort antal program under fyra decennier. Han skrev också kåserier och böcker, var med i HasseåTages revyer och var ett av de så kallade ”Skäggen” i TV som folk retade sig på 1963.

Han gav också ut humortidningen Hjälp som samlade många av 60-talets humoristiska skribenter, Anderz Harning, Cello, Sandro Key-Åberg, den nyligen bortgångne Gunnar Ohrlander – sign. Dr Gormander för att nämna några.

I revysammanhang brukar det heta att han var ganska blyg och bortkommen på scenen. Samtidigt hade han en framtoning som, när man ser honom idag, påminner om en tidig ståupp-komiker. Hans nummer ”Badvakten” i Gröna Hund ”för att de andra ska hinna byta om” är ingen klassisk revymonolog utan snarare något som starkt påminner om många senare ståuppkomikers sätt att förhålla sig till scenen och publiken.

Lasse O’ gjorde sig nog allra bäst i radioformatet. Radion blev hans medium framför andra. En del kommer kanske ihåg en programserie han gjorde tillsammans med Bengan Wittström på 70-talet som hette Bättre Sänt Än Aldrig, där det spelades mycket udda musik. Hans allra främsta bidrag – enligt min och många andras mening – var dock programserien Blå Tummen som Lasse O’ gjorde 1957-1968 tillsammans med lyrikern och författaren Bertil Pettersson. När den kom i slutet av 50-talet var den något helt nytt. Det var humor som låg en bit ifrån det vanliga. Den hade beröringspunkter med tidens crazyhumor men var mer skruvad. Oftast fanns det inga punchlines och komiska poänger utan det var inslagen som helhet som utgjorde humorn. Konstnären och filmaren Carl Johan de Geer har myntat uttrycket ”Den skämtfria humorn” för att beskriva det han och kollegan Håkan Alexandersson gjorde på 70-talet, men till viss del passar det bra även för att beskriva Blå Tummen. (Jag vet inte om de Geer är ett fan av Blå Tummen men jag utesluter det inte…)

Lasse O’Månsson kom att förknippas med vad som vid den här tiden kallades ”sjuk humor” med jag tycker att humorn i Blå Tummen bättre beskrivs som ”absurd humor”. Absurdismen med företrädare som Beckett och Ionesco var inspirationskällor och liksom dessa laborerade Blå Tummen med gränserna för humor i relation till ett djupt allvar och existentiella frågor… Mycket handlade om en lek med språket: Bertil Pettersson har sagt att de var helt främmande för satir. Det var det språkliga och lekfulla som lockade.

Det tycks ha varit något av ett dilemma för Lasse O’ att han ständigt blev inmotad i humorfacket, även när han försökte sig på mer seriösa saker i lyrik- och novellväg. Novellsamlingen Magiska berättelser kom ut postumt efter hans död 1988, och har influenser från såväl Beckett som Bradbury – i gränslandet mellan svart humor och drömska mardrömssekvenser visar Lasse O’Månsson att det är djupt felaktigt att bara associera honom med lättköpt och ”sjuk” humor.

Utforskadet av språket är ett utforskande av våra inre liv… På gränsen mellan det banala och det tungsinta blottas det som finns bortom det rationella och logiska och man anar ett ändlöst djupt… Författaren och folkloristen Bengt af Klintberg som är ett stort fan av Blå Tummen har kallat det för en känsla av svindel och det är jag beredd att hålla med om. Blå Tummen rörde sig utanför ramarna och gav aha-upplevelser: oj, kan man säga så, kan man prata så där? – och samtidigt en känsla av befrielse; man måste inte hitta meningen med allting!

[Lasse O’Månsson var ämnet Returkultur i Radio Östergötlands Förmiddagsradio  27 maj]