1972 års Grammisvinnare - en evig gåta
Om man ska hitta motsatsen till Åke Sandin så kan man kanske tänka på Philemon Arthur & the Dung. Utan till synes vare sig ekonomiska eller musikaliska resurser lyckades de sno åt sig 1972 års grammis för bästa grupproduktion. I samma andetag som detta sägs brukar det också nämnas att grammisutdelningen sedan lades på is i femton år. Oavsett om det berodde på Philemon Arthur & the Dung eller ej så säger det något om tidens musikklimat där PhA&D hade en alldeles speciell roll.
Trots att PhA&D har ett alldeles unikt musikaliskt (eller omusikaliskt?) uttryck så är de en central komponent i den svenska progressiva musikrörelsen under 1970-talet. Ett mått på det är att Magnus Uggla tolkade PhA&D:s stora ”hit” In kommer Gösta på sin ”hyllning” (eller drift med) musikrörelsen, LP:n Allting som ni gör kan jag göra bättre 1987. (En skiva som mest uppmärksammades för bråket med Mikael Wiehe då Uggla ändrade ett par ord i originaltexten till Vem kan man lita på.)
Det man vet om PhA&D är att de består av Philemon Arthur Gitarr, dragspel och sång samt The Dung Slagverk, sång och att de skickade in demos till radioprogrammet ”Bandet går” och därigenom tydligen lyckades provocera så pass att de fick ge ut en LP på nystartade (1970) skivbolaget Silence 1971.
Ska man prata om PhA&D:s musikaliska bidrag så kan man hävda att de förebådade inte bara ”lo-fi”-ljudet utan även den svenska punken och utvecklade popen i riktning mot band som bob hund, ett band som för övrigt inte bara säger sig vara inspirerade av PhA&D utan även upptäcktes av Philemon Arthur som sägs ska ha tipsat skivbolaget Silence.
PhA&D:s Musiken är enkel och repetetiv, men det finns någon slags musikalitet bakom det amatörmässiga som man kan uppfatta till exempel genom Hedningarnas cover på låten Vals i fel dur… (Hippjokk 1997)
PhA&D:s egna inspelningar präglas av att de gjordes hemma på en rullbandspelare. De spelade gitarr, dragspel och diverse burkar och annat som de slog på. Gitarren stämde de ofta ned, men var inte så noga med stämningen. Ibland satte de papperstussar under strängarna för att få till ett skramligare ljud.
Texterna var i allmänhet nonsenstexter med absurda inslag, men i några få fall finns det ett slags budskap som passade in i musikrörelsen. Henning i sin presenning till exempel, som kanske är mer aktuell idag än den var då:
Det ligger en man i hamnen
Han har sitt bagage i famnen
Det är Henning i sin presenning
…
Det sägs att denne man är analfabet
men varför skulle jag bry mig om det?
etc
1987 gavs en kassett i en konservburk ut med outgivet material, fem år senare gavs original-LP:n ut med ytterligare material och 2002 kom samlings-CD:n Får jag spy i ditt paraply. Det enda som PhA&D tycks ha spelat in på senare år är en cover på en bob hund-låt (outgiven, men förekommer i en dokumentärfilm om bob hund.)
Åtminstone sägs det att allt som finns utgivet med PhA&D är originalen från tidigt 70-tal – i en av sina sällsynta intervjuer (t ex 1987 i Svenska Dagbladet iförda tomtemasker och 2005 i Sydsvenskan via e-post) har de sagt att de försöket göra nyinspelningar men det lät inte tillräckligt PhA&D-mässigt…
PhA&D existerar alltså i viss mån fortfarande och nu som då är det ytterst hemligt vilka som döljer sig bakom namnet. Enligt PhA&D själva är det på grund av att de bor i en liten nordskånsk ort som de vill vara anonyma. Rykten har länge gått att det är antingen Mikael och Thomas Wiehe eller också Gunnar Danielsson och Lars Fernebring från Risken Finns som ligger bakom. Ämnet diskuteras fortfarande flitigt på olika forum på nätet och myten om personerna bakom PhA&D har nästan fått drag av ”Paul is dead”-teorin kring the Beatles, där fansen letar budskap i låttexter och på skivor som kan ge ledtrådar till gåtans lösning…
Är det då ingen som vet vem som ligger bakom PhA&D? Jo, det är klart att det gör. Philemon Arthur & The Dung har antagligen en ganska nära relation till Silence. Många av de som gjort covers på PhA&D (Hedningarna, Häjkon Bäjkon) är också knutna till Silence, där för övrigt ett par av skivbolagets grundare också fortfarande arbetar. Många människor, inklusive jag själv, känner någon som känner någon som vet… Och givetvis är det så. Jag tror att hela idén om att det skulle finnas några kända namn bakom pseudonymen får hänföras till den starka viljan att tro på och återberätta myter. På Magnus Ugglas coverskiva anges ”Mats Larsson” som upphovsman till ”In kommer Gösta”. Och någon har sagt att det finns en skivhandlare i Helsingborg som heter så. Kanske är det så enkelt att den ena halvan av duon heter så, och att det är mer spännande att hålla myten vid liv än att gräva för djupt i sanningen…
Själva spär PhA&D gärna på mytbildningen genom att svara kryptiskt på frågor om ryktena:
”Nej, bröderna Wiehe är vi inte. Eller hur, Mikael?” ”Nej, Tomas!” eller ”De skulle gärna vilja vara involverade. Och det kanske de är?”
Kanske kan man säga att PhA&D:s storhet består av tre komponenter:
1. De enkla hemmagjorda inspelningarna som blev det yttersta uttrycket för 70talsdevisen ”alla kan spela”.
2. Det amatörmässiga soundet som i princip inte går att reproducera med ny teknik.
3. Mytbildningen kring de hemliga personerna bakom artistnamnet Philemon Arthur & the Dung.
Ja, och så förstås den märkliga, naiva (stundtals pubertala) humorn, förstås…
[Philemon Arthur & the Dung avnjöts i Radio Östergötlands inslag Returkultur 19 november 2009.]
