returkultur

Kanske är Tim Burtons film Ed Wood från 1994 inte hans allra bästa film, men den är ändå ett underhållande och intressant äreminne(?) över en kollega till Burton: Den amerikanske filmmakaren Edward D Wood Jr (1924-1978).

Vad finns det då för anledning att göre en film om denne Ed Wood?
I Burtons film utspinner sig följande dialog mellan Wood – gestaltad av den i Burtons filmer ofta närvarande Johnny Depp – och hans blivande hustru Kathy O’Hara – spelad av Patricia Arquette – vid deras första möte:

”Jag är regissör, manusförfattare, skådespelare och producent”
”Ingen gör väl allt det?”
”Jo, två personer: Orson Welles och jag!”

Wood ville gärna jämföras med sin store idol, Orson Welles, som väl är mest känd för sin film Citizen Kane (1940) – av många ansedd som världens bästa film genom tiderna. Ed Wood blev så småningom känd för något lite annorlunda, nämligen som skapare av världens sämsta film. År 1980 blev han dessutom postumt utsedd till ”tidernas sämsta regissör”…

Och det är antagligen här vi kan spåra Tim Burtons intresse för Ed Wood, vilket alltså resulterade i filmen Ed Wood 1994. Även Burton kan beskrivas som mångsysslare i filmbranschen: Regissör, producent, manusförfattare, animatör… (och till och med skådespelare: bland annat spelade han en död kropp i Danny DeVitos film om Jimmy Hoffa 1992!)
Liksom Wood gör Burton också alltid sin egen grej vilket resultat i en mängd sinsemellan mycket olika filmer – från Batman till Big Fish – men som ofta har gemensamt att de har ett drag av det sagolika och fantastisks, med en fascination inför det skrämmande, bisarra och morbida…
Skillnaden är att Burton aldrig kommer att få några kalkonfilmspriser. Hans framgångar är legio, medan Woods helt uteblev…

Handlingen i filmen Ed Wood är i korthet en skildring av några år på 1950-talet i Woods liv, då han försöker etablera sig i Hollywood. Från att ha satt upp pjäser – som också de fick dålig kritik – söker han intensivt finansiering för att förverkliga det ena filmprojektet efter det andra, men utan att nå framgångar annat än en viss berömmelse som udda filmmakare.
Bland annat når han denna status genom att omge sig med en del udda karaktärer och outsiders i Hollywoods kändisliv: The amazing Criswell – en Hollywoodsk spåman som gjorde förutsägelser om framtiden i diverse medier, Maila Nurmi , född I Finland som Maila Syrjäniemi, spektakulär presentatör av skräckfilmer i amerikansk TV under namnet Vampira.
Tor Johnson, professionell  brottare, född i Göteborg, sedermera mest känd som Halloweenmask och – framför allt Bela Lugosi, på 1930-talet personifierade han framgångsrikt Dracula på vita duken. Då han kom i kontakt med Ed Wood på 1950-talet hade han övergått från att suga blod till att dra i sig andra för honom själv mer destruktiva substanser…

Man kan ha stort utbyte av Ed Wood utan några förkunskaper om Wood och hans filmer men en extra dimension får den förstås om man känner till hans Magnum Opus: Plan 9 from outer space (1959) – filmen som evigt(?) toppar alla kalkonfilmslistor.

Om anledningarna till att denna film brukar kallas ”världens sämsta film” kan man tala hur länge som helst. Här är bara ett fåtal exempel som belyser filmens ”kvaliteter”:

• Scenerna på kyrkogården där gravstenarna  uppenbarligen är av papp och skakar när någon går förbi, träd välter om någon petar på dem och dag och natt växlar på ett märkligt och obegripligt sätt…
• De flygande tefaten som hänger i synliga trådar och liksom svajar fram och tillbaka…
• Skådespelarna som kommer av sig och uppenbarligen läser innantill från skyltar när de desperat försöker ge liv åt det styltiga manuset…
• Klippningen som resulterat i att en skådespelares skugga är kvar i bild medan en ljudeffekt illustrerar att han sprungit ur bild och blivit överkörd av en bil, en bil på en gata plötsligt ploppar fram ur tomma intet, en replik fortfarande uttalas medan det klipps till en bild där den talande personen har munnen stängd… etc…
• Det mest spektakulära med filmen är nog att Bela Lugosi dog innan filmen färdigställts. Wood valde ändå att använda de få inspelade scenerna med Lugosi och ersatte honom i övriga scener med en person som fick gå med armen framför ansiktet så att man inte skulle se att det inte var Lugosi!

Handlingen i Plan 9… är att flygande tefat anländer till jorden och får döda på en kyrkogård i Hollywood att vakna till liv. Efter att militären har misslyckats med att bomba bort inkräktarna landar de till slut och kan framföra sitt budskap: De kommer egentligen för att varna för att människan håller på att utveckla sprängämnen som övergår hennes förstånd. Atombomben var en varningsklocka; nästa steg är solbomben som får själva solljuset att explodera och därför riskerar att utplåna hela universum. Utomjordingarnas plan för att sprida detta budskap till jorden (Plan 9) är att uppväcka döda och få dem att framföra budskapet… eller nåt… det är lite oklart hur de tänkt…
Sedan hjälten givit den överlägsne utomjordingen en gammal hederlig smocka så börjar tefatet brinna och exploderar i luften varvid hotet är avvärjt och ordningen återställd…

Det finns en märklig dubbelhet hos utomjordingarna – de kommer i fred för att varna oss för sol-bomben men sprider skräck omkring sig… Är det utomjordingarna vi ska ta oss i akt för, inte bomberna? Eller vad är budskapet egentligen? Wood var inspirerad av de gamla skräckfilmerna – typ Lugosi’s Dracula – men gjorde sina filmer i en tid som präglades av UFO-spekulationer och atombombsskräck. Kanske inte så konstigt att det blev lite förvirrat…

Man kan fundera över Burtons film om Ed Wood främst ska ses som ett försök att porträttera den verkliga Wood, som ju var en tragisk figur som dog bortglömd och fattig som försupen porrfilmsproducent 1978, eller om det i första hand handlar om myten Ed Wood…

Eftersom Woods verk och liv är som gjort att brodera kring, så är det lite oklart hur mycket som har förankring i verkligheten. Woods intresse för att klä sig i kvinnokläder är omvittnat, men det är tveksamt om han, som i Depps gestaltning – regisserade iklädd angorajumper och kjol. En annan anekdot handlar om hur han lyckas få kyrkliga företrädare att finansiera Plan 9 genom att övertyga dem om strategin att satsning på en kommersiell film skulle generera inkomster som kunde användas för att finansiera de religiösa filmprojekt som kyrkan egentligen ville satsa på. Till den historien hör att det märkliga namnet – Plan 9 from Outer Space – var en del av förhandlingen med finansiärerna. De ville nämligen inte acceptera den ursprungliga titeln Graverobbers from outer space. I dokumentären The Haunted World of Ed Wood Jr förkastar dock en person som deltog i filmprojketet detta som en del av mytbildningen. Ed Wood ska helt enkelt ha ändrat namnet för att komma undan ansvar inför finansiärer och andra inblandade.

Som filmskapare vill Wood att saker ska hända, det ska gå snabbt! Han är inte mycket för omtagningar – vilket syns i hans filmer – men det förklarar Burton med att tror på filmens förmåga att frigöra fantasin! I filmen blir Woods regi ifrågasatt av finansiärerna som undrar om han överhuvudtaget vet nåt om filmens hantverk. Wood skakar det av sig: film handlar inte om detaljer utan om helhet. "ingen märker det säger Wood, och hänvisar till "suspension of disbelief" – publikens fantasi och vilja att gå upp i historien – då bortser man från detaljer!

Nu kanske det inte är så viktigt vad som är saga och vad som är sanning… Framför allt har Burton velat göra en hyllning till Wood. För Tim Burton – och för oss andra – kan Wood trots sina tillkortakommanden ändå fungera som en förebild genom sin entusiasm (jämför Åke Sandin som tidigare behandlats i Returkultur!).
Samtidigt fascineras vi över att han faktiskt kunde bortse från så grundläggande saker i hur man gör film, men det är här Burton skrider in och ger en förklaring till Woods person. En förklaring som handlar just om entusiasmen. Wood skildras som en man med ett äkta hjärta för filmen och dess möjligheter. För Wood handlar det inte främst om den egna stjärnstatusen. Då han stöttar den bortglömde, nerknarkade Bela Lugosi så är det visserligen främst för att hitta ett stjärnnamn till den egna filmen. Lugosis son har följdriktigt också kallat Wood för ”a user and a loser” – han menade att Wood lyckades dra ner fadern till den filmens absoluta bottennivå där Wood själv befann sig. Men i Burtons tappning finns det ändå ett stort hjärta hos Wood, som blir tydligt till exempel då han hjälper Lugosi att få vård för sitt missbruk… Johnny Depps Wood tycks snarare gå in för att dra Lugosi upp ur den skit han sitter i och återge honom lite av sin forna status och stjärnglans. Sedan är det väl en annan fråga om Wood var rätt man för det jobbet.

I grunden handlar Burtons film om att förverkliga drömmar. I en central scen träffar Wood av en slump på sin idol Orson Welles som säger de magiska orden: Tro på dig själv! Lev din egen dröm och inte någon annans! Och det är kanske så vi ska förstå såväl Burton och Wood i deras strävan att skapa med filmen som verktyg.


I år är det 50 år sedan Plan 9 from outer space hade premiär, något som firas med en re-make av filmen, enbart kallad Plan 9. Att döma av hemsidan för filmen och den ”teaser trailer” som finns där är det ett seriöst försök att göra en riktigt skrämmande sci fi/skräckfilm baserad på Woods historia, alltså inte att göra något komiskt/parodiskt utan istället göra något som vi tycker är otäckt idag. Frågan är om det lyckas… Woods historia är så pass dum så det är frågan om man kan krama nåt otäckt ur den. Dessutom påminner trailern starkt om de zombiefilmer som var populära på kanske framförallt 1970-talet… Undrar om inte även den här filmen riskerar att bli en kalkon…

Det finns säkert en publik även för denna film, men själv firar jag hellre 50-årsminnet av världens sämsta film med att se om originalversionen plus Tim Burtons femton år gamla hyllning.

Och när det gäller ny film ser jag fram emot Tim Burtons nya: Alice in Wonderland, med Johnny Depp i rollen som den galne hattmakaren. Men då handlar det nog mycket om att häpna över välgjorda effekter och inte över hur man kan göra en film med så många missar…


[Ed Wood och Tim Burton var temat i Radio Östergötlands inslag Returkultur 15 oktober 2009.]